Så bra är de nya avsnitten av ”Black Mirror”!

Jag lever i en fantastisk tid. En digital revolution där spännande nya produkter och tjänster underlättar vår kommunikation, förändrar vår underhållning och har blivit en självklar del av våra liv. Det är bra att påminna sig om det ibland.

Men samtidigt kan en cyniker, eller någon som bara sett för mycket ”Terminator” som jag, bara vänta på den dagen då maskinerna tar över. Det börjar med att kylskåpet hackar ditt bankkonto, plötsligt har robotdammsugaren ätit upp hundvalpen och vips så är vi i fullt krig mot cyborgs.

Nä, kanske inte, men det är roligt att leka med tanken. En som gjort det på ett alldeles fascinerande vis är Charlie Brooker, skaparen av den brittiska sci-fi-serien ”Black Mirror”. I sju fristående avsnitt (två korta säsonger och en julspecial) bjöd han tittarna på lika skruvade som skrämmande visioner av en nära framtid. 

”Black Mirror” är en rätt schizofren samling fristående novellfilmer - deras genrer sträcker sig från politisk satir via romantik till thriller och skräck - där den enda gemensamma nämnaren är att de utspelas sig i en alternativ version av samtiden. Teknologin har utvecklats, mänskligheten har anpassat sig därefter, men det är sällan några solskenshistorier vi får ta del av. Nej, för det allra mesta kan man vara säker på att det kommer gå käpprätt åt skogen för huvudpersonen (det är ingen spoiler).

Vad serien gör riktigt bra är att låta oss komma in i hjärnan på varje karaktär och verkligen känna med de dilemman, den rädsla och de etiska frågor som hen ställs inför. Och jag känner precis som Paula Fenjima Manrique träffsäkert uppmärksammade i sin krönika i veckan: man vill bara stänga ner datorn, kasta bort sin smartphone och njuta för en stund av en tillvaro utan likes, konstanda liveflöden eller rubriker om "Idol" och Trump.

Idag släpps den efterlängtade tredje säsongen, där Netflix har tagit över serien och skämmer bort fansen med sex helt nya episoder. Jag har sett dem alla och betygsätter nedan - spoilerfritt så gott det går.

Vi hoppar rakt in i en ”Stepford Wives”-tillvaro med glada leenden och perfekta liv. Åtminstone utåt sett. I den här märkliga framtien är alla sammankopplade i ett stort socialt nätverk (tänk Instagram möter Ubers betygsättning) där såväl bilder som personer rankas IRL. 

Bryce Dallas Howard spelar kvinnan som försöker klättra uppåt på den sociala stegen genom att skaffa sig rätt vänner och fejka en lycklig tillvaro. En talande scen, som vi alla säkert känner igen oss i (den sm säger annat ljuger) är när hon arrangerar den perfekta fikabilden. #gudomligt!

Men hon anstränger sig lite för hårt och får smaka på konsekvenserna. Under den glättiga ytan gömmer sig nämligen en skoningslös kall värld, där människor med låg status blir utstötta och behandlade som mindre värda. Till följd av detta vågar ingen sticka ut från normen.

Det här avsnittet är absolut perfektion. Samtidssatiren är på topp, med en vass kommentar på vår selfie-besatta värld, där du är summan av dina likes på nätet. 

Betyg: 5

Här blir det skräck i tv-spelsmiljö. Cooper är en amerikansk turist på genomresa i London. När pengarna sinar nappar han på en annons där en speltillverkare söker våghalsiga testpersoner. Han får möjligheten att testa en ny programvara som experimenterar med ”augmented reality”: datoranimerade lager över vår värld. Nu ska han alltså spendera en natt i en läskig herrgård där det kryper av otäckt verkliga varelser…

Regissören Dan Trachtenberg (”10 Cloverfield Lane”) har fingret på pulsen på vår nutid och nära framtid, i ett avsnitt som inte förlitar sig på kända ansikten, men fokuserar istället på en riktigt fascinerande story. 

Det hjälper också att Wyatt Russell är en bra skådespelare som säljer in den här självsäkra, amerikanska snubben till hundra procent. Skräckhistorien får ett extra lager av att gå innanför ytan på sin huvudperson och avslöja hans riktiga rädslor. Det går att känna igen sig själv och jag undrar vad spelet skulle attackera mig med för monster och minnen om jag skulle prova det (inte för att jag någonsin skulle våga).

