Precis som alla andra har jag under sommaren sett fram emot och njutit av filmer som ”Deadpool & Wolverine”, ”Sommartider” och ”Horizon”.
Filmen jag sett mest fram emot under sommaren var däremot inte en amerikansk storfilm eller en svensk biopic, utan en mindre fransk film av den hyllade regissören Katell Quillévéré (jag ger dig 3 försök att uttala). Tilläggas kan även göras att filmen ingick i en härlig premiäröppning med bubbel och mingel på den fina arthouse-biografen Roxy i Örebro, vilket så klart förstärkte upplevelsen och förväntan, men intresset för själva filmen, dess regissör, skådespelare och tema var även något som lockade mycket.
”Tid att älska” blev nominerad vid Cannes filmfestival, men inte för Guldpalmen eller liknande kända priset (om än förtjänt i min mening), utan för ”Queer Palm”, det vill säga filmer som fokuserar på HBTQ-frågor och situationer på ett bra sätt, vilket denna film ju också gör på ett snyggt och tragiskt sätt!
Handlingen tar vid strax efter andra världskriget. Franska kvinnor som haft relationer med de tyska ockupationssoldaterna skymfas som förrädare och slampor, får håret bortrakat och hakkors tatuerade på sin kropp. Filmen öppnar med ett svartvitt, dialoglöst montage som framställer tragedin och brutaliteten på konstnärliga och hjärtskärande sätt och det dröjer ett tag innan de första orden faktiskt sägs i filmen. Därefter hoppar vi fram några år, Anaïs Demoustier spelar en ung kvinna, Madeleine som lever med sonen Daniel, som hon fick tillsammans med en tysk soldat, relationen mellan mor och son är komplicerad på grund av förnedringen hon fick genomgå vid hans födsel. Hon träffar den av Vincent Lacoste spelade Francois och gnistor uppstår genast. Haken? Francois är homosexuell men vill förtränga det och leva ett ”normalt” liv.
”Tid att älska” är otroligt välspelad, Demoustier och Lacoste gör lika fantastiska rolltolkningar som alltid och relationsdramat är subtilt, tragiskt och oerhört komplext mellan alla parter. Det blir ett fint triangeldrama, eller än mer så, med en son som vill ha sin mors kärlek, en mor som vill komma ifrån sitt förflutna och en man som önskar leva ett liv fritt från förtryck av omvärlden. Katell Quiellévéré bjuder oss på ett förföriskt snyggt foto i sin typiska stil vi kan känna igen från filmer som ”Suzanne” och ”Så länge hjärtat kan slå”.
Det är i sin helhet en väldigt fin, men mörk och tragisk relationsfilm som redan från första stund är dömd till ett sorgligt slut. Helt klart värd väntan för den som är lika underlig som mig och sett fram emot denna film mest under sommaren!
”Tid att älska” visas på olika utvalda biografer över landet.
