Den här veckan har vi Tarantino-tema på MovieZine, där flera skribenter ger sin syn på regissören och hans filmer.
Jag är ett Tarantino-fan. Han var min övergång från filmälskare till cineast, "Resevoir Dogs" väckte något i mig och la grunden för den nya filmfasen i mitt liv. "Pulp Fiction" och "Jackie Brown" bara bekräftade min kärlek och beundran, "I drank the Kool Aid" som man brukar säga. Men sedan hände något, han fortsatte göra film.
Tarantino blev snabbt känd som en cineast som hyllade genrer, karaktärer och hela filmer i sina egna skapelser. Detta blev hans formspråk, att ta fula och fina filmreferenser, smälla ihop dem och skapa något något nytt med gamla repor. Detta formspråk bekräftade filmkritiker och fans världen över. Sedan kom "Jackie Brown", en film som finansiellt inte lyckades och som fansen inte hakade på lika mycket som med "Pulp Fiction". Jag skulle personligen vilja påstå att "Jackie Brown" troligtvis är Tarantinos starkaste och mognaste film. Men fansen ville ha den där roliga och B-filmshyllande Tarantino som de först förälskade sig med, och Tarantino gav dem det med "Kill Bill". Här börjar problemen.
Tarantino blev en parodi på sig själv. Han gjorde inte längre egna filmer med en unik röst, han tog istället en massa andra unika röster och klumpade ihop dem i en röra. Det kändes som han började filma fanfiction, egna små privata fanboy-filmer bara han skulle få se. Men icke, vi fick se dem istället. "Kill Bill" och många av filmerna efteråt är filmer av en man med för mycket pengar och få gränser. Filmerna är som mindre talangfulla musiker som gjort karriär på att vara coverband till Pink Floyd eller The Beatles, det finns ingen personlig röst eller perspektiv.
Tarantino hittar saker han älskar och slänger in det i sina filmer utan att stå till svars för dem. Hans användning av musik förklarar honom ganska bra tycker jag. Han har aldrig originalmusik (bortsett från "Hateful Eight"), han har låtar. Men inte bara gamla poplåtar eller hitsinglar, han tar musik från andra bättre filmer. Trots vissa regissörers och kompositörers önskan att ej få användas i hans filmer, gör han det ändå. Endast för att han tycker det är coolt och vill fortsätta med sina fanfilmer. Han har sagt att han inte vill ha originalmusik för att det skulle influera storyn för mycket och hans röst skulle försvinna. Men det tyder bara på en man som inte kan samarbeta, han vill inte ha nej-sägare. Han omringar sig av beundrare som aldrig kan säga stopp. Tarantino förstår inte samarbete.
Har ni tänkt på hur Tarantino-karaktärer låter? De låter som Quentin Tarantino. När jag ser senare filmer av Tarantino, så slås jag av hur alla karaktärer inte bara låter som Tarantino, men att de inte ens är olika slags karaktärer. De må se annorlunda ut, ha olika kön och etnicitet, men i slutändan låter alla som filmnörden med brett vokabulär från filmbutiken. The Bride låter exakt likadan som Bill, Shultz låter likadan som Candie och Stuntman Mike låter likadan som Pam. Alla har samma melodi och klang i sin dialog, alla är verbalt begåvade och kan prata sig ur vilken situation som helst. Lyssna på en intervju med Tarantino och titta sen på vilken som helst av Samuel L. Jackson roller i hans filmer, det är samma person. Detta ger lite nyans och ännu en gång brist på perspektiv i hans filmer. Jag kan bara komma på "Jackie Brown" och "Inglourious Basterds" där karaktärer låter annorlunda.
Sedan är Tarantino kanske främst känd för sin dialog, han skriver som folk pratar. Och det kanske stämde i hans första filmer, men nu när han är medveten om sin talang, blir det ännu en gång parodi. Alla karaktärer har långa monologer som låter likadant, som handlar om någon anekdot som lika gärna kunnat sammanfattas i en mening. Tarantino drar ut på saker i ett försök att ge mening till scener och karaktärer, men bara för att någon har en historia att berätta, behöver det inte betyda att personen har något att säga.
Ända sedan efter "Jackie Brown" har Tarantino endast gjort västernfilmer, något som bara bidragit till hans enformighet. "Kill Bill", specifikt del två är en Västernfilm med samurajsvärd. "Inglourious Basterds" är en västernfilm med ett Andra Världskriget-skal, något Tarantino har varit tydlig med. Sedan gör han "Django Unchained" och "Hateful Eight", tydliga västernfilmer. Detta börjar bli enormt urtvättat och enformigt. Detta är inte verken av en auteur som utvecklas och rör sig framåt, detta är din kompis som aldrig kom över 90-talet och vägrar göra sig av med mittbenan. Tarantino rör sig i cirklar och skapar säkra filmer han vet att sina klappande sälar kommer gilla, han utmanar ingen och främst inte sig själv.
Missförstå mig inte, jag älskar verkligen Tarantinos filmer. Specifikt hans tidiga bra filmer. Och det är just det som gör mig så trött, han kan bättre. Han var en av 90-talets mest unika röster och filmskapare, men nu är han sitt egna coverband. Jag vill se honom utvecklas som konstnär, röra sig framåt och utmana sig själv samt mig som tittare. Inte bara gräva sin egna trygga grop. Likt en förälder är jag inte arg, jag är besviken. Jag är besviken för att jag vet att han kan bättre.
Snälla Quentin, flytta ut från min källare.
Håller du med Fabian eller inte? Kommentera krönikan nedan!
