RECENSION

Skribent

Jonathan Enochsson

22 augusti 2023 | 08:00

Recension: Vi sågar "The Texas Chain Saw Massacre"-spelet vid fotknölarna

"The Texas Chain Saw Massacre" levererar spänning, uppfinningsrikedom och massvis med blod – men den lovande upplevelsen räcker bara i några timmar.

Få skräckmonster är så ikoniska som den motorsågssvingande Leatherface från "Motorsågsmassakern", som klyvt igenom horder av offer i hela tio filmer. Nu har det blivit dags för mördarveteranen att kliva in i spelens värld, genom ett så kallat asymmetriskt skräckspel.

I asymmetriska skräckspel delas spelarna in i två grupper, mördare och offer, där den tidigare gruppen i princip är ostoppbar. Det är upp till offren att fly mördarnas grepp, trots sin mycket prekära situation, och den andra sidan måste stoppa dem. Samma koncept har utvecklats tidigare, där ”Dead by Daylight” och ”Friday the 13th: The Game” lett vägen för genren.

Spelarna skapar spänningen…

Eftersom alla karaktärer styrs av verkliga spelare, kan unika upplevelser skapas varje omgång. Vissa omgångar spenderar mördarna hela sin tid med att jaga runt efter offren, andra gånger lägger de metodiskt ut fällor för att systematiskt fånga in dem. En omgång samarbetar offren för att fly ut genom samma väg, andra gånger är det varje man för sig själv som gäller. Denna mekanik förhöjer upplevelsen och ökar variationen mellan omgångar.

Personligen tycker jag att upplevelsen är starkast som offer. Att metodiskt jobba sig ur varje del av kartan och sakta smyga runt utan att upptäckas av någon mördare är stundtals väldigt spännande. Ibland hinner man precis gömma sig i en garderob, och kan smygtitta på en av mördarna som frenetiskt letar igenom varje vrå efter en. Andra gånger dyrkar man ett lås samtidigt som man hör den annalkande motorsågen sakta öka i volym, för att precis hinna klart innan man klyvs itu av Leatherface.

2f80c6944af2272e928ab071c72792e9 ss 74eeadff4cd71eeec4f1d5304a8e8c0328058621

…men förstör ibland upplevelsen

Skillnaden på olika spelare styr i högsta grad ens upplevelse. Detta kan vara positivt och göra att man aldrig riktigt lär sig motståndarens mönster, men det kan även förstöra upplevelsen och leda till mycket frustration.

Det räcker med att en av spelarna som styr mördarna hoppar ur spelet, för att balansen mellan grupperna helt ska förstöras. Om ett av lagen väljer att inte samarbeta, utan kör sitt egna race, faller upplevelsen också. Det är inte svårt att fly ifrån tre spelare som planlöst springer runt med varsitt vapen i källaren, när de planerar infångandet av offren blir det däremot riktigt nervkittlande.

2f80c6944af2272e928ab071c72792e9 ss 96d1f4281f00af00c1a1e8eee419c65a45a69f98

Lite underhållning för pengarna

Även om ”The Texas Chain Saw Massacre” kan erbjuda många unika och utmanande upplevelser, tar det roliga snabbt slut. Med endast tre banor att ta sig igenom, lär man sig snabbt alla platser och flyktvägar. Speciellt som offer, kan man lätt lära sig de bästa metoderna utantill, vilket kan innebära att matcher kan avslutas bara inom några enstaka minuter. Inlärningskurvan är kort, men det är också tiden man njuter av spelet.

Allt eftersom man tjänar in erfarenhetspoäng kan man förbättra de olika karaktärerna. Skapa nya färdigheter som underlättar arbetet hos båda lagen. Problemet är att dessa förbättringar sällan behövs. De allra flesta motståndarlag man möter samarbetar så lite, att det ofta lönar sig att som offer, så snabbt som möjligt ta sig ensam mot utgången. Som mördare räcker de medel man börjar sin resa med gott och väl för att göra slarvsylta av offren.

”The Texas Chain Saw Massacre” erbjuder stunder av mordisk eufori, men spelupplevelsen är för ojämn och variationen för liten, för att en prislapp norr om 400-kronor strecket ska kännas motiverad.