Under sin långa karriär har han bland annat gjort sig känd för sitt arbete med Hasse å Tage, och har regisserad barnklassiker som "Sagan om Karl Bertil Jonssons jul" och "Dunderklumpen!". Nu är han aktuell med en animerad film om Emil och Ida i Lönneberga.
Varför ville du göra en ny film om Emil i Lönneberga?
- Det var egentligen inte på det viset att jag ville göra en Emil-film. Emil fyller 50 år, och det var nog det som gjorde att producenten kom till tals med Saltkråkan som förvaltar Astrid Lindgrens verk. De kom så småningom överens om att fråga oss om vi var intresserade. Så det gick den vägen.
- Däremot har jag haft kontakt med Astrid tidigare. Då var det meningen att vi skulle göra en animerad version av "Karlsson på taket". Jag gjorde design och det var meningen att SF skulle producera. SF har ju producerat alla andra Astrid-filmer. M och man gick ut i pressen med det, men det blev dessvärre ingenting av det projektet. Senare gjorde man en animerad version av Karlsson, men där var jag inte inblandad.
- Däremot hade vi ett möte på Filmhuset i samband med Ronja Röverdotter som jag också var inkopplad i. Astrid och Tage var där och visade klipp ur den kommande filmen. Jag och en grupp andra animatörer satt i publiken, och då var det någon som frågade om Astrid kunde tänka sig att göra animation på någon av sina berättelser. Astrid slog ifrån sig med båda händer och sade att "nej, jag har så dåliga erfarenheter, så det får aldrig göras några animationer på mina figurer!" Det tyckte vi var lite märkligt. Men senare förstod jag att hon hade sett något förslag som kom från Japan, och som var helt utanför hennes kontroll, och som byggde på någon av hennes berättelse. Det var förmodligen tecknat i någon tidig mangastil, figurer med runda ögon och helt skilt från de illustrationer hon var van vid.
- Animatörerna som var på plats ville att vi skulle skriva ihop ett manifest. Vi menade att det som hon hade sett inte gällde alla, utan att det fanns många duktiga animatörer, dels i Sverige men också i Norden, som jobbade på ett helt annat sätt. Astrid lovade att tänka på saken, men tyvärr blev det inte mycket mer än så. Historien om den riktiga "Karlsson på taket", den tecknade som verkligen blev av, känner jag inte mycket till. Däremot gjordes det ju en med levande skådespelare på 70-talet, som jag tycker är förfärlig. Speciellt Karlsson själv.
- Nu har det blivit en ny animerad film med hennes karaktärer, och vi får se hur det går. Det roliga här är att vi utmanar en genre på något vis. Något vi har gjort ganska medvetet. Jag tycker nämligen att när man säger animation idag så är det många som inte tänker på annat än 3D-animation. Och jag tycker att det är synd - jag tycker väldigt mycket om verktyget 3D. Jag tycker att det är ett fantastiskt verktyg, en fantastisk pensel. Men jag tycker samtidigt att något har gått i stå. Jag tycker att man berättar samma historier, och att det enda som gäller är ett högt tempo. Tempot är ju viktigt i alla filmer, men det får inte bara vara hastighet som räknas utan det måste också vägas upp av någonting annat. Långsamhet. Hastighet kan inte upplevas om det inte samtidigt finns långsamhet.
- Den stora styrkan i vår filmatisering är Astrids egen röst. Astrid är berättare. Men då har vi också varit styrda av hennes tempo. Också det att vi skildrar ett Sverige som är över hundra år gammalt är en utmaning. Hur upplever barn det idag? Tycker de att det är spännande, eller är de fullständigt likgiltiga? Det återstår att se. Men hur som helst är det en filmberättelse som är helt annorlunda än vad de är vana vid. Och det är en utmaning som jag tycker är skojig och viktig att göra.
Det var intressant tyckte jag, att det inte fanns någon tydlig tidsangivelse i filmen.
- Nej, vi tar för givet att alla känner till det, och så är det ju också Astrids berättelse som ligger bakom. Så den ursäkten behöver man inte göra. Och det vore ganska korkat att göra också, för upplever man inte det här i Astrids version, så upplever man det inte över huvud taget, vare sig man läser den eller ser den på film.
Tror du att det faktum att ni var tvungna att hålla er till hennes berättarröst gjorde att ni kunde bli trognare hennes version?
