Det går inte att recensera “Lords of the Fallen” utan att nämna “Dark Souls”. Likheterna mellan de två spelen är nämligen helt slående. Utvecklaren Hexworks har nästan oförskämt kopierat formulan som FromSoftware omsorgsfullt finjusterat sedan “Demon Souls” från 2009.
Men bara för att “Lords of the Fallen” är ett plagiat innebär det inte att spelet är dåligt på något sätt. Hexworks vet att “Dark Souls” är bra grejer och har helt enkelt tagit de bästa bitarna från godispåsen vi kallar för “soulslike”-spel.
Likt “Dark Souls” utspelar sig “Lords of the Fallen” i en mörk medeltidsinspirerad fantasyvärld. Demonguden Adyr härjar runt och det är spelarens uppdrag att störta honom. Storyn är i bakgrunden och till stor del får man själv skapa sig en uppfattning om vad som hänt denna värld.
Först får man vara i en grotta och bekanta sig med spelets olika attacker och system. Sedan kastas man ut i en värld som är grym. Livsfarliga fiender patrullerar överallt och det är spelarens uppdrag att döda, döda och döda.
Vem är jag i “Lords of the Fallen” då? Min gubbes namn är Skippert Lagdag och har klassen partisan. Enligt spelets beskrivning sörjer han sitt rikes fall, vilket eldar på hans kämpaglöd. Till en början har jag en stridsklubba som jag kan banka ihjäl mina fiender med, och ett armborst jag kan skjuta med på avstånd.
Min sambo och jag satt och valde omsorgsfullt mellan olika ansikten och finjusterade för att få till precis rätt utseende. När det kom till kroppstypen råkade vi först göra en gubbe som inte verkade träna benen. Voilà, så var partisanen Skippert Lagdag född.
Skippert Lagdag i all sin prakt. Var det han som dräpte denna jätte? Absolut inte.
Vad är skillnaden mellan "Lords of the Fallen" och "Dark Souls"?
Men vad som urskiljer “Dark Souls” från “Lords of the Fallen” är hur det nya spelet behandlar spelarnas död. Ifall man besegras eller ramlar ner från en kant, kommer man direkt tillbaka till spelet. Då har man blivit en typ av andevarelse som är fast mellan två världar.
Här får man en andra chans mot sina fiender med arsenalen av vapen och trolldrycker man hade i sitt första liv. Förutom detta är grundpremissen densamma som i “Dark Souls”. Man går runt i en relativt linjär värld och samlar på energi, istället för själar som de kallas i där. Inte lika klatschigt, men det funkar.
Vissa områden kan vara låsta i andevärlden, medan andra är tillgängliga via exempelvis stegar som bara döda kan se. Så dör spelaren hamnar man först här. Detta fungerar som en andra chans, för i andevärlden ser man även fiender man precis slagits mot, och man kan givetvis fortsätta attackera dem.
Ifall man själv mister livet en andra gång, så tappar man energin man samlat på och kommer tillbaka till lägerelden där man sparade sist. Givetvis kan man använda energin för att levla upp, men det förutsätter att man plockat upp valutan efter att man blivit dödad.
Utvecklingen bakom “Lords of the Fallen” var långt mer krånglig än man kan ana när man startar spelet för första gången. Under mina timmar med spelet har jag inte stött på några buggar eller hinder som stört mitt spelande.
Flera läsare kanske känner till att det redan finns ett “Lords of the Fallen” från 2014. Det nya spelet var ursprungligen en regelrätt uppföljare till detta projekt, men av olika anledningar har utvecklingen av tvåan kraschat på olika sätt.
Aldrig ska det vara lätt. Bossarna och fienderna är alltid en utmaning att möta.
Glöm gamla "Lords of the Fallen" - det här är ett nytt spel
Behöver man ha kört förra spelet inför tvåan? Absolut inte. Det finns nämligen få gemensamma nämnare mellan äventyren. Demonguden Ayer existerar i båda, och mig veterligen är han det enda som fått följa med i uppföljaren förutom namnet.
