Recension: “Final Fantasy VII Rebirth” – som att åka bergodalbana utan säkerhetsbälte

Den här recensionen innehåller massiva spoilers för “Final Fantasy VII Remake”.
Den innehåller inga spoilers för “Final Fantasy VII Rebirth”.

 

Det går inte att komma undan. Spel är personliga. Vi kommer till dem som en person och chansen finns att de påverkar oss så djupt att vi inte är samma person efter att vi spelat dem. För mig kunde inget spel vara mer personligt än det ursprungliga “Final Fantasy VII”. Jag brukar säga att jag blev uppfostrad som kristen, men min religion var PC-versionen av “Final Fantasy VII”. För mig blev det urtexten som innebar ett kulturellt uppvaknande, en livslång förälskelse med rollspelen, som kodade värderingar i mig som jag håller fast vid än idag och som formade mina första sanna vänskaper.

 

Varför ta upp allt det här? Jo, för jag vet att jag är långt ifrån ensam om att känna så. När “Final Fantasy VII” släpptes under slutet av 90-talet så hände något för väldigt många människor. Det berodde dels på att spelet var fantastiskt. Dels på slump. Det förändrade oss för alltid och till det bättre. Det gjorde oss till mer närvarande, nyfikna och levande människor. För oss, så betyder “Final Fantasy VII” något.

 

Därför var det kanske inte så konstigt att när utvecklaren Square Enix sa att de skulle göra en remake av det så var jag inte intresserad. “Varför det?” “Originalet är fortfarande fantastiskt!” “Nej, tack.” I flera år undvek jag det rentav. När jag till sist spelade “Final Fantasy VII Remake” under hösten 2022, blev jag golvad.

 

Det var så bra att det kändes som något mitt 10-åriga jag hade drömt. Och likt många andra blev jag förstås chockad av slutet. Som i korta drag innebär att “Final Fantasy VII Remake” inte är en remake av “Final Fantasy VII”... utan en fortsättning. Ett “Final Fantasy VII-2” som lämnar dörren öppen för att skriva om STORA saker i det som för många är spelvärldens motsvarighet till Bibeln. Hade jag vetat om det från början hade jag skrikit. Det hade infriat varenda farhåga jag kände. Men nu, här vid slutet av en av de bästa och mest unika spelupplevelserna jag någonsin haft, så kände jag något annat. Jag kände: “Okej, jag litar på er. Ni har förtjänat det”.

 

 

 

Med det kommer vi till “Final Fantasy VII Rebirth”. Som tar vid strax efter händelserna i slutet av “Final Fantasy VII Remake” när det står klart att det planetutsugande företaget Shinra inte längre är det största hotet mot världen, utan den tidigare elitsoldaten Sephiroth som huvudkaraktären Cloud har ett förflutet med. “Final Fantasy VII Rebirth” är ett spel som känns både kittlande och farligt. Som att åka bergodalbana utan säkerhetsbälte.

 

Likt i “Remake” finns här ett ömsint återskapande av delar av originalspelet som förstår på djupet vad som gör den här historien, de här karaktärerna och den här världen så speciell. Men här finns också ändringar av originalet som kommer att få hela ditt inre att skrika “HERREGUD, VAD GÖR DOM!? VART ÄR DET HÄR PÅ VÄG!?”

 

Det är i den här dynamiken som “Final Fantasy VII Rebirth” blir ett magiskt spel. För att bara återskapa något är inte att uppleva det för första gången. Men “Rebirth” är inte bara en återskapning utan också något helt nytt där du inte vet exakt vad som ska hända. Det gör spelet otroligt levande och spännande. Det gör att det stundtals känns som att spela “Final Fantasy VII” för första gången.

 

Utvecklaren Square-Enix hade kunnat komma undan med att göra betydligt mindre än så här. Istället verkar de givit precis allt, öppnat plånboken på vid gavel och kavlat upp ärmarna ända till armhålorna för att försöka göra den här “Remake”-trilogin av “Final Fantasy VII” till en exceptionell upplevelse.

 

För ett livslångt “Final Fantasy VII”-fan som i princip har varenda karaktär, scen, plats, fiende och förmåga tatuerad in i själen på sig är “Rebirth” att känna sig sedd på djupet i timme efter timme. Och på ett sätt som känns välmenande snarare än manipulativt nostalgiskt för att någon vill ha dina pengar.

