Recension: "Dead Space" är ett rymdäventyr fyllt med blodigt splatter

När det ursprungliga ”Dead Space” kom ut 2008 togs det emot positivt och blev en omedelbar favorit, ett kultspel för en hel generation av spelare hade skapats. Dess miljö, skräckestetik, ljuddesign och spelupplägg skiljde sig från andra spel i genren, och anses vara en klassiker än i dag.

 

Nu har vi 15 år senare, en fräsch remake, som förhoppningsvis ska tjäna trogna fans och locka nya spelare. Nya ”Dead Space” är skapad med hjälp av Electronic Arts egna spelgrafikmotor, Frostbite.

 

Jag har inte spelat originalspelet från 2008, jag är alltså inget hängivet ”Dead Space”-fan, så min bedömning kommer baseras helt utifrån det här spelet. Vintern 2022 släpptes ett nytt science-fiction spel med skräcktema, ”The Callisto Protocol”, som påminner väldigt mycket om ”Dead Space”.

 

Värt att nämna är att de båda spelen har ingen koppling och är helt fristående från varandra. ”The Callisto Protocol” kan förmodligen ses som ett spel spirituellt inspirerat av ”Dead Space”, men båda spelen har sin egen historia och utspelar sig i sina egna universum. Jag har försökt undvika att jämföra de båda spelen med varandra då det varken känns rättvist eller relevant.

 

 

 

Ingenjören Isaac Clarke skickas ut för att hjälpa till att reparera det strandsatta rymdskeppet Ishimura. Vid ankomst står det snabbt klart att saker och ting är väldigt fel på skeppet, då avskyvärda Necromorphs har tagit över platsen och vandrar längs med alla korridorer och vrår. Necromorphs är zombie-liknande muterade varelser som är extremt aggressiva och attackerar allt som kommer i deras väg.

 

Nya ”Dead Space” har fått sig en rejäl teknisk uppsminkning, både vad gäller grafik och spelmekanik, men historien är bibehållen nära sitt original. Efter en kort introduktion sätter jag direkt igång och spelar som Isaac. Spelet har en tydlig och linjär historia som följs och skulle jag förvilla mig har jag både karta och vägvisare till hjälp för att komma tillbaka på rätt spår igen. Jag arbetar jag mig stadigt i lagom takt framåt i olika rum och slussar, där jag med hjälp av olika skjutvapen som skärare och lasrar styckar sönder Necromorphs som står i vägen för mig.

 

 

”Dead Space” har en behaglig orientering, jag är hela tiden på samma skepp, samma områden används om igen, vilket ger en trevlig känsla. Platsen jag återkommer till kan ha höjd säkerhets- och infektionsnivå, små pussel jag ska lösa har ändrats, ljudeffekter varierar och nya monster dyker med jämna mellanrum upp.

 

Det är kreativt och skapar en bakgrundskänsla av att man aldrig är riktigt trygg. Förutom den behagliga orienteringen ges också en smidig upplevelse i ett mjukt flöde då laddningsskärmar inte existerar. När jag gör framgångar i spelet och byter kapitel är det knappt märkbart.

 

 

 

”Dead Space” erbjuder lite olika vapen, med bred möjlighet att anpassa vapnet efter sin egna spelstil. Jag hittade snabbt kärleken till en liten rund såg, min Ripper. Med den sågade jag ihjäl fiender hej vilt tills deras kroppar slets runt och plaskade blodigt ner på marken. Min Ripper kunde ge riktigt brutala blod- och ljudeffekter när jag sågade ihjäl zombie-varelserna och gjorde även att jag skrattade högt några gånger.

 

Möjligheten att stycka avskyvärda Necromorphs är väldigt tillfredsställande och ger en härligt visceral upplevelse. Som avslutande dödsstöt kan man stampa sönder sina fiender med foten, jag bara älskar rörelsen och ljudeffekterna i samband med stampandet, och missbrukade nog denna dödsstöt lite för mycket.

