Recension: Julklassikern "Tomten är far till alla barnen" blir trivsam teater

 

Man vågar helst inte ändra på svenskarnas heligaste jultraditioner. Vare sig det gäller innehållet i Aladdinasken, klippen i Kalle Ankas jul eller för den delen skämten i "Tomten är far till alla barnen". När Kjell Sundvalls komediklassiker efter 25 år flyttas över till teaterscenen på Cirkus i Stockholm känns det mesta igen - på gott och ont, kan jag tycka.

 

Det märks på publiken på premiärkvällen att större delen har sett originalfilmen, många gånger. Förväntningarna hänger i luften när vi väntar på specifika scener, och några av de mest igenkända replikerna möts med skrattsalvor och applåder.

 

Handlingen kan nog alla vid det här laget. Historien utspelar sig under en stökig julafton hemma hos psykologen Janne, hans fru Sara och fem barn från diverse tidigare äktenskap. Sara, i sin generösa (eller galna) anda, har bjudit hem alla sina exmakar och deras nya partners, vilket bäddar för kul konflikter, snaskigt skvaller och mörka misstankar.

 

 

 

Först lägger man märke till det fyndiga scenbygget. En hel villa har byggts upp på på Cirkus stora scen, och den roterar beroende på om vi ska få kika in i vardagsrummet, matsalen eller köket.

 

Snart fylls huset av en lång rad välkända skådespelare. Linus Wahlgren, Eva Röse, Fredrik Hallgren, Clara Henry... Hela den stora ensemblen står på scen genom nästan hela pjäsen, och alla får sin chans att skina i roller som vi mycket väl minns från originalfilmen.

 

Liv Mjönes verkar vara den som studerat sin föregångare allra mest noga, för kisar man lite är det nästan Katarina Ewerlöfs stressade Sara som uppenbarar sig på scen. Det är på pricken samma kroppsspråk och leverans av repliker.

 

Annars är Linus Wahlgren tveklöst den som är skickligast i musikalnumren - jo, några såna hinns ju också med. Inte minst "Dö, tomtejävel"-scenen som blivit ett dramatiskt sångnummer i andra akten. Lite tidigare bjuder tre av buksvågrarna på en Backstreet Boys-liknande hyllning tillägnad "kärleksgudinnan" Sara.

 

 

 

Sångnumren kan bli något av en vattendelare. Det är rätt överflödiga i mitt tycke, och inte speciellt minnesvärda eller medryckande. Men de får gott om applåder från den taggade publiken och adderar en ny dimension till den här tolkningen av "Tomten".

 

Annars serveras det ett julbord med välbekanta inslag. Inte minst den här underliggande, ofta syrliga humorn som gjorde filmen så älskad. Samtidigt känner jag att en del av det vassaste har tonats ned, filats bort och tappat sin udd.

 

År 1999 var Monica Rolfners rappa manus före sin tid med den brokiga, bråkiga bonusfamiljen och många icke-pk-skämt från mer rasistiskt lagda släktingar (jag tittar på dig, Dan Ekborg). I 2024 års scenversion blir det sällan mer vågat än skämt av typen "karlar är idioter"... vilket kanske inte ska underskattas - en stor del av den medelålders kvinnliga publiken verkar tycka det är hysteriskt roligt (och hundra procent sant).

 

Men jag hade önskat mig mer uppdaterad dialog och moderniserade rollfigurer. Visst, några väntade kommentarer om Iphones och ChatGPT slinker ned som en julgrogg. Men tänk hur kul och smart "Tomten" för 2020-talet kunde bli, om manusförfattarna hade samma fingertoppskänsla och grepp om samtiden nu som då? Den trotsiga tonåringen exempelvis (spelad av Alexandra Dahlström i filmen och Inez Dahl Torhaug på scen) har inte förändrats mycket alls sedan 1999. Till och med namnet Jeanette känns hopplöst daterat.

 

Och behöver alla arton skådespelare och karaktärer verkligen vara vita svenskar? Det är ändå 2024 nu, och sådana detaljer får "Tomten" att kännas som en relik från en annan tid.

 

 

 

Mest saknar jag dock karaktären Anne, så ljuvligt spelad av Anne B. Eriksson, som blev allt mer full och svamlig ju längre filmen pågår. Här är hon tyvärr helt struken, medan man får undra vad karaktären Tomas (ändå charmigt spelad av Anton Lundqvist) egentligen har att bidra med.

 

Jo, jämförelserna med filmen blir oundvikliga, och inte alltid till pjäsens fördel. Där filmen är en skrattfest med en kär plats i i mitt och mångas våra hjärtan blir teaterversionen mest en smårolig, trivsam kopia.

 

Men våra älskade filmminnen är också vad som gör den här nya "Tomten"-tolkningen rätt härlig och folklig. Det känns som teater för folk som inte vanligtvis går på teater. Här finns mängder av igenkänning och julkänslan kickar in från första stund.

 

 

Och så är det väl med alla våra bästa jultraditioner, hur mossiga de än må vara ibland. Det ska vara tryggt och välbekant. Samma procedur som alla år. Det är det också här. Trots sina brister kommer "Tomten är far till alla barnen" garanterat att bli en publikfavorit i vinter, med en så pass trogen och underhållande adaption av en älskad julfilm.

 

En av filmens mest ikoniska repliker blir dessutom om möjligt ännu bättre på scen.
 
Gunnar (Magnus Betnér) proklamerar: "Jag behöver en grogg!"
 
Brorsan Tomas (Anton Lundqvist) undrar: "Vad är det för fel på den du har"?
 
Gunnar sveper groggen medan publiken vrålar i kör: "DEN ÄR SLUT!"