I uppföljaren har det gått 1000 år sedan förra spelet, och för någon som inte kört första spelet känner jag mig inte särskilt förvirrad i berättelsen. Till en början hette uppföljaren “The Lords of the Fallen”, men sedan beslöt utgivaren CI Games att spelen skulle ha identiska namn.
Varför man bara inte slängde på ett nytt namn på nya spelet är obegripligt, för nya “Lords of the Fallen” verkar vilja glömma sina rötter helt. Det känns som att utvecklaren Hexworks och utgivaren CI Games helt enkelt vill börja om på en ny kula.
Miljöerna i “Lords of the Fallen” är en fröjd för ögat. Jag passerar genom byar, skogar, slott och här har Hexworks satt sin egen prägel på fantasy. Spelet är snyggt både tekniskt och estetiskt. Jag älskar att utforska och försöka förstå vad som egentligen hänt denna värld.
På resan kan man hitta resterna av enorma jättar som ligger och förruttnar. Blickar man istället ut mot horisonten ser man en fascinerande värld som sträcker sig ut så långt ögat kan nå. Jag blir helt uppslukad av detta, och vill bara fortsätta upptäcka dessa miljöer.
Är man i andevärlden får man dessutom se saker och ting som vanliga “levande” inte kan se. Under tiden man är här börjar en klocka ticka och skuggvarelser föds ur mörkret. Man är inte välkommen här och blir attackerad av dessa.
"Lords of the Fallen" bjuder på fantastiska fantasy-vyer.
Jag har aldrig varit ett fan av "Dark Souls"
Stannar man för länge så börjar ett livsfarligt väsen att förfölja en. Dör man i andevärlden så är det kört, så det är viktigt att snabbt ta sig till närmsta lägereld för att vila. Efter detta är man tillbaka i “den riktiga världen” och då slipper tampas med skuggvarelser.
Jag har aldrig varit ett jättestort fan av FromSoftwares spel tidigare. Kritikerna älskar dem, och jag fattar på ett logiskt plan att de är välgjorda äventyr. Men problemet för mig har alltid varit tröskeln att komma in i spelen. Spelen är för svåra för en enkel människa som mig.
Jag är tyvärr otålig och hatar att dö om och om igen. Har jag stora brister som gamer? Absolut. Men i min samling hittar man både “Dark Souls” samt “Elden Ring”. Bägge spel har jag gett flera timmar av mitt liv till, men jag har fortfarande inte fastnat.
Men jag tror faktiskt att “Lords of the Fallen” kan vara spelet som får mig att tänka om när det kommer till soulslike-spel. Det är orimligt kul att gå runt och döda - trots att det är svårt. Fienderna vill inte dö och tar varje knep de kan för att lura och skada mig.
Jag har nött samma sektioner om och om igen för att samla på mer energi. Första bossen Pieta, She of Blessed Renewal, var ett helvete att komma förbi. Lösningen blev att levla upp tills jag hade en chans. Till ytan kan det verka enformigt, men fighterna är extremt välpolerade och aldrig tråkiga.
Det är inte svårt att avgöra om “Lords of the Fallen” är en grotesk kopia eller en grandios hyllning till FromSoftware. Spelet är ett mellanting som är fantastiskt välgjort. Anonyma Hexworks som har kontor i Barcelona och Bucharest, har med nya “Lords of the Fallen” lyckats göra ett spel som kan tävla mot giganterna inom spelgenren.
"Lords of the Fallen"
Genre: Action-rollspel
Plattform: PC, Xbox Series X/S, PlayStation 5
Utvecklare: Hexworks
Utgivare: CI Games
Släpps: 13 oktober
Plattform: PC, Xbox Series X/S, PlayStation 5
Utvecklare: Hexworks
Utgivare: CI Games
Släpps: 13 oktober
Vilket är det bästa soulslike-spelet som inte är från FromSoftware?
