Peter Lithell listar årets filmer

När slutet börjar närma sig är det dags att summera vad som egentligen har hänt innan tiden runnit ut. Lugn och fin, artikel handlar bara om film. Vilket inte är så bara i och för sig…

Efter lite grävande i mitt inre minnespalats (där finns en massa spännande saker lagrade!) tillsammans med utdelade betyg på mitt MovieZine-konto har jag dock lyckats i mitt uppdrag och skapat nedanstående lista med årets bästa filmer. Min ansats är ohyggligt opretentiös; detta är filmer som har underhållit mig; punkt och slut. För mig är det just detta film handlar om; allt annat är underordnat. Avsaknaden av vissa givna och allmänt hyllade storfilmer beror i första hand på att jag inte har sett dem. Hade jag gjort det skulle de med stor sannolikhet ändå inte vara med på listan.

Jaha agent 007… Du får vara med här på nåder för nog fan är jag besviken på dig. Vad som på förhand såg ut att bli den ultimata Bond-filmen nådde inte hela vägen. Detta även om man försöker bortse från den gigantiska skugga briljanta ”Skyfall” (2012) kastar över alla stackars efterföljare. Efter en toksnygg inledningssekvens blir det väldigt mycket ”ta sig från punkt A till B” och emellanåt känns det hela som en vääääääldigt utdragen version av ”Quantum of Solace (2008). En svag plot och utdragen speltid drar ner betyget en hel del.  Med det sagt räcker ”Spectre” ändå ganska långt då vi emellanåt bjuds på underhållande och påkostad Bond-action med en Daniel Craig i högform. 

Henry Rollins bjuder oss ett värdigt avslut på filmåret med suveräna ”He Never Died”. En skräck-komedi som ingjuter lite nytt blod (no pun intended) i den uttjatade vampyrgenren. Jason Krawczyk, som skrivit och regisserat filmen, har skapat en riktigt originell och blodig skräckis som lyfts än mer av Rollins grymma rolltolkning. Rollins spelar den odödliga Jack, som under de många och långa åren utvecklat en rätt seriös antisocial personlighetsstörning. Efter att ha skött sig (inte ätit upp någon) under en längre tid stöter han på problem från sitt förflutna varpå skiten minst sagt träffar fläkten. Spännande, våldsamt och oväntat roligt mycket tack vare Henry Rollins. Eller som en kritiker påpassligt sammanfattade det: ”Henry Rollins is a force of nature”. 

“Avengers” (2012) håller jag fortfarande som den ultimata seriehjälte-filmen genom tiderna. Maffigt, roligt och storslaget; en serienörds våta dröm. Uppföljaren bjuder på betydligt mer av samma, på gott och ont. ”Avengers: Age of Ultron” har fått klagomål lite här och där; tråkig skurk, meningslösa sidospår, fokus på fel karaktärer med mera. Man behöver inte vara någon raketforskare för att förstå att det snarare handlar om en mättnadseffekt. När till och med en gammal Marvel-räv som jag känner en alltmer avtagande pepp inför den myriad av seriehjälte-rullar som ligger i pipeline vet man att det börjar bli för mycket. ”Age of Ultron” ligger egentligen i paritet med originalet, problemet är att nyhetens behag är långt borta. Hur som helst är det årets sommar-blockbuster; en underhållande och maffig filmupplevelse. 

Från 2014?  Fusk!!! Nej, doldisen “Poker Night” släpptes faktiskt inte förrän i år (gäller för övrigt även de andra 2014-filmerna på listan). Som ny polis i Warsaw, Indiana får du delta i ”Poker Night”, där stadens rutinerade polisrävar spelar poker (duh) och berättar sina bästa och värsta snuthistorier. På väg hem från spelrundan blir nybakade polisen Stan Jeter kidnappad av en maskerad psykopat och inlåst i en källare. Han måste uthärda ett antal prövningar och använda sig av det han lärde sig under kvällen för att överleva. Så långt inget nytt under solen… Det hela utvecklas dock till en helt galen historia där nutid varvas med polisernas sjuka berättelser på ett bisarrt men smart sätt. Detta alltmedan stackars Stan utsätts för en massa elände av den skogstokiga psykopaten. Några skopor ”Saw” (2004) toppat med ” De misstänkta” (1995); ”Poker Night” bjuder på en av årets mer oväntade filmupplevelser. 