 

Det konstanta trolleritricket att ta saker som kanske i över 20 år marinerat i ditt huvud som små klumpiga origamifigurer av polygoner och förrenderade bakgrunder med låsta kameravinklar och plötsligt låta dem existera i modern, stundtals fotorealistisk, lyxig grafik slutar aldrig att vara en unik magisk upplevelse.

 

Att återigen få besöka exempelvis staden Kalm och faktiskt kunna VRIDA KAMERAN, blicka upp mot klocktornet som tidigare bara synts i vissa förrenderade sekvenser och sedan blicka bort mot Midgar som du alltid föreställt dig borde gå att se från staden och så ligger det faktiskt där! Tillsammans med de grönskande fälten, ödemarkerna, bergskedjan och till och med floran och faunan som dyker upp i originalets slumpmässiga strider. Jag kan faktiskt inte komma på något som ens kommer i närheten av att likna den upplevelsen.

 

 

 

Rent spelmässigt påminner “Rebirth” kanske inte helt oväntat om “Remake” med skillnaden att samtliga system utökats många gånger om vad gäller komplexitet och djup. Resultatet är en ännu mer engagerande och strategisk upplevelse som också äntligen är mer utmanande för den som vill.

 

Där “Remake” är en tajt historia med några få karaktärer och en central industrimiljö så är “Rebirth” en sprudlande roadtrip och ett häpnadsväckande enormt spel på både djupet och bredden. Likt de bästa “Final Fantasy”-spel så ligger styrkan i hur varierat det är. Actionen och stridssystemet utgör förstås ryggraden men du kommer utöver det göra så otroligt många andra saker. Det här skapar en upptäckarglädje samt en känsla av att spelet inte följer en formell utan att lite vad som helst kan dyka upp.

 

“Rebirth” är rentav så stort att det skulle kunna upplevas som utmattande. Blir verkligen “Final Fantasy VII” bättre bara genom att vara många gånger större? Så klart det inte blir. Men i “Rebirth” fungerar det. Det fungerar för att spelutvecklarna låter dig fokusera på upplevelsen som intresserar just dig. De ger dig inte checklistor med uppgifter att utföra utan släpper lös dig i världen och uppmuntrar dig att ägna dig åt det som intresserar dig. Samtidigt blir det aldrig en platt buffé av innehåll där spelaren lämnas vind för våg att hitta på sitt eget skoj, utan det är alltid en minutiöst kurerad upplevelse som har en tydlig tanke och rytm bakom sig.

 

Är allt sidoinnehåll i spelet fantastiskt? Gud nej. Men sätt och vis… ja? För det ger dig oavsett en chans att bara få “hänga” i världen och med karaktärerna och se dem i nya situationer. Vilket jag tror att väldigt många, mig själv inkluderat, längtat efter att göra. Det här är trots allt ett spel som du ska ta din tid med och lukta på blommorna.

 

 

 

Vad jag nästan gillar mest av allt med “Final Fantasy VII Rebirth” är hur självsäkert det är. Trots att spelet går och stundtals gör enorma förändringar i förhållande till originalet så får det mig snabbt att känna mig trygg. Även om jag inte håller med om vissa ändringar, i alla fall inte än så länge, så känner jag hela tiden att utvecklarna förtjänar att jag lyssnar på dem och jag verkligen uppskattar den elektriska känslan av fritt fall som det skapar.

 

För teamet bakom “Final Fantasy VII Remake” och “Final Fantasy Rebirth” har insett att ett mästerverk inte är något som är fantastiskt från början utan något som trots allt målats många gånger om för att utöka dess nyans och djup. Som föds på nytt om och om igen. Och det måste ju betyda att samma sak även gäller för oss som spelar “Final Fantasy VII”. Jag kan inte nog uttrycka tacksamheten jag känner för det här spelet och faktumet att vi har ett helt till att se fram emot.

 

 

 

Genre: Rollspel
Plattform: Playstation 5
Utvecklare: Square Enix Creative Business Unit I
Utgivare: Square Enix
Släpps: Ute nu