Cut! Bend! Live! ”Pose”!
Twirl! Sashay! Shanté!
Jag föddes 1987, samma år som handlingen i ”Pose” tar fart.
Det var mannen som sedan 2009 har populariserat drag show-fenomenet med sin realityserie ”RuPaul's Drag Race” som lärde mig att lyda till orden ovan. Det via låten ”Supermodel (You Better Work)” som inleds med en liten berättelse:
Once upon a time, there was a little black girl in the Brewster Projects of Detroit, Michigan. At fifteen, she was spotted by an Ebony Fashion Fair talent scout and her modeling career took off...
Well, en gång i tiden var det en liten tonårstjej på bussen från den tråkiga småländska småstaden på väg ner till den fabulösa farbrodern i Malmö. Väl där drogs sminklådan fram. En plisserad silvergardin blev en sjal att svepa in sig i. En golvlampa blev en strålkastare. Och så uppmaningarna från RuPaul, följda av den i Madonnas ”Vogue”: Strike a pose!
”Voguing doesn't just happen at the balls. It lives in the streets too”, förklarar karaktären Blanca för sin yngre skyddsling Damon i ”Pose”.
”It's a statement. I wanna have a name in this world. I wanna be on top.”
Den nya FX-serien, som här i Sverige sänds på HBO Nordic, är ofta övertydlig på det viset. Det är Pridemånad i USA, och det märks att serieskaparna vill utbilda tittarna i ett kapitel ur Priderörelsens historia.
På de baler som Blanca talar om utspelar sig stora delar av ”Pose”. ”Ball culture” är en subkultur inom den amerikanska lgbtq-rörelsen i vilken tävlande genom att gå ungefär som på en catwalk – och dansa och posera – gör upp om olika troféer och priser. Liknande drag-baler anordnades i New York redan på 1930-talet, men dess moderna form skulpterades fram underjord av arbetarklassens latino- och afroamerikanska ungdomar först några decennier senare.
Tyvärr faller det ofta på karaktärerna i ”Pose” att dra liknande miniföreläsningar i hbtq-historia och förklara sina egna kulturella sammanhang, vilket ibland får dem att framstå som något stelbenta och skapar ett slags observerande utifrånperspektiv mot berättelsen.
”Pose” är inte framförallt en dokumenterande serie, dock. (Vill man se en dokumentär om ball-kulturen kan man istället titta in Jennie Livingstons ”Paris Is Burning” från 1990.) Konkurrensen mellan de tävlande har dramatiserats fantasifullt och håller i sig som underhållning. De flesta av dem tillhör olika ”hus” eller ”hem”. I början av serien tillhör Blanca ett sådant som styrs av ”mamman” Elektra, men efter att ha fått beskedet att hon bär på det fruktade HIV-viruset bryter hon sig loss för att starta ett eget hem med nya, unga talanger.
Utifrån specifika teman gör de olika husen upp mot varandra i balsalarna. Det gäller att bära upp de rikligt utsmyckade utstyrslarna med en lika riklig dos attityd och elegans för att blända såväl påtittare som jury. ”Pose” är gleeful i dubbel bemärkelse: den är en glädjefull uppvisning som med sin musikalitet, lättsamhet och glammighet för tankarna till just succéserien ”Glee”. Det är inte så konstigt, de är två verk skapade av samma män, Ryan Murphy och Brad Falchuk. ("Glee" tillsammans med Ian Brennan och "Pose" ihop med Steven Canals.)
Ibland är ”Pose” rentav så munter att den gränsar till fånig.
Räddningen blir ofta bettet som ändå finns i dialogen: gliringarna med glimten i ögat. Sassen. Men jag hade gärna sett mer av mörkret som finns bakom den glättiga ytan. Herregud, här finns ju trials and tribulations att arbeta med: Damon får stryk och blir utkastad av sina kristna småstadsföräldrar när han berättar för dem att han är homosexuell. Angel, en annan kvinna i Blancas hus, måste sälja sex och dansa i runkbås. Blanca och en annan transkvinna kan inte bli accepterade av sin omgivning, ens inne på den lokala bögbaren. (Ingen annan tv-serie någonsin har för övrigt haft lika många transpersoner i sin ensemble.)
Ämnena avhandlas alltså, men kvickt och inte riktigt så att det känns i magen. Även om ”Pose” onekligen är och rycker i tårkanalerna med jämna mellanrum. Det är klart att man blir berörd av dessa pionjärers mod, kreativitet och livsglädje.
Realismen är inte riktigt där. Det är lite för tillrättalagt, lite för snyggt, lite för snällt. Till skillnad från i till exempel ”Torka aldrig tårar utan handskar” nailas inte tidsandan – i vilken Trumps 80-tals-Manhattan både står i kontrast till och glider ihop med huvudkaraktärernas värld.
Om det är ett medvetet beslut eller ej att behålla en viss distans till det mörka vet jag inte, men jag kan tänka mig att det är det. Balerna, och scenerna som utspelar sig där, är ju en flykt från vardagens bekymmer som dess stjärnor i vanliga fall kämpar med. Det är som Madonna sjunger i ”Vogue”:
You try everything you can to escape the pain of life that you know. When all else fails and you long to be something better than you are today, I know a place where you can get away. It's called a dance floor and here's what it's for.
Madonna i musikvideon till "Vogue" (1990), regisserad av David Fincher. Låten hämtade inspiration från dansarna Jose Gutierez Xtravaganza och Luis Xtravaganza ur New Yorks ball culture community.
1987 var jag precis nyfödd. Min fabulösa farbror hade fyllt 20. Först 27 år senare, 2014, anordnades Sveriges första vogue ball, men redan långt innan dess hade det queera fenomenet nått svenskarna via sina influenser på populärkulturen.
Efter RuPaul och Madonna följde säsong efter säsong av Tyra Banks realityserie ”Top Model” och superstjärnan Beyoncé, som har sagt att ”the whole drag-house circuit in the States” har inspirerat hennes självförtroende och ”eld” på scenen. Och orden som skriks ut av förtjusning i ”Pose” har flugit vidare ut ur balsalarna i New Yorks fattigkvarter och via mode- och popvärlden blivit en del av jargongen också hos Skandinaviens Svenssons:
Fierce! Yas! Queen! Work! Pose!
Queen Bey.
Första avsnittet av "Pose" finns nu att se på HBO Nordic.
