Han är just nu bioaktuell som Sickan, aka Charles-Ingvar, ledaren för nya Jönssonligan. Robert Gustafsson tvekade inför rollen, men gör den klockrent och med respekt för Gösta Ekmans ikoniska prestation på 80-talet.
"Jönssonligan"-filmerna är trots allt en kär institution för många svenskar. Inte minst för Gustafsson själv, som givetvis har en egen favorit. Intervjuad av MovieZine förklarar han varför 1984 års "Jönssonligan får guldfeber" sticker ut som en guldklimp:
- Jag gillar den med Stadshuset. Hela den sekvensen när Sickan står fastbunden på klockan där uppe, och de måste samarbeta för att rädda honom, och alla är höjdrädda… Den är egentligen alldeles för lång. Men den håller, för att den har så mycket av Harold Lloyd och Helan & Halvan i sig, och alla de där komikerna från 1920-talet som fortfarande är roliga fast de är över 100 år gamla. Just för att det är karaktärerna som bär filmerna.
- ”Guldfeber” är väldigt Kalle Anka, den känns serietidningsbaserad. Det är gott mot ont. Och det är bra, för då når det barnen också. Humorn är lite under bältet ibland, en del skämt går över huvudet på barnen men då får vuxna skratta. Men ändå, radiostyrda bilar under en sån där ljusstråle-detektor… som barn blir man helt förhäxad. Det är ”Mission: Impossible” möter Kalle Anka, säger Gustafsson.
I MovieZines stora intervju med Robert Gustafsson pratar han också om sin vänskap och sin varma relation med Gösta Ekman, som dessvärre gick bort 2017.
- Vi hade en slags pappa-son-relation. Jag har några sms kvar där det står ”Hälsningar, pappa”. Han kunde ringa ibland och fråga ”Var är du?” och lekte att jag hade glömt bort någon träff. Vi hade en sådan skämtsam ton.
- Men ibland hade vi allvarliga samtal också. När jag kanske mådde dåligt, kände mig otillräcklig eller famlade i någon rolltolkning, då var Gösta väldigt bra att prata med. För han är så oerhört erfaren och har varit i alla skrymslen och vrår, både känslomässigt och karriärmässigt.
