Recension: ”Suicide Squad"-spelet är fantastiskt och frustrerande på samma gång

Då och då dyker ett spel upp som verkligen lyckas fånga min uppmärksamhet. Ett spel som har alla meriter på plats. ”Suicide Squad: Kill the Justice League” är ett sånt spel, med en etablerad studio bakom, en lång utvecklingscykel (ca 9 år) och intressant källmaterial att bygga handlingen kring. En riktig homerun på pappret.

 

När jag fick möjligheten att testa delar av spelet innan release, kallade jag det för ”en färggrann triumf”. Jag var imponerad av de roliga karaktärerna, de maffiga boss-fighterna och ett innehållsrikt Metropolis.

 

Efter att ha spenderat betydligt längre tid i den vackra virtuella staden kan jag konstatera att mina första intryck stämde, men att det helt enkelt saknas tillräckligt varierande spelmekanik för att få mig att vilja återvända till Metropolis gång på gång.

 

 

 

I ”Suicide Squad: Kill the Justice League” har skurken Brainiac (känd från Stålmannen) attackerat jorden och förslavat hela Justice League. Som en av fyra super-brottslingar är det upp till dig att rädda Metropolis och, som titeln avslöjar, döda superhjältarna i Justice League.

 

Suicide Squad är ett härligt gäng. Från Jokerns halvgalne sidekick Harley Quinn, till den komiske one-liner maskinen Captain Boomerang, alla karaktärer bidrar till handlingen och skapar en rolig dynamik i gruppen. Denna dynamik gör att man även som ensam spelare känner sig som en del av ett lag (man kan annars spela upp till fyra spelare tillsammans).

 

Karaktärerna väcks till liv av flera minnesvärda skådespelarinsatser, med Daniel Lapaine som en klar standout i sin roll som Boomerang.

 

Det märks även att spelstudion Rocksteady arbetat hårt för att inkorporera varje karaktär i spelet på ett naturligt sätt. Minsta rörelse känns genomtänkt och spelupplevelsen förändras baserat på vilken karaktär du spelar som. Man kan närsomhelst växla mellan karaktärerna vilket skapar en härlig omväxling.

 

Att varje karaktär tar sig runt staden på olika sätt, genom en arsenal av tekniska prylar de snor från Justice League, gör upplevelsen speciell. Varje karaktärs unika rörelsemoment tar tid att lära sig, vilket känns som en frisk fläkt när man jämför med till exempel Spider-Man-spelen som inte kräver någon som helst skicklighet för att svinga sig igenom New York.

 

 

 

Man får känslan av att ”Suicide Squad: Kill the Justice League” skapats av olika team som haft minimal kontakt med varandra. De flesta uppdrag i spelet bryter nämligen känslan av att vara en del av den brokiga skaran antihjältar. Man påminns ständigt om att man just spelar ett tv-spel.

 

Man kan vara på väg att stoppa den mäktige Flash, men för att göra det måste man först genomföra ett uppdrag där man ska rädda ett antal civila från fiendens grepp. Är ni redo? 3…2…1… kör! Plötsligt dyker alla fienden upp från ingenstans på kartan och du har begränsad tid på dig att rädda dina allierade. Ibland införs dessutom restriktioner, som att fienden endast kan skadas med granater. Detta udda grepp förstör inlevelsen och alla insatser känns meningslösa.

 

Spel med stora öppna världar och många sidouppdrag behöver ofta innehålla flera likartade uppdrag, men spel som ”Far Cry” eller ”Assasins Creed” bygger ofta in dessa i handlingen. Du måste slå ut en fiendepostering som finns på kartan, eller mörda en högt uppsatt fiendeledare. Utposterna finns alltid på kartan, de dyker inte upp ur tomma intet. Uppdraget kopplas till den övergripande handlingen. Att spela om tre till fyra uppdragstyper med minimal motivation är ett recept på kort spellivstid.

 

Med ett så utvecklat karaktärsbibliotek och välskriven handling, är det oförståeligt att spelets främsta moment känns fullkomligt meningslösa.

 

 

 

”Suicide Squad: Kill the Justice Leage” påminner mig om ”Hogwarts: Legacy”. Det storsäljande spelet som utspelar sig i Harry Potters värld blev hyllad för hur man väckte trollkarlsskolan till liv, den rika detaljnivån. På samma sätt har Rocksteady lyckats framställa ett levande Metropolis, under attack från skurken Brainiacs världsslukande skepp.

 

DC-fantasten kan hitta alla viktiga landmärken här, från tidningen the Daily Bugle, där Clark Kent jobbar, till Lex Luthors maffiga LuthorCorp-byggnad. Brainiacs massiva skepp gör sig ständigt påmind, med enorma tentakler som slingrar sig runt staden.

 

Detaljrikedomen är beundransvärd och det finns gott om små påskägg. Koncentrerar man sig noga kan man till exempel se Batman smyga runt på avstånd och bevaka ens varje steg.

 

Trots den noggrant designade staden, finns det förvånansvärt lite att göra i Metropolis. Alla fiendemöten sker utomhus på stadens tak och endast ett fåtal scener är inomhus. Det gör att man inte alltid uppmärksammar stadens alla detaljer, eftersom alla slagsmål är likadana. Det är som att man har glömt att integrera spelets moment med den fantastiska värld man har skapat.

 

Att spela ”Suicide Squad: Kill the Justice League” är en tudelad upplevelse. Storyn, karaktärerna och miljöerna är enastående, men själva spelupplevelsen lyckas inte hålla jämna steg med designen.

 

 

 

Genre: Skjutspel/Rollspel (tredjeperson)
Plattform: PS4, PS5, Xbox One, Xbox Series X/S, PC
Utvecklare: Rocksteady Studios
Utgivare: Warner Bros. Interactive Entertainment
Släpps: Ute nu