 

 

Det finns spelmoment med noll gravitation i viktlöshet som ger en positiv omväxling, och sker ofta på stora öppna ytor där både grafik och spelmekanik får skina extra. Det känns verkligen som att jag är viktlös och dessa stunder ger en välbehövlig och nästan terapeutiskt paus, bort från alla styckade Necromorphs och deras slemmiga lemmar och inälvor. Men farorna lurar givetvis även i viktlöst tillstånd.

 

 

Även med sin tunga metalliska rustning som ser rätt klumpig ut, så framstår Isaac som en flexibel militär veteran. Detta bidrar till känslan om att känna sig kraftfull och gör strider mer levande. Både Necromorphs och Isaac rör sig med en säregen finess, och tillsammans ger det energirika strider med blod, kött och inälvor. Vid konflikt gäller det att distribuera sina resurser och sin ammunition, men jag upplever aldrig att detta blir ett problem då spelet ger ett jämt flöde av nödvändiga prylar

 

Det har diskuterats att originalet ”Dead Space” och nu även dess remake ska vara ett av de läskigaste spelen som släpps i år, men det är inte så skrämmande. Musik, ljudeffekter och miljöer bidrar till att skapa en orolig och kittlande stämning, men även detta blir jag van vid rätt fort. Redan i kapitel tre slutar jag bli överraskade av ”plötsliga” monster som hoppar fram.

 

 

Grafiken är som förväntat upputsad och lever upp till dagens standard, det är ett behagligt spel att titta på med tydliga detaljer och ett mjukt flyt. Det är imponerande hur snyggt ett rostigt och infekterat rymdskepp faktiskt kan göras i ett spel. Det finns en otrolig grafisk design i vissa miljöer, med särskild uppmärksamhet på belysningen och ljuseffekterna.

 

Inventariemenyn är pedagogiskt organiserad och har snygg design som matchar spelet i övrigt. Pluspoäng för möjligheten att lyssna/titta på video- och röstmeddelanden samtidigt som spelet kan fortsätta spelas. Stundtals känner jag mig ensam, Isaac pratar bara när det är nödvändigt och jag upplever spelet som lite enformigt och inte så stimulerande som jag hade hoppats. Jag hade önskat mer interaktion med andra karaktärer, och något fler filmsekvenser för att dämpa känslan av hopplös ensamhet.

 

 

 

Jag tappar ibland tråden och glömmer mitt syfte på rymdskeppet och varför jag ens är där. Det är här ”Dead Space” inte lyckas fånga mitt intresse, jag känner ingen empati med varken Isaac eller andra karaktärer, och jag har ingen tidigare relation till det strandsatta rymdskeppet Ishimura.

 

”Dead Space” håller en hög produktionsnivå och det märks att mycket arbete ligger bakom spelet, detta märks särskilt i samband med varierande och kreativa boss-fighter som är det som imponerar och underhåller mig mest. Men sanningen är att när jag lägger ifrån mig handkontrollen för att ta en paus, så saknar jag inte ”Dead Space”, det uppstår ingen spelabstinens eller ens nyfikenhet kring spelhistorien.

 

 

Jag blir aldrig helt hänförd, det är något som saknas. Berättelsen är okej, men är inget jag blir berörd av eller bryr mig om. Jag har som sagt ingen tidigare koppling till spelet, så ingen nostalgisk varm känsla infinner sig heller. ”Dead Space” är precis det spelet man förväntar sig, och jag hoppas det tillfredsställer alla förväntansfulla fans, och även alla andra som bara tycker det är trevligt att under cirka 12 timmar slakta lite monster i rymden.

 

Remaken kommer leverera en fin upplevelse till sina gamla trogna fans, men jag tvivlar spelet kan locka särskilt många nya spelare.

 

 

 

 

Genre: Science-fiction, skräck, överlevnad

Plattform: PC, Playstation 5, Xbox Series X/S

Utvecklare: Motive Studio

Utgivare: Electronic Arts

Släpps: 27 januari