En polis pissar vid vägkanten. Det är bland det första jag möts av när jag trycker igång ”Resident evil 4” efter drygt tio års uppehåll. Jag skulle inte säga att jag är förvånad, att en av världens främsta spelserier genom tiderna brister i subtilitet och finess har aldrig varit något jag tvivlat på. Det är också det som är en del av charmen. Men av någon anledning minns jag spelet som betydligt mer allvarstyngt.
Detta känns som att titta på en B-film.
Men vi spolar tillbaka bandet. Året är 1997. Jag är sju år. Vi är på besök hos min några år äldre kusin. Så fort jag kliver in i hans rum plockar han fram sitt nya Playstation. Han har alltid gillat prylar, det gör han än idag, så det förvånar mig inte. Pappa tittar imponerat den otympliga grå lådan. Istället för de dammiga gamla kassetterna som jag kör in i min primitiva Nintendo 64 matar man den här med skivor: blanka, släta små tallrikar.
Han ger mig kontrollen.
Allt känns roligt, bra.
Han sätter igång spelet.
Mina föräldrar är i köket. De skrattar, dricker kaffe, äter kanelbulle. Jag sitter på sängen med en assiett i knät, kontrollen vilar i mina händer. Medan jag väntar på att spelet laddar dricker jag lite iskall saft, tar ett bett av den nybakta bullen. Plötsligt uppenbarar sig ett öronbedövande mörker i rutan. Titeln framträder: ”Resident evil 2”. Och utan jag vet ordet av det är jag plötsligt fullt upptagen med att överleva. Jag mår illa. Jag glömmer bort bullen. Mitt saftglas förblir orört.
Detta känns som att titta på en B-film.
Men vi spolar tillbaka bandet. Året är 1997. Jag är sju år. Vi är på besök hos min några år äldre kusin. Så fort jag kliver in i hans rum plockar han fram sitt nya Playstation. Han har alltid gillat prylar, det gör han än idag, så det förvånar mig inte. Pappa tittar imponerat den otympliga grå lådan. Istället för de dammiga gamla kassetterna som jag kör in i min primitiva Nintendo 64 matar man den här med skivor: blanka, släta små tallrikar.
Han ger mig kontrollen.
Allt känns roligt, bra.
Han sätter igång spelet.
Mina föräldrar är i köket. De skrattar, dricker kaffe, äter kanelbulle. Jag sitter på sängen med en assiett i knät, kontrollen vilar i mina händer. Medan jag väntar på att spelet laddar dricker jag lite iskall saft, tar ett bett av den nybakta bullen. Plötsligt uppenbarar sig ett öronbedövande mörker i rutan. Titeln framträder: ”Resident evil 2”. Och utan jag vet ordet av det är jag plötsligt fullt upptagen med att överleva. Jag mår illa. Jag glömmer bort bullen. Mitt saftglas förblir orört.
Desperat försöker jag mota bort fruktansvärda zombies med min knallpulverpuffra, men lika snart som jag börjat spamma skjutknappen tar mina skott slut. Och sedan dröjer det inte länge innan blodet börjar gjutas …
Mitt blod.
Min kusin skrattar, dricker några klunkar ur en dunk Coca-Cola, tar kontrollen ur mina skakiga händer och visar mig hur man ska göra.
I bilen på väg hem undrar mamma hur jag mår. Jag är visst likblek.
När jag går och lägger mig samma kväll kan jag inte sluta tänka på de odödas sävliga råmanden samtidigt som de försöker äta upp mig.
Välkommen till survival horror, tänker jag nu i efterhand. Bättre introduktion kan man förmodligen inte få. Det var lika otäckt och traumatiserande som det borde vara.
Mitt blod.
Min kusin skrattar, dricker några klunkar ur en dunk Coca-Cola, tar kontrollen ur mina skakiga händer och visar mig hur man ska göra.
I bilen på väg hem undrar mamma hur jag mår. Jag är visst likblek.
När jag går och lägger mig samma kväll kan jag inte sluta tänka på de odödas sävliga råmanden samtidigt som de försöker äta upp mig.
Välkommen till survival horror, tänker jag nu i efterhand. Bättre introduktion kan man förmodligen inte få. Det var lika otäckt och traumatiserande som det borde vara.
Nåväl, den pissande polisen? Det har dröjt några år sedan händelsen i Racoon City, staden som blev navet för zombie-epidemin i föregående ”Resident evil”-spel. Leon S. Kennedy har nu börjat frilansa som utredare, men händelserna i ”Resident evil 2” – spelet han gjorde sin debut i – hemsöker honom fortfarande. Han har nu fått i uppdrag att leta upp den amerikanska presidentens dotter, som misstänks ha blivit kidnappade av den mystiska sekten Los Illuminados. Spåren leder till en mystisk by i något namnlöst europeiskt land. Det är en märklig plats. Jättelika eldar sprakar under den grå himlen och de få personer Leon först stöter på till fots uppvisar ett väldigt aggressivt beteende. Det dröjer inte länge innan invånarna försöker spetsa Leon med högafflar eller kapa hans huvud med skarpslipade skäror.
Det är som att slängas in i ett inferno, och den då vid lanseringen revolutionerande kameravinkeln, belägen snett ovanför Leons axel, är fortfarande väldigt effektiv. Den skapar både rörelsefrihet och en enorm känsla av klaustrofobi, och det är något som få spel, inklusive efterföljande ”Resident evil”-titlar, försökt men aldrig lyckats återskapa.
Dialogen må vara B-filmsstel (”Where's everyone going? Bingo?”, säger Leon efter att en brutal konfrontation med byborna plötsligt avbryts av att ett par kyrkklockor ringer in till mässa), intrigen som plockad ur en bunt kasserade Troma-manus, men ”Resident evil 4” är fortfarande ett förvånansvärt otäckt spel. Många har varit upprörda över att Switch-versionen saknar rörelsestyrning, och visst är det ett stort minus när Capcom till råga på allt väljer att ta trehundra kronor för ett nästan femton år gammalt spel, men om du mot alla odds ännu inte spelat denna klassiker och råkar sitta på en Switch, ja, då är tiden nu kommen.
Det är som att slängas in i ett inferno, och den då vid lanseringen revolutionerande kameravinkeln, belägen snett ovanför Leons axel, är fortfarande väldigt effektiv. Den skapar både rörelsefrihet och en enorm känsla av klaustrofobi, och det är något som få spel, inklusive efterföljande ”Resident evil”-titlar, försökt men aldrig lyckats återskapa.
Dialogen må vara B-filmsstel (”Where's everyone going? Bingo?”, säger Leon efter att en brutal konfrontation med byborna plötsligt avbryts av att ett par kyrkklockor ringer in till mässa), intrigen som plockad ur en bunt kasserade Troma-manus, men ”Resident evil 4” är fortfarande ett förvånansvärt otäckt spel. Många har varit upprörda över att Switch-versionen saknar rörelsestyrning, och visst är det ett stort minus när Capcom till råga på allt väljer att ta trehundra kronor för ett nästan femton år gammalt spel, men om du mot alla odds ännu inte spelat denna klassiker och råkar sitta på en Switch, ja, då är tiden nu kommen.