- Ja, det tror jag absolut. Vi kan ju inte ändra något i hennes text, och vi kan inte ge oss på själva intrigen i berättelserna. Vi kan förkorta lite här och där, men inte ändra något av betydelse. Det varken kan eller vill vi göra. Däremot har vi spekulerat kring vad som händer när inte Astrid finns som berättare, i danska, norska, finska eller tyska versioner. Det kan man ju undra. Vi känner ju igen hennes röst på en gång - hon är en fantastisk uppläsare av sina egna berättelser. Det är väldigt få författare som har kunnat läsa sina egna verk så bra som hon.
Du säger att ni utgår från att folk känner till de här berättelserna?
- Ja, de känner åtminstone till Emil och Ida. Sedan har vi letat efter historier som inte redan blivit filmade. Och då hittade vi boken "Emil och Ida i Lönneberga". Där finns tre berättelser som inte har filmatiserats tidigare. Vi har använt två berättelser. "Emils hyss nr 325" och "När lilla Ida skulle göra hyss". Den tredje, som heter "Inget knussel, sa Emil i Lönneberga", har en väldigt vag dramaturgi för en tecknad film. Dessutom innehöll den 30-40 karaktärer. Berättelsen handlar om ett kalas på Katthult där hela byn har samlats. Som berättelse och i bokform är den naturligtvis jättefin, men som tecknad film hade den blivit oerhört jobbig att göra. Så den övergav vi ganska tidigt och letade efter någonting annat. Och då tyckte vi att historien med palten var ett ganska naturligt val. Den innehåller lite mer drastiska tongångar som lämpar sig för animation.
Många har fortfarande den gamla filmatiseringen med Allan Edwall som pappa Anton i bakhuvudet. Hur har ni förhållit er till det?
- När vi började tala om ljud och skådespelare så tänkte vi att visst, det är väldigt svårt att skrika "Emil" på något annat sätt än så som Allan Edwall gör. Det går inte att variera så mycket. Men däremot var vi övertygade om att vi, för det första, måste vi hitta en småländska som var mer trovärdig än den som förekommer i tidigare filmer. Där är det Stockholmska och Åsa-Nisse-småländska som gäller. Ingen skugga må falla över de filmerna, men det är onekligen så.
- När man gör animation så måste man också göra alla ljud från början - man har ju ingenting att jobba med, inget stödljud eller dylikt. Man spelar alltid in dialogen på ett tidigt stadium. Den ligger ju till grund för animationen. Då var det viktigt att vi också hittade rätt. Allan Svensson kom in ganska tidigt som ett förslag. Däremot hade vi lite diskussioner om Emil och Ida. Jag är uppvuxen i Småland själv, i Kronobergs län, och den småländskan var ganska annorlunda än den i Emils värld. Min småländska påminner mycket om Allans småländska. Han är visserligen inte heller född i Småland, men han har släktingar där och har lärt sig dialekten genom dem. Gustav Föghner som gör rösten till Emil kommer från Hultsfred och Tilda Ramde som gör Idas röst, kommer från mina hemtrakter, Växjö. Vi hade en röstcoach som övervakade inspelningarna, och då blev det till slut något som jag kanske inte riktigt tycker är riktig småländska, men som tydligen är det i Vimmerbytrakten. Den påminner mer om östgötskan än om småländskan, tycker jag. Jag har funderat mycket på det där. Astrid kom ju till Stockholm när hon var väldigt ung, och jag är inte säker på om hon riktigt kom ihåg sin småländska. Jag tror att hon assimilerade sig ganska fort uppe i Stockholm.
- Det jag reagerade på i första hand det var att Emil och Ida säger "mamma" och "pappa", även i Astrids böcker. När jag flyttade till Småland som barn och sade "mamma" och "pappa", så tittade lekkamraterna i byn konstigt på mig. De begrep väl vad det betydde, men de tyckte nog att jag var en riktig liten snobb. Det var "mor" och "far" som gällde där. Men det påstås att man säger "mamma" och "pappa" i Vimmerbytrakten. Så det får man väl tro på.
Du är animatör i grunden?