Årets stora skräck-snackis och med all rätt. David Robert Mitchell, som både har skrivit och regisserat filmen, har lyckats skapa en lika delar obehaglig som originell rysare. 19-åriga Jay börjar, efter en kväll med sexy times, förföljas av ett ondskefullt STD-monster. Ett väsen som kan anta många former och i sakta mak förföljer sina offer. Inte det rappaste monstret i filmhistorien men jävligt otäckt. Lägg till bra skådisar och ett grymt snyggt foto och en av de bästa skräckfilmerna på länge är ett faktum. Och glöm inte: Celibat är det nya svarta. 

Jag får erkänna att jag var rätt skeptisk till ”Kingsman: The Secret Service”. Det hela lät lite väl pajigt, lite som en upphottad version av James Bond Jr. Matthew Vaughn brukar dock vara ett säkert regissör-kort och när eftertexterna rullade kunde man inte annat än le (inte bara över den svenska prinsessan). ”Kingsman” tar ut alla svängar som går och krossar samtida actionkomedier med lika delar ultravåld, brittiska gentlemän och parodiska skurkar. Att se Colin Firth gå helt bananas (kyrkscenen ffs) kunde ha blivit så fel men här funkar det utmärkt. Att den ”stökiga tonåringen som bara behöver vägledning” för en gångs skulle inte är den man önskar livet ur mest är ett extra plus. En uppföljare är på gång till 2017, låt oss hoppas att den behandlas bättre än ”Kick-Ass 2” (2014). 

När man får barn lär man sig många saker, däribland vikten av rörlig bild som distraktionsmoment. Familjefilmer som funkar för ”alla åldrar” är oftast ren bullshit men ”Paddington” är faktiskt helt suverän. 2015 års tappning av den marmeladälskande lilla brittbjörnen är (förutom ett fint inlägg i flyktingdebatten) rolig utan att bli töntig, lagom sentimental, charmig som tusan och fantastiskt animerad. Imponerande. 

”The Gift” smyger sig tyst och lite oväntat in på topp 3; en i grunden ganska enkel stalker-rulle med rätt sävligt tempo. Simon och Robyn (Jason Bateman och Rebecca Hall), ett till synes perfekt par, springer av en slump på Simons gamla och lite märkliga klasskamrat Gordon. Vad som börjar som en middagsinbjudan följt av ett gäng presenter från Gordon eskalerar till något helt annat när gamla synder dras fram i ljuset. Talangfulla Joel Edgerton som spelar Gordon och även har skrivit och regisserat filmen, har gjort ett gediget hantverk. Små medel till trots byggs ett stegrande obehag upp filmen igenom. Att allt får ta sin tid innebär inte att filmen blir tråkig, snarare tvärtom. Finalen är riktigt vass och dröjer sig kvar när eftertexterna rullar.

Vad kom först: hönan eller ägget? Robert. A Heinleins novell “All you Zombies” (1959) har omarbetats till en fantastisk film där Ethan Hawke spelar en agent med uppdrag att resa i tiden för att förhindra brott. Låter som något ni har sett förr? Glöm det, för ”Predestination” är något alldeles speciellt. Mer skall inte avslöjas om handlingen; se istället filmen utan att läsa på för mycket. Ett tips är dock att hänga med; filmen kräver lite tankeverksamhet och får ”Tillbaka till framtidens” tidsparadoxer att blekna. Årets överlägset bästa mindfuck.

Allt som såg så bra ut på förhand visade sig vara… ännu bättre. George Miller väckte nytt liv i ”Mad Max” och på vilket sätt han gjorde det. En actionfilm som skickar alla konkurrenter in i skamvrån. Det är såhär det skall se ut; praktiska effekter, våldsamt och ett uppskruvat tempo utan chans till andhämtningspaus. Så galet snyggt filmat att det är svårt att förstå hur lite CGI som faktiskt användes i filmen. Enda invändningen jag har är att jag hade önskat en lite kaxigare Tom Hardy som Max, även om han växer under filmens gång. Tur då att Charlize Therons Furiosa har pondus så att det räcker för två. Efter 120 minuter med galne Max känner du dig helt manglad; detta är årets mäktigaste filmupplevelse alla kategorier.