Vi betygsätter varje avsnitt i den nya säsongen av “Love, Death & Robots”

Filmskaparna Tim Miller och David Finchers ultravåldsprojekt är äntligen tillbaka, och precis som den föregående säsongen av “Love, Death & Robots” har olika animationsstudios och kreativa röster fått spåna fritt på titelns tema och skapa var sin unik kortfilm, som alla faller in mellan fem och 20 minuter långa.

 

Men hur står sig den andra (och mycket kortare) volymen av den barnförbjudna serien? Vi har kollat in samtliga kortfilmerna i paketet!

 

 

 

Att luta sig tillbaka och njuta av pensionärslivet kan te sig ljuvligt när allt styrs av diverse maskiner – tills dessa automatiserade objekt plötsligt vänder sig mot en. Just detta sker i “Automated Customer Service” när den åldrade damen Jeanette ställs öga mot öga med hennes städrobot, vars mordiska instinkter plötsligt väcks till liv. Konceptet känns igen från till exempel den litterära antologin “Robopocalypse” (och nu senast i en annan Netflix-aktuell titel; “Familjen Mitchell mot maskinerna”), och även om idén knappast känns ny så realiseras det på ett oerhört underhållande sätt.

 

 

 

 

Från animationsstudion som gjorde den första volymen av “Love, Death & Robots” bästa inslag “Zima Blue” får vi här följa unge Sedgewick som lever i skuggan av sin genmodifierade bror Fletcher. Trots det får han följa med Fletcher och hans kompisgäng ut på den mystiska isplanet de numera befinner sig på för en minst sagt annorlunda valsafari. Regissören Robert Valley och Passion Animation bjuder även denna gång på seriens mest estetiskt bländande inslag, men når tyvärr inte till samma nivå som föregående “Zima Blue”.

 

 

 

 

I en framtid där biologisk odödlighet har gjort överpopulation och förökning till en samhällsfara styr de rika över världens befolkningsökning. Polisen Briggs har i uppdrag att hitta och göra slut på dessa lösa trådar i samhällets utkanter, tills något rör om hans samvetskval. I sann “Blade Runner”-anda rör sig Oscarsnominerade regissören Jennifer Yuh Nelson i skitig neo-noir där filmens protagonist (spelad av röstskådisveteranen Nolan North) sakta men säkert kommer underfund med sin världssyn. Sanslöst snyggt animerad och tveklöst bästa storyn i gänget.

 

 

 

 

I en blandning av “Mad Max” och “The Mandalorian” får vi följa den ensamma vandraren Snow, som ständigt har flertalet prisjägare hack i häl på grund av sin regenererande förmåga, något som även lockar till sig den mystiska Hirald. Även om filmen mestadels känns som en cut scene i ett tv-spel så lyckas den bjuda på lika blodig och snygg action som oväntad finstämdhet om ödet som odödlig.

 

 

 

 

I detta kärleksbarn till Stephen King och H.P. Lovecraft stannar ett tåg till mitt ute i en ödesdiger åker, och en ensam passagerare dras till mystiska ljus i det höga gräset. “The Tall Grass” bjuder på säsongens läskigaste inslag – och har en av de mer iögonfallande animationsstilarna – men tappar tyvärr glöd i sin brist på originalitet.

 

 

 

 

Säsongens kortaste inslag är en mörk julsaga där två barn vaknar under julaftonsnatten för att smyga ner och ta en titt på Tomten i egen hög person. Vad som väntar dem är dock allt annat än en trind och rödklädd gubbe. Min efterfrågan efter den första säsongen av “Love, Death & Robots” har blivit hörd och vi har här fått det första stop motion-animerade inslaget (om än mer i stil än i utförande). Tyvärr hinner “All Through the House” med sin korta speltid aldrig riktigt greppa tag, trots ett underhållande koncept och “Alien”-blinkningar.

 

 

 

 

Självaste Michael B. Jordan gör huvudrollen i denna realistiskt renderade science fiction-thriller om en pilot som strandar på en planet mitt under brinnande krig, bara för att se sig själv i en hotfull situation med en mordisk robot när han söker skydd i ett skyddsrum. Den klaustrofobiska miljön skapar en helt annan hotbild än den likasinnade “Automated Customer Service”, men allra mest skrämmande är hur fotorealistisk denna animerade version av Michael B. Jordan är och vad det egentligen innebär för filmmediets framtid.

 

 

 

 

Den andra volymens sista del kommer från en av huvudproducenterna själva, Tim Miller. Till skillnad från regissörens inslag i den första volymen (“Ice Age”) hör den melankoliska “The Drowned Giant” till en av antologins bättre delar. Här flyter en gigantisk människokropp upp längs den brittiska kusten likt en strandad val och vi får följa denna extraordinära företeelse ur perspektivet av den lokala forskaren Steven. Resultatet är en poetisk reflektion över sakers existens, där ett ruttnande jättelik blir en oväntat vacker metafor.

 

  

På det stora hela är den andra volymen av “Love, Death & Robots” en njutbar sådan, med sprudlande kreativitet och tänkvärda idéer. Innehållsmässigt har den sina toppar och dalar, precis som med första volymen och antologiserier i allmänhet, där “Pop Squad” sticker ut som det allra starkaste kortet. Den mer än halverade avsnittslistan lämnar dock en känsla av tomhet efter den långa väntan på den nya säsongen.

 

Två anmärkningar som jag hade efter den första säsongen var ett önskemål om fler typer av animationsstilar, samt fler kvinnliga röster bakom inslagen – som i den första säsongen var pinsamt få. Att vi fick en stop motion-animerad sekvens får som tidigare nämnt ett stort pluspoäng från mitt håll, men jag ser gärna att man rör sig ifrån de mer fotorealistiska typerna av animation och omfamnade fler olika stilar. De kvinnliga rösterna bakom projekten har tyvärr inte heller utvecklats särskilt mycket, även om det innehållsmässigt är mer inkluderande och mindre sexualiserande inslag i denna volym.

 

Min starkaste förhoppning inför en eventuell ytterligare säsong är dock att David Fincher ska kliva ur skuggan som överseende producent och faktiskt göra en av seriens kortfilmer. Bara tänk på hur det skulle kunna bli!