- Nej, jag är illustratör. Egentligen är jag reklamtecknare i grunden, och illustratör. När jag var liten så ritade jag gubbar - jag har tecknat ända sedan jag var barn - och när jag fick se filmen "Snövit", då hände någonting i huvudet på mig. Det var inte sagan i sig - nåja, det var det väl kanske också - men det var mest det här att teckningar kunde bli levande, det var ett ett mysterium. Och man kunde inte läsa sig till så mycket om animering på den tiden. Förr fanns det en tidning som hette "Filmjournalen" och där kunde man ibland läsa någonting om Disney Studios. Men det som stod var i regel lögn; de släppte ut rena lögner bara för att mystifiera genren. Bilder från Disneys filmer fanns i tidningen ibland och dem klippte jag ut. Men då hade jag en dröm om att göra animerad film. När jag var en 10-11 år hade jag något sånär listat ut tekniken bakom tecknad film, och försökte bygga en filmkamera. Men det gick förstås inte.
- Men sedan glömde jag det där, och tio år senare kom jag in i reklambranschen. På fritiden jobbade jag på Lilla teatern i Lund, mest som scenograf. Där träffade jag bland andra Jan Hemmel som så småningom började på Malmö-TV. Där gjorde han och några andra program som var väldigt speciella, litterära kabaréer. Kan du tänka dig att göra en litterär kabaré på TV idag? Då, i början av 60-talet, fanns det bara en TV-kanal, som hela Sverige såg. Jan ville att jag skulle medverka där med animation. "För det har du väl gjort?" frågade han. "Ja visst, jag är jättebra på det" - men jag visste egentligen inte ett skit om hur det skulle gå till. Men jag köpte en 16mm-kamera och jobbade sen hemma i köket med en sorts cutoutfilmer. Kravet var att producera en film på 8-10 minuter var fjortonde dag. Sedan såg Hasse Alfredson och Tage Danielsson det här, - de tittade också på den här enda TV-kanalen ibland. Samtidigt gjorde de "Svenska Bilder", sin första långfilm, 1963 tror jag att det var, och då ville de att jag skulle göra förtexten i samma teknik som jag använt i TV-programmen. På det viset gled jag in i animationens värld. Men det var absolut inte min strävan. Kanske var det så att jag inbillade andra att jag kunde mer än vad jag kunde. Och kanske är det så fortfarande idag?
Hur inblandad var du i animeringsprocessen nu, i "Emil och Ida"?
- Kanske framstår det som om jag har gjort allting, vilket jag absolut inte har gjort. Animerad film är verkligen ett team-arbete. Men kanske har jag blivit ett namn under åren som förknippas med animation och det har de kanske velat använda, därför har jag fungerat som en slags supervisor för projektet. Jag har gjort design utifrån Björn Bergs figurer, och det har väl blivit någonting mitt emellan Björn Berg och Per Åhlin kan jag tänka. Det viktiga är att det fungerar i filmen. Och sedan har jag gjort ungefär 90 procent av bakgrunderna. Eftersom bakgrunden är en stor del av bilden i en animerad film, så blir den ju också en viktig del av bild- och filmupplevelsen.
Många har nog en tydlig bild av hur regissören arbetar i en live-actionfilm, men hur fungerar det när man regisserar en animerad film?
- Inte så likt och inte så olikt, skulle jag vilja påstå. Det börjar med att du måste bygga upp allt från scratch. När du har ett färdigt manus gör du ett preliminärt storyboard, ett första utkast. Det är förresten någonting som de flesta filmregissörer borde göra, att pröva sin film den vägen. I animation är det en regel och en nödvändighet. För att kunna bedöma filmens hela längd och rytm spelar man därefter in alla röster. Regin i övrigt är väl inte riktigt som i en livefilm; att man går fram och skäller på eller hjälper en skådespelare, men om man ser animatören som en slags skådespelare, så är det i alla fall något liknande. Annars består regiarbetet mest av att man gör layouter som med några teckningar beskriver karaktärerna som ska vara med, var de ska befinna sig i bild, om det är helbild, halvbild och så vidare. Man skriver också in längden på scenen och anger vilka repliker som eventuellt förekommer och som måste animeras. Sedan går man vidare mera muntligt. Animatören animerar och ger ett förslag. Efter en första linetest som väldigt grovt visar tajmingen, kommenterar regissören det hela och efter godkännande går sedan scenen vidare till en rentecknare. Till slut sitter regissören med det färdiga resultatet i ett redigeringsprogram som med vilken film som helst.