Betyg: 4

Säsongens kortaste avsnitt är en psykologisk thriller i hyfsat högt tempo och med hög dos av paranoia. Det handlar om tonårige Kenny som får ett skrämmande meddelande på datorn. Någon har kopplat upp sig mot hans webbkamera och spelat in honom i smyg. Nu hotas Kenny med att få en mycket genant video skickad till alla hans kontakter, om inte han gör precis vad utpressarna kräver.

Medan de flesta, om inte alla, avsnitt av ”Black Mirror” utspelar sig några år i framtiden och kanske i något parallellt universum, så är ”Shut Up and Dance” väldigt mycket här och nu. Vi har läst om liknande saker som hänt oförsiktiga ungdomar, och till och med Mark Zuckerberg tejpar över kameran på sin laptop.

”Shut Up and Dance” har ett spännande upplägg, men det riktigt intressanta temat - om intrång i privatlivet - får tyvärr stå åt sidan. Det blir istället en slags heist-film med en jakt mot klockan. ”Eden Lake”-regissören James Watkins har dock en obehaglig twist gör att man efteråt ser på avsnittet och dess huvudpersoner på ett annat sätt. 

Betyg: 3

Att berätta vad ”San Junipero” handlar om skulle förstöra hela överraskningen. Det är ett avsnitt som ska upplevas utan alltför mycket förhandsinfo. Historien hinner utvecklas länge innan något ”Black Mirrorskt” kommer in i handlingen, men när det väl gör det är det fullkomligt perfekt. 

Vad jag kan berätta däremot är att det handlar om blyga Yorkie (Mackenzie Davis) som anländer till partymekkat San Junipero. Där sveps hon med i feststämningen av coola tjejen Kelly, och får för första gången uppleva kärlek… men vänta, varför räknar alla ner timmarna till midnatt?

”Black Mirror” hakar på 80-talstrenden med våfflade frisyrer, Pacman-spel och hitsen vi hade glömt. Men även om tidsperioden är en annan, väcker också det här avsnittet moraliska frågor som mycket väl kan bli vår verklighet i en nära framtid. Är teknik vår frälsning eller en beroendeframkallande drog? Jag erkänner: jag vill leva i San Junipero! Men ser mycket fram emot att diskutera detta med andra fans.

”San Junipero” är en Askungesaga med drag av mästerliga ”Her”. All sci-fi åt sidan, jag ser den främst som en vacker kärlekshistoria som får det att tåras i ögonen. Mitt favoritslut på hela den här säsongen. 

Betyg: 5

”London Spy”-regissören Jakob Verbruggen tar med oss till en slags post-apokalyptisk framtid. En by terroriseras av fruktade monster - så kallade ”roaches” - och behöver militärens hjälp. Vi följer soldaten Stripe som efter uppdraget börjar förstå sanningen bakom de människoliknande varelserna.

”Men Against Fire” är ännu en stark historia. Den här gången ställs vi inför frågor som berör PTSD (post-traumatiskt stress-syndrom), men också hjärntvätt och till viss del främlingsfientlighet. 

Det är dessutom ett riktigt snyggt avsnitt, som lånar både flashiga gadgets men också kameravinklar och estetik från förstapersonsskjutare-spel. Dessutom med bästa musiken på hela säsongen. 

Betyg: 4

Tyvärr har ”Black Mirror” sparat sitt sämsta avsnitt till sist. Det är också, av någon anledning, extra långt.

En journalists kontroversiella krönika väcker stort drev i sociala medier. Samma kväll hittas hon mördad. Två poliser undersöker fallet som innefattar allt från twitter-hat till drönarbin.

Har man sett på ett antal svenska deckare som ”Beck” eller ”Bron” så är det här ett välbekant upplägg. Manus följer samma mall till punkt och pricka, med två polisers jakt på sanningen, och jag hinner iallafall bli rejält uttråkad. Trots att Jonas Karlsson dyker upp i en biroll.

Till det positiva (nåja) hör att det är en kännbar skildring av ångesten som näthat väcker. Men avsnittet borde fokusera bättre på vad den egentligen vill berätta. Det spretar åt flera håll, och även om det är intressanta ämnen som tas upp är det svårt att veta vad man ska ta med sig från den här historien.

Betyg: 2