“Psycho” 60 år! Här är 10 saker du kanske inte visste om Hitchcock-klassikern

Eller att det var den legendariska grafiska formgivaren Saul Bass som skapade filmens titelsekvens? Eller att det i slutscenen går att skönja en stillbild av ett mänskligt kranium, som överlappar Norman Bates ansikte?

 

För den som älskar kuriosa finns inget onödigt vetande. “Psycho” är nu 60 år gammal, i en franchise som fortsätter att växa, senast med prequel-serien “Bates Motel”. Generationer av filmintresserade har fasat när Marion Crane råkar ut för Norman Bates och hans dubbla persona. Janet Leigh och Anthony Perkins avtryck lever vidare, och varje gång vi tar del av historien finns där nya detaljer att upptäcka.

 

 

 

Bra berättelser har ofta en litterär förlaga, så även “Psycho”. Joseph Stefanos filmmanus är baserad på Robert Blochs roman med samma namn från 1959. Boken är i sin tur influerad av seriemördaren Ed Gein som härjade i Wisconsin under 1950-talet. I kortdokumentären “Ed Gein: The Ghoul of Plainfield” (2004), framkommer hur Bloch fascinerades av mördare som lever och verkar bland vanligt folk. För övrigt är även mammas pojke Leatherface i “Motorsågsmassakern” löst baserad på Gain.

 

 

 

Bostadshuset bakom det lika ikoniska motellet, är hämtad från konsten. Målningen “House by the Railroad” visar påfallande likheter med Bates viktorianska hem. Den berömda tavlan målades av Edward Hopper 1925 och finns i samlingen hos Museum of Modern Art i New York City. Huset i “Psycho” står på Universal Studios i Los Angeles. Dessvärre revs dess replika, som användes i “Bates Motel” och var belägen i Aldergrove, Kanada.

 

 

 

Det kollektiva minnet av den knappt minutlånga duschscenen, där Marion Crane möter sitt öde, är att den är oerhört explicit. Dock var det mycket effektiv klippning som gjorde att många tänker på den som blodigare än vad den faktiskt är. Likt gammal montagefilm, har en stor mängd snabba bilder fogats ihop i hög hastighet. Den komplexa scenen tog en hel vecka att filma och betraktas idag som en viktig inspiration för slasher-genren, där mördarna ofta beväpnar sig med kökskniv.

 

 

 

Precis som att “Hajen” gjorde strandflanörer nojiga, påverkade “Psycho” folks duschvanor, inte minst filmens huvudperson. 1984, i tidningen Woman’s World, avslöjade Janet Leigh att hon blev så traumatiserad av duschscenen att hon slutade duscha. Istället föredrog hon badkaret, där hon kände sig tryggare. Enligt intervjun brukade hon låsa alla dörrar och fönster, samt lämna badrumsdörren och duschdraperiet öppna. Hon såg dessutom till att alltid sitta vänd mot dörren.

 

 

Bernard Herrmanns musik är i “Psycho” kanske mest ihågkommen för två intensiva stycken: duschscenens hårt attackerande staccatostråkar, samt ledtemat. Det sistnämnda hörs i titelsekvensen, samt när Marion Crane kör iväg från Phoenix med de stulna pengarna. Ledtemat har samplats av flera rappare, men vän av 90-talshiphop kanske minns att stråkarna används i beatet till Busta Rhymes ryckiga låt “Gimme Some More” från 1998.

 

 

 

Uppfinningsrikedom är a och o vid ljudläggning. Exempelvis användes honungsmelon för att skapa realistiska knivhugg vid duschmordet. Som manipulativ effekt trixades det även en del med olika röster, vilket skapade illusionen att Norman Bates talar med sin mor utanför bild. När Norman “är” Norma, använde man växelvis rösterna från inte mindre än tre kvinnliga skådespelare. Först i slutscenen får vi svart på vitt se hur hans inre röst(er) talar.

 

 

Flera “känsliga” inslag gjorde att “Psycho” utmanade de strikta krav på censur och självreglering (produktionskoden) som rådde ända fram till 1968. Förutom en avklädd Janet Leigh, förekommer en toalett i all sin skinande prakt. Dessutom hörs det när spolar, även det ett tabu. “Psycho” brukar krediteras den första amerikanska filmen att utsätta publiken för en fungerande toalett i bild, ett tidsdokument om något.

 

 

 

Hitchcock gick verkligen in för skapa mystik kring “Psycho”. För att bygga hajp innan biopremiären, fick inga journalister se filmen i förväg. Dessutom gjorde man som alternativ till den traditionella trailern, en sex minuter lång prolog där Hitchcock står utanför Bates Motel och pratar svepande om “brottet”.

 

I klippet gör han även en rundtur i bostadshuset och agerar som en slags true crime-guide, nästan som för att sudda ut gränsen mellan dikt och verklighet.

 

 

 

Man skulle kunna tro att “Psycho” var en storsatsning från början, men succén var långt ifrån självklar. Filmbolaget Paramount var ängsliga men Hitchcocks stod på sig i sin vision. Att filmen exempelvis gjordes svartvit, var inte enbart av konstnärliga skäl, det var helt enkelt billigare. Ironiskt nog var det kanske just de nödvändiga, kreativa valen under en tajt budget, som bidrog till framgången. Ordet spred sig och “Psycho” skulle bli Hitchcocks mest kommersiellt framgångsrika film.

 

 

Fem Hitchcock-filmer förärades varsin Oscar, däribland “Rebecca” (1940) för bästa film. Alfred Hitchcock vann dock aldrig någon själv för sin regi, trots att han nominerades fem gånger i denna prestigefyllda kategori. För “Psycho” blev det ingen Oscar alls, som förutom regi var nominerad i kategorierna bästa kvinnliga biroll, bästa svartvita foto och bästa svartvita produktionsdesign. Ja, ända fram till 1967 fanns det separata priser för svartvitt och färgfilm.

 

 

Denna välfyllda bluray-box med 14 klassiska thrillers finns att beställa på Ginza.se.