Recension: "Silent Hill 2" är minst lika bra och obehagligt som förr

Sedan "Silent Hill 2" släpptes för över tjugo år sedan anses det vara något av en tidlös skräckklassiker, på en nivå som få eller inga andra spel har uppnått.

 

Jag spelade nyligen igenom originalet för första gången och blev förälskad. Jag förstår äntligen varför folk fortfarande pratar om det här psykologiska skräckmästerverket, men jag kan förstå att inte alla pallar att plocka fram en gammal PS2 eller orkar med den gamla grafiken och den något föråldrade spelmekaniken.

 

Nu har Bloober Team ("The Medium", "Layers of Fear") gjort en remake av spelet, som verkligen respekterar originalet samtidigt som det tar det till nya skrämmande höjder.

 

 

 

I "Silent Hill 2" följer vi James Sunderland som återvänder till staden Silent Hill efter att han fått ett brev av sin fru som dog av en fruktansvärd sjukdom för tre år sedan, om att hon väntar på honom där. På plats möter han en övergiven stad täckt av dimma, där ohyggliga varelser gömmer sig i skuggorna.

 

Den psykologiska skräckberättelsen som tar upp teman som psykisk ohälsa, skam och kärlek är minst lika bra och välberättad här som för tjugo år sedan. En del scener är borttagna eller ändrade, medan en del nya har tillkommit. Med den nya grafiken och det riktigt bra röstskådespeleriet förhöjer faktiskt remaken stämningen och upplevelsen ibland. De flesta karaktärerna i originalet känns både fula och dryga (vilket visserligen är lite av charmen), men här har de fått mer djup och är mer trovärdiga.

 

Det finns en anledning till att folk fortfarande hyllar originalet och dess berättelse till skyarna – och jag tycker verkligen att Bloober Team har förvaltat det väl med riktigt snygg presentation, regi och manus.

 

 

 

Det som remaken har gjort allra bäst är att Bloober Team har lyckats göra de ikoniska och riktigt obehagliga varelserna som James kämpar mot ännu mer obehagliga än tidigare. Varje möte med de slemmiga typerna får det att krypa i skinnet och det känns verkligen som en kamp för överlevnad många gånger.

 

Det är kanske inte hundra procent tajt att skjuta och banka med stålröret i "Silent Hill 2", då det ibland kan vara rätt frustrerande och kännas orättvist att strida, men för det mesta är det något som gör upplevelsen mer skrämmande. Monstren är smartare än tidigare, genom att de kan gömma sig, kryper runt på marken eller hoppar fram bakom dolda hörn för att skrämma slag på mig.

 

En stor förändring är att kameran är placerad bakom James rygg här, till skillnad från de fasta kameravinklarna i originalet. Den ursprungliga regissören har visserligen sagt att han föredrar hur det fungerar i remaken, men jag kan tycka att en del av stämningen förloras när man hela tiden följer allt bakom huvudpersonen.

 

 

 

"Silent Hill 2" är verkligen en visuellt slående spelupplevelse. Att gå runt på de dimmiga och regntäckta gatorna, de fallfärdiga husen och de hårresande sjukhuskorridorerna blir verkligen läskigare med den läckra grafiken. Även ljuddesignen både skrämmer och drar in mig i spelupplevelsen rejält. Den klassiska musiken av Akira Yamaoka är även den klockrent tolkad – spela med hörlurar!

 

Grafiken kan dock vara en aning svajig (i alla fall på PS5). Ibland sjunker bilduppdateringen, medan bilden till och med hackar ibland. Dessutom är inte alltid effekter som regn och liknande helt träffsäkert alla gånger.

 

Jag tror inte heller att "Silent Hill 2" kommer tilltala alla, utan man måste nästan ha en förståelse för och uppskatta den gamla skolans speldesign. Att utforska Silent Hill kräver rätt mycket av dig som spelare, då du aldrig vägleds vart du ska, mer än att James antecknar tips och liknande på kartan. Pusslen är inte heller särskilt logiska alla gånger, utan kräver en del tankeverksamhet. Precis som i originalet kan det bli lite tröttsamt att känna på alla dörrar i hopp om att någon ska gå att öppna.

 

Är du ute efter ett snabbt tempo och action, är nog inte "Silent Hill 2" något för dig.

 

 

 

"Silent Hill 2" är en riktigt bra remake som kan uppskattas av både nya och gamla fans, då det verkligen förvaltar arvet från den älskade klassikern otroligt väl och många gånger höjer den till nya nivåer.

 

Det är ett spel som har ena foten i det förflutna och den andra i nutid – på gott och ont. Allt gammal som stannat kvar är inte alltid till spelets fördel, även om det är troget. Samtidigt är inte alla nytillkomna inslag fantastiska heller. I slutändan är det dock en riktigt obehaglig rysare som är minst lika skrämmande och psykologiskt påfrestande som för tjugo år sedan.

 

 

 

 

Genre: Skräck
Plattform: Playstation 5, PC
Utvecklare: Bloober Team
Utgivare: Konami
Släpps: Ute nu