Du har ju mest gjort animerade filmer, har du någonsin funderat på att göra en live-actionfilm?
- Ja, det har jag gjort. Det var nog så jag egentligen hade tänkt fortsätta - om jag nu skulle fortsätta med film. Jag höll på med teater väldigt mycket på 50-60-talet och när vi lade ned Lilla teatern i Lund så startade vi, jag och några andra, Teater 23 i Malmö. Jag var regissör och scenograf på teatern. Vi spelade en hel del experimentell dramatik och översatte ofta utländsk dramatik. Vilket jag tyckte var väldigt spännande, eftersom vi kom samtidigt som den absurda teatern bröt igenom. Det var egentligen det som var mitt stora intresse då. När den började bli politisk teater, då fick jag liksom lite nog, jag tyckte att det var så mycket som var skitsnack och som gick fel. Det som inspirerade mig försvann på något vis. Jag tror också att teatern inspirerade mig till att tänka på ett annat sätt när det gäller animation. Jag var mer inspirerad av tjeckisk eller polsk kortfilm - de gjorde väldigt fina animationer på den tiden - än av Disney som jag egentligen aldrig har varit intresserad av som konstnär. Även om jag har beundrat mycket som de har gjort, inom sin genre, har jag aldrig haft dem som någon förebild. Men då skrev jag också manus till några korta filmer som byggde lite grann på den absurda teatertraditionen. Men det blev ingenting av det hela och andra grejer kom i vägen. Jag vet inte hur det skulle ha gått heller. Men jag hade lust många gånger att regissera vanligt. Men inte idag, inte.
Så vi kan inte vänta oss något sådant från dig?
- Nej, det tror jag inte. Jag vet inte vad det skulle vara i så fall. Däremot tycker jag till exempel att en filmskapare som Terry Gilliam har gått den vägen, som jag skulle kunna tänka mig att jag hade kunnat gå. Han började ju också som reklamtecknare en gång i tiden, och kom in i filmens värld tillsammans med Terry Jones och de andra. Och de är ju faktiskt en ren motsvarighet till Hasse och Tage, som jag också har jobbat mycket med. Som regissör har Gilliam blandat, tycker jag, på ett väldigt intressant sätt, sin kunnighet om animation och lust att göra absurditeter. Så han är kanske inte en förebild men en sådan som jag skulle kunna tänka mig att likna. Jag träffade honom som hastigast en gång i Lund på en filmfestival. Vi hälsade på varandra, men det var inte mycket mer än så.
Vad tycker du om dagens animerade film?
- Ny teknik möjliggör ju att man kan jobba på ett annat sätt. Som jag sade så drömde jag en gång om att bygga en kamera, en absurd idé som var dödsdömd. Men sedan dess har det hänt mycket, allt, och nu kan man i teorin sitta hemma och göra sin egen långfilm - om man har tid och pengar. Men framför allt har det möjliggjort för kortfilmare att prova på filmskapandet, på ett helt annat sätt än vad man kunde förr. Och jag tycker att det finns många exempel på det, både i Sverige och i andra länder, på filmer som dyker upp som är väldigt intressanta. Det finns också många fina illustratörer, för det är där det måste börja. Man ska inte tro att man börjar med att göra en animation och att man sedan hittar sitt teckningskunnande någon annanstans. Det måste giftas ihop på ett tidigt stadium.
Har du några favoritfilmer?
- Nej, det vill jag inte påstå att jag har. Jag tycker att de här 3D-filmerna är beundransvärda många gånger. Den sista jag såg som jag tyckte var riktigt bra, det var den här med musen som blir kock, "Råttatouille". Den tycker jag är jädra bra, både manus och utförande är jättefint. Men sedan har jag nog bara sett episoder av andra filmer, och någon enstaka film ibland, men det är ingenting som har satt spår. Jag tycker som sagt att det här fantastiska instrumentet, 3D-animation, används på ett enögt sätt. Det verkar så viktigt att allting ska vara så naturalistiskt som möjligt. Speciellt när det gäller ljussättning och texturering. Jag kan inte begripa varför det inte kommer nya idéer och nya varianter. Men det måste väl bero på produktionsbolagen, att innovatörer stoppas i grinden. Och det är ju synd. Förhoppningsvis är det någon som lyckas genomdriva någonting om ser helt annorlunda ut, det väntar jag på. I grund och botten tror jag på 2D-animationen. Där finns det mesta ogjort!
