Recension: "Madison" - obehaglig skräck genom kameralinsen

”Madison” är ett psykologiskt pusselskräckspel i förstapersonsvy, där du med hjälp av din polaroidkamera samlar in ledtrådar för att lösa pussel och för att kunna bekämpa en ond demon som är ute efter att ta över din kropp. Skapandet av spelet startades år 2016 av independentstudion Bloodious Games. Spelet har två svårighetsnivåer vid uppstart, Normal eller Hard. Jag valde att spela på Normal min första runda.

 

Jag styr Luca, en kille som vaknar med minnesförlust och blodiga händer i ett låst och stökigt rum. Utanför står Lucas pappa och skriker förtvivlat och berättar att Luca är besatt av en demon och att han dödat sin mamma och syster. I sitt förvirrade tillstånd hittar Luca en utväg genom en garderob som är fastspikad med plankor, men det han möter på andra sidan är ett tomt hus. Ett tomt, smutsigt och vad som ser ut att vara, övergivet hus, med märkliga statyer, för många klockor och läskiga föremål som flyttar på sig.

 

 

Väldigt tidigt i spelet får jag reda på att jag faktiskt är besatt av en demon och visar tydliga tecken på det. Nu gäller det att med hjälp av min polaroidkamera och mitt skarpa sinne hitta så många ledtrådar jag kan för att lösa olika pussel och komma vidare i berättelsen för att uppdaga vad som egentligen har hänt.

 

 

”Madison” är ett otroligt detaljrikt spel, många har jämfört den visuella stämningen i spelet med Silent Hill P.T. (2014) en koppling jag absolut kan se, men ”Madison” har sin egna stämning och stil och spelet påminner mig berättelsemässigt litegrann om Sara Grans bok ”Come Closer” (2005). När jag traskar runt i det hemsökta huset känns det tidvis lite som att besöka Spökhotellet Gasten på Liseberg.

 

Dörrar öppnas och stängs med en hög smäll, golvplankor knarrar, klockor klämtar, statyer börjar plötsligt förfölja mig, saker flyttar på sig och även dörringångar kan försvinna där de tidigare funnits. Ju fler delar av huset som jag upptäcker, desto mer osäker blir jag på om allt verkligen händer eller om det har en koppling till en sinnesrubbning eller en hemsk mardröm.

 

 

 

Inställningsmenyn är väldigt sparsam hos ”Madison”, det är flertalet inställningar jag saknar, till exempel möjligheten att ha omvänd X- eller Y-axel på kameran. Luca kan maximalt ha åtta saker i sitt inventarium. Det händer att fem stycken saker är nödvändiga för ett pussel, vilket lämnar Luca med tre snåla platser kvar. Spelet erbjuder kassaskåp där Luca kan lagra saker för senare bruk, men kassaskåpen befinner sig ofta en bit bort och jag tröttnar fort på att springa fram och tillbaka. Det är även rätt snålt med automatiska platser som spelets framfart sparas på. Det finns ingen möjlighet att spara manuellt så misslyckas jag med ett moment får jag starta om från senast sparade platsen, som tråkigt nog kan befinna sig rätt långt bak i spelet ibland.

 

 

 

Spelet bjuder verkligen på intressant skräck, varenda detalj är genomtänkt och ibland fastnar jag med att bara se mig om i den verklighetstrogna omgivningen när jag egentligen borde lösa pussel. Men det finns en sak som gör att jag ibland får ta en paus från ”Madison”, och det är inte för att skräcken blir överväldigande utan för att min åksjuka ofta hamnar på max.

 

Det finns perioder i spelet då man lyssnar på dialog, då förväntar jag mig att min karaktär ska stå till medan jag fokuserar på det som sägs, men Luca svänger och guppar med huvudet, jag förstår att det ska sätta känslan i spelet, dock för min del blir det bara för mycket. Luca går relativt långsamt men även där kan hans huvudguppande trigga mitt illamående. Tyvärr saknar ”Madison” en inställning för procenthalten på huvudguppning, något som jag uppskattade att ”Martha is Dead” (2022) hade. Så en liten förvarning för alla er som blir lätt åksjuka av spel i förstapersonsvy!

