”Oppenheimer” måste bli en succé – annars kraschar Nolan-tåget

Efter den fristående indieproduktionen ”The Following” (1998) – en neo-noir thriller som Christopher Nolan både skrev, regisserade, producerade och klippte – så stod Hollywoods dörrar på glänt.

 

Men Nolan sparkade upp dörrarna med imponerande självförtroende när hjärnskrynklande ”Memento” (2000) hade premiär. Filmen togs emot med rosor och lovord från både recensenter och publik. En ny spännande auteur hade anlänt på marknaden. Och som det alldeles strax skulle visa sig var han här för att stanna. Nolan-tåget startade sin resa.

 

 

 

Och Nolan-tåget tuffade vidare med thrillern ”Insomnia” (2002) med legendarerna Al Pacino och Robin Williams i huvudrollerna. ”Insomnia” mötte inte samma direkta och överväldigande framgång som senare Nolan-filmer, men kom att bli en viktig språngbräda för Nolans fortsatta klättring i Hollywood-hierarkin. För kort därpå anförtroddes Nolan med ett nytt uppdrag då Warner Bros dumpade en ny Batman-film i knät på honom.

Med en väldig påse pengar att tillgå och en djärv vision i tanken porträtterade Nolan Gotham på ett grundat och verklighetsnära sätt, och att beskriva mottagandet som en succé vore nästan en underdrift. ”Batman Begins” (2004) vart till en dröm för alla inblandade; pengarna rullade in, recensionerna blomstrade och allmänheten sjöng Nolan. Nolan-tåget började accelerera på riktigt.

 

 

 

Nästa fas i Nolans karriär markerar guldåldern. Nolans nytänkande Batman gjorde att han snabbt blev till ett av Hollywoods hetaste namn, men kanske ännu viktigare, så hade han förtjänat produktionsbolagens förtroende och respekt. Nolan kunde nu presentera sina ambitiösa och okonventionella manus utan att bli avvisad i dörren. Resultatet blev en byteshandel där Nolan mot att regissera Batman-filmer fick driva genom egna originalprojekt. Produktionsbolagens plånböcker och Nolans enorma filmhjärna ingick giftermål och resultatet blev en kaskad av extraordinära produktioner.

”Batman Begins” möjliggjorde för ”The Prestige” (2006), ”The Dark Knight” (2008) gjorde att Nolan skrida till verket med ”Inception” (2010) och efter att ha knutit ihop Batman-trilogin med ”The Dark Knight Rises” (2012) fick Nolan ge sig ut i rymden med ”Interstellar” (2014).

Det är även under denna period som den klassiska Nolan-atmosfären utvecklas och stålsätts. Nolan-atmosfären definieras av rappa och informationstäta dialoger, komplexa berättarstrukturer, praktiska effekter över CGI, korsklippning, evigt ökande musiktoner (känt som ”Shepard Tones”) och stora filmformat med djupa skuggpartier och naturliga ljuskällor. Nolans vassaste vapen i denna identitetsutveckling är tveklöst den holländsk-svenske fotografen Hoyte Van Hoytema och den tyska kompositörsguden Hans Zimmer.

Det var en magisk tid. Allting stämplat ”Nolan” verkade bli till guld. Nolan-tåget nådde sin maxhastighet.

 

 

 

Men sen händer något med ”Dunkirk” (2017). När jag för första gången förstod att Nolan skulle göra en krigsfilm tänkte jag intuitivt, och kanske något naivt, att denna film lika tydligt som hans tidigare alster skulle stämplas ”Nolan”. Det vill säga att den där Nolan-atmosfären skulle finnas där. Och visst fanns den där, men inte på samma sätt.

”Dunkirk” karaktäriseras av en avskalad nakenhet. I ”Dunkirk” finns inga huvudkaraktärer och knappt någon dialog, och den dialog som faktiskt finns är tunn och ganska oviktig. Vi som publik behöver inte tänka särskilt mycket. I stället kan vi fokusera på att uppleva det visuella spektaklet som ”Dunkirk” faktiskt är. Detta är givetvis medvetna val från Nolans sida – han vill sätta oss på stranden, inte berätta om den.