En av mina favoritfilmer någonsin är "Dunderklumpen!". Skulle du kunna berätta lite om hur inspelningen av den såg ut?
- Det var inte min idé från början. Det fanns en producent som envisades med att vi skulle göra "I huvet på en gammal gubbe". Han hette Gunnar Karlsson och hade kontor här i Stockholm på den tiden. Han hade också sett kortfilmerna jag gjort på TV och tussade ihop Hasse och Tage och mig. Då var Hasse och Tage på toppen, och jag fick förtroendet att göra animeringen. Jag hade ju egentligen bara erfarenheten från mina TV-filmer, med min 16mm-kamera.
- Det blev något liknande med"Dunderklumpen". Hasse och Tage hade startat ett barnboksförlag och gett ut en bok av Beppe Wolgers, som hette "Förtrollningar". Gunnar Karlsson hade sett den och kontaktade Beppe och mig. Det var Beppes bok som senare blev filmen "Dunderklumpen".
Hur kom ni på att ni skulle blanda animerat och live-action, det måste ha varit ganska ovanligt då?
- Det var så att han hade använt en blandteknik redan i boken. Beppe gjorde ju många barnprogram på TV. Då hade han en scenograf som hette Bernt Franckie, och Bernt hade gjort dockor som var väldigt skojiga, gjorda av grenar och trasor och kottar och sådant där. Sedan hade han fotograferat dem ute i naturen, och så var boken illustrerad med de här figurerna. Det var därifrån det kom, den här blandningen mellan live och tecknat.
- Men att göra tecknad långfilm har alltid varit nytt i Sverige, för att man gör så få.
- "Dunderklumpen" var i alla hänseenden ett äventyr. Blandtekniken i filmen krävde ju ett utarbetat manus och ordentliga förberedelser. Beppe var en man med stor talang och många idéer, men han var väl inte den mest organiserade personen. Egentligen skulle man låtit någon annan skriva manus; nu blev det i stort sett ett fylligt synops. Jag hade ett helvete att få ihop det och kan fortfarande inte begripa hur det blev en film, men det berodde nog på att vi alla jobbade som hästar. Kul ändå att det gick och trevligt att filmen fortfarande lever.
- Däremot så var det en annan grej som hände, när vi höll på med "I huvet på en gammal gubbe". Då kom nämligen Beatlesfilmen, "Yellow Submarine", och de hade ju helt andra resurser. Och vi tyckte "fan också, nu kommer det en tecknad film för vuxna där också." För det var ju det, vår film. Den första tecknade långfilmen som gjordes i Sverige handlade om åldringsvården. Det skulle ha varit idag det! Men idag skulle man ju ha kunnat göra det.
Och så här i juletider måste jag fråga, det måste vara lite speciellt att ha gjort en film som "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" som visas varje år. Vilken relation har du till den idag?
- Ja, det är 37 gången i år. Det är ju fantastiskt i och för sig, men det är mer det att man spekulerar i vad Tage hade gjort idag om han fått se alla tiggare på gatorna. Han gick inte förbi någon utan att känna. Så han hade reagerat starkt idag, tror jag. Säkert hade han reagerat och han hade kanske gjort någonting i sagoform i alla fall, men han hade kanske skrivit en något bittrare saga. Tage är ju berättare i filmen och jag tror att det också är förklaringen till varför man upplever den så starkt. Det är mycket det som är nyckeln till att man upplever den, att Tage finns där. Det finns också två engelska varianter. Sagan heter "Christopher's Christmas Mission" på engelska. En är inläst av Bernard Cribbins, han som spelar Alice B. Toklas i "Picassos äventyr". Den andra versionen har Tage läst in själv och enligt hörsägen lär hans version vara den mest uppskattade. Kanske engelsmännen uppfattar hans engelska mer adekvat med historien. Jag ser själv på filmen varje julafton och saknar Tage varje gång. Jag vet inget annat svenskt TV-program som sänts kontinuerligt i 37 år, det är vi rätt ensamma om. Så det är skoj! Eller hur Tage?
"Emil och Ida i Lönneberga" får biopremiär på juldagen.
