Recension: 80-talsnostalgin kan inte rädda haveriet “RoboCop: Rogue City”

När jag var 12 år hyrde mina ovetande föräldrar Paul Verhoevens klassiker “RoboCop”. Jag hade en förkylning och den perfekta medicinen mot detta var givetvis svettig och brutal action från 80-talet. Det slutade med att jag såg “RoboCop” kanske 3-4 gånger på raken den dagen.

 

Därför blir jag lite extra glad över chansen att få recensera “RoboCop: Rogue City”. Glöm Joel Kinnamans version från 2014, det här är en direkt uppföljare på “RoboCop 2” från 1990. Legendariska Peter Weller (som spelade polisen i de första två filmerna) är tillbaka och mina förväntningar är tokhöga.

 

Jag vill verkligen gilla “RoboCop: Rogue City” och på pappret är det coolt att vara tillbaka i framtida Detroit. Men spelet är tyvärr en ordentlig besvikelse. Tekniskt sett är det inte särskilt imponerande, grafiskt sett är det tråkigt och spelmässigt är det en fullkomlig pärs att lira.

 

Bakom projektet har vi den polska utvecklaren Teyon. Av någon oförklarlig anledning har man försökt imitera RoboCops begränsade rörelseförmåga från filmerna. Det är klumpigt att gå runt och det är trögt att skjuta. Man känner sig som en stridsvagn på styltor med skyddsskor.

 

 

Som RoboCop är man försedd med den klassiska Auto 9-pistolen. Denna pickadoll har oändligt med ammunition, och skulle man tröttna på att skjuta kan man istället plocka upp sina fienders vapen. Man kan dessutom slåss och kasta runt olika exploderande föremål.

 

Det låter kul, men robotpolisens begränsade motorik gör mig helt utmattad. Konceptuellt förstår jag varför Teyon valt att göra detta, men styrandet fungerar inte i praktiken. Istället för ett spel känns det som ett avancerat träningspass för både hjärna och fingrar.

 

Det finns även olika färdigheter man kan uppgradera i spelet. Robotdräkten kan göra mer skada, man kan utveckla sin verbala förmåga och få fler dialogval, och sedan kan bli bättre på att hitta ledtrådar. Tyvärr gör ingen färdighet robotstyrandet smidigare.

 

Jämför man “RoboCop: Rogue City” med andra moderna förstapersonsskjutare blir det skrattretande. Smidigheten från typ “Call of Duty: Modern Warfare 3” är inte där. Ja, RoboCop kanske väger ett halvt ton men det är inte underhållande att styra en tung metallklump.

 

 

Handlingen sticker ut något i “RoboCop: Rogue City”. Stålkonstapeln lider av psykiska problem och minnen av hans familj stör hans arbete. RoboCop får prata med psykologer som undersöker hans hjärna, samtidigt som han måste ta sig an buset i Detroit.

 

Spelet utspelar sig mellan “RoboCop 2” och “RoboCop 3”. Här får vi sällskap av Anne Lewis, som var RoboCops högra hand i filmerna. Tillsammans måste de slåss mot gänget Torch Heads, som säljer drogen Nuke i Detroit.

 

“RoboCop: Rogue City” är inte ett linjärt spel, utan man får hänga runt på polisstationen och i stadskärnan. Poliskollegorna hunsar runt RoboCop och jag blir påmind om när jag själv var praktikant i ett kök. Man får uppgifter som att hjälpa till att öppna skåp och stå i receptionen.

 

Nej, mina kollegor verkar inte vara medvetna om att jag är en militärklassad stridsrobot. Som svar vill jag vråla, men RoboCop är passiv gentemot sina kollegor. Istället får bovarna ute på gatan ta konsekvenserna av att jag blir mobbad på arbetsplatsen.

 

 

Här bjuder Teyon på brutal action som slutar med att de kriminella förlorar lemmar och livet. Ibland får man chansen att storma in i rum för att rädda gisslan, och då saktas tiden ner varpå man får chansen att skjuta alla bovarna i slow-motion inspirerad av actionfilmer.

 

Världen känns otroligt fattig, om man jämför med “Alan Wake 2” som släpptes häromdagen. Detroit är tomt på folk, man får inte köra runt själv i polisbil, och karaktärerna är platta. Men scenerna när man får se och höra Peter Wellers RoboCop är dock en fröjd för alla sinnen.

 

Även om det är tråkigt att spela, så är det fortfarande inte ett trasigt spel. Men Teyon har tagit ordentliga genvägar. Exempel på detta är att RoboCops armar är spårlöst borta när man klättrar uppför stegar, och kör man från ett ställe till ett annat blir skärmen bara svart.

 

Jag är ordentligt besviken på Teyon och vad de gjort med RoboCop. Utvecklaren hade alla förutsättningar i världen att designa ett roligt spel, men istället tog man fram en simulator som visar hur det känns att vara en ledbruten robotpolis.

 

 

Det enda som är coolt med “RoboCop: Rogue City” är att Peter Weller är tillbaka bakom stålhjälmen. Han har förvisso hörts som polisen i ett “Family Guy”-spel och “Mortal Kombat 11”, men det här är den stora återkomsten för den gamla filmstjärnan.

 

Jag håller tummarna för att “RoboCop: Rogue City” inte skrämmer iväg honom från serien i ytterligare 30 år. Men jag kan bara konstatera: filmerna, tv-serierna, och spelen efter första “RoboCop” har inte kunnat leva upp till Paul Verhoevens klassiker.

 

Men även om jag tycker att “RoboCop: Rogue City” är ett dåligt spel, så är det inte i klass med “Skull Island: Rise of Kong” eller “The Lords of the Rings: Gollum”, som “Rogue City”-utgivaren Nacom förresten var med och finansierade.

 

Teyon har åtminstone försökt göra ett dugligt spel som hyllar “RoboCop”-filmerna. Det är tråkigt och klumpigt, men inte buggigt. Hade de fått lite mer tid på sig, så tror jag att “RoboCop: Rogue City” hade kunnat få lite högre betyg - åtminstone av mig.

 

Framöver väntar filmen “RoboCop Returns” från regissören Abe Forsythe. Om Peter Weller återvänder är oklart, men jag skulle inte klandra honom efter “Rogue City”. Men jag vill gärna att han ännu en gång tar på sig hjälmen, och lånar ut sin mekaniska stämman till en berättelse som kan leva upp till första “RoboCop”.

 

 

 

 

Genre: FPS
Plattform: PC, Xbox Series X/S, Playstation 5
Utvecklare: Teyon
Utgivare: Nacon
Släpps: 2 november