 

 

”Madison” är som tidigare nämnt ett pusselspel. Genom att ta polaroidbilder på tavlor, väggar, statyer eller andra saker kan gömda ledtrådar hittas som behövs för att lösa pussel. ”Madison” är inte repetitivt i den mening att det är samma pussel som ska utföras, variationen på alla pussel är tillfredsställande, däremot uppkommer det en viss repetitiv känsla. Direkt efter att jag genomfört ett pussel ska jag genast påbörja ett annat.

 

 

Det jag saknar i ”Madison” är lite andrum och paus från alla pussel, möjligtvis med fler korta filmsekvenser som ger ledtrådar angående vad jag ska göra härnäst, eller något liknande. I många fall saknas tyvärr en logisk koppling till lösningen, så då gäller det att utforska och ta kort på så mycket som möjligt.

 

Ungefär halvvägs in i spelet ska man springa runt i fyra olika labyrinter och hitta rätt föremål som matchar med labyrintens färgtema. Detta var ren tortyr, jag hade ingen aning om vart jag skulle och jag stressades ihjäl då en galen demontyp sprang efter mig. (Alla ni ”World of Warcraft”-spelare som investerat flera timmar på att skaffat hästen Lucid Nightmare genom att springa runt i fem olika labyrinter med färgtema, förbered er på att återuppleva gamla goda minnen!)

 

 

 

Många skräckspel och skräckfilmer förlitar sig på ”jump scares”, plötsliga händelser som får en att hoppa till och som höjer pulsen till max. ”Madison” har absolut ett par fina ”jump scare”-tillfällen, men personligen är jag en av de människor i skaran som efter en stund blir immun mot detta och kan nästan förutse när något ska hoppa fram och ropa BUUU! Jag var orolig i starten av spelet att det bara skulle erbjudas denna typ av skräckelement och som tur var hade jag fel.

 

”Madison” är så mycket mer, ”Madison” bjuder på en spännande historia där en eventuell mordgåta ska lösas och vägen dit kantas av kristendom, demoniska ritualer, pillerburkar, familjehemligheter och oförklarliga fenomen. När min åksjuka blivit för mycket och jag stänger av för att ta en paus, går det inte lång tid innan abstinensen kommer igen och jag börjar undra vad som egentligen ska ske i historien och vilka andra pussel jag ska möta längs vägen. Jag hamnar fort igen framför spelet och vill lösa fler pussel för att finna fler svar och för att få veta hur allt egentligen ligger till.

 

 

Det infinner sig en känsla av en mysigt verklighetstrogen typ av skräck. Huset är sunkigt och läskigt med slumpmässiga ljud som åskan, smällande dörrar eller märkliga andningsljud som hela tiden håller mig på tårna. Ljudeffekterna är extremt bra, det är omöjligt att förutse vilken ljudeffekt som ska komma när, och det blir påfrestande psykiskt. Något min stackars sambo fick erfara då han satt och gungade i sin kontorsstol och ryggen på stolen gick sönder, mitt i ett av mina skräckpussel, varpå jag flög rakt upp i soffan, stridsberedd att ta mig an demonen som intagit mitt hem, men jag förstod sen snabbt varifrån ljudet egentligen kom. Det hela slutade med ett gott skratt från sambon och ett par obscena svordomar mumlades från min sida.

 

 

”Madison” är ett måste för alla som älskar skräckspel, oavsett pusselintresse. ”Madison” gör något få skräckspel klarar. Ni vet när man ligger vaken sent på natten, hela huset är tyst, och det kommer ett konstigt knakande ljud exakt klockan 02.00? Man intalar sig själv ”Jodå, det var nog bara vinden i fönstret, eller gångjärnen i dörren, eller kylskåpsfläkten som lät… eller var det något annat? Den skepsisen, paranoian och rädslan fångar ”Madison” upp på ett exemplariskt sätt för att sedan sprida känslan av obehag från spelet, ut till dina fingrar och resten av din kropp.

 

 

 

 

Genre: Psykologiskt skräckpussel

Utvecklare: Bloodious Games 

Utgivare: Bloodious Games Perpetual Europe

Format: Playstation 4, Playstation 5, Xbox One, Nintendo Switch, Xbox X/S och PC.

Släpps: Ute nu