 

 

Men även om jag personligen uppskattar filmens inte-så-Nolan-aktiga-berättargrepp och menar på att filmen demonstrerar prov på Nolans konstnärliga flexibilitet, så tror jag ändå att filmen gjorde att Nolan-tåget tappade fart.

När en regissör tar ett steg i sidled och lämnar den beprövade metoden för att utforska nya kreativa avenyer, så kommer detta resultera i att nya fans tillkommer och att vissa gamla blir misstänksamma. Ponera i jämförande ljus att Quentin Tarantino skulle regissera ett diskbänksdrama á la Bergman – visst hade man blivit skeptisk?

Det är med den logiken jag efter att ha upplevt ”Dunkirk” blickade mot Nolans nästa produktion med hopp om att han skulle återgå till sina rötter. Vilket han gjorde – eller försökte göra – med ”Tenet”.

 

 

 

Allvarligt, vad hände med ”Tenet” (2020)? Om ”Dunkirk” bjöd på för lite Nolan så var ”Tenet" en oönskad överdos. Här går allting i 180 km/h och vi fattar ingenting.

”Inception”, ”Interstellar”, "The Prestige” och ”Memento” är alla filmer som vid tillräcklig ansträngning ter sig meningsfulla och tillfredställande. ”Tenet”, å andra sidan, är en krokig resa utan en destination, en komplicerad uppgift utan belöning, en film utan en poäng. Vi som publik färdas i ett oerhört tempo genom farfarsparadoxer, tidsresor och inverterade parallellvärldar samtidigt som vi kämpar för att kunna höra vad karaktärerna faktiskt säger – och karaktärerna i sig – är platta och allt annat än älskvärda.

Visst, Robert Pattinsons Neil är charmig och välspelad, men alla andra karaktärer bryr vi oss inte ett dugg om; skurken Sator (Kenneth Branagh) är en vandrande superklyscha och protagonisten (John David Washington) en genomskinlig alien. Nolan verkar ha borrat ner sig så mycket i konceptet kring ”Tenet” att han glömt bort att karaktärerna är det som faktiskt ger den fiktiva världen sin charm. Tyvärr fungerar inte konceptet heller, för som sagt, så förstår vi ingenting.

”Tenet” är Nolans tveklöst sämsta film och resulterade nästan i att Nolan-tåget kraschade. Men det finns ett hopp om att få upp farten igen – och det hoppet stavas ”Oppenheimer”.

 

 

 

Ännu en gång bläddrar Nolan i historieböckerna för inspiration. Denna gång ska berättelsen om J. Robert Oppenheimer filmatiseras, och det är oerhört viktigt att Nolan stämplar filmen med sitt ikoniska sigill. Lyckas Nolan med det kommer filmen bli till en succé och Nolan-tåget kommer finna rätt kurs igen. Men misslyckas han kommer tåget spåra ur och krascha.

Precis som fallet för ”Dunkirk” bygger 2023 års ”Oppenheimer” på verkliga händelser. Detta är både fantastiskt och farligt. Fantastiskt för att det finns en inneboende nyfikenhet att utforska sådant ”som faktiskt hände”, att blicka tillbaka mot historien och att uppleva den i ett nytt ljus. Farligt för att det historiska formatet innebär ett begränsat utrymme för kreativitet där saker och ting är givna på förhand.

 

Nolan kan liksom inte hitta på massa saker som inte hände eller trolla fram plot twists ur tomma intet. Han är bunden till historien så som den utspelade sig med viss reservation för smärre dramatiseringar. Och hur väl detta format passar Nolan ställer jag mig fortsatt skeptisk till.

 

Jag tvekar inte på att ”Oppenheimer” kommer vara fantastiskt filmad, skickligt ljudmixad, välspelad (Cillian Murphy, Rami Malek, Matt Damon m.fl.) och en överlag fet bioupplevelse. Men frågan kvartstår – kommer filmen vara signerad ”Nolan”?