Andreas Samuelson: Som liten var "Det våras för..."-filmerna hederliga hemma i TV-soffan. Det var perfekt familjeunderhållning där slapsticken roade barnen och den bitska satiren passade de vuxna. I Mel Brooks komedier slogs begåvade komiker om strålkastarljuset men trots stor konkurrens var det ofta Gene Wilder som stal det. Han var en komiker och skådespelare som inte liknade någon annan. Med sin stirriga hundvalsblick, luriga leende och burriga frisyr så var det en karaktär som var omöjlig att inte ta till sitt hjärta.
Särskilt i "Det våras för Frankenstein" lyckades han kombinera sitt vältajmade överspel, sympatiska utstrålning och imponerande lerformer-stil (inte minst i musikalnumret "Puttin' on a Ritz"). Det är en av de främsta komediklassikerna och som så många av Wilders filmer så är det mycket till hans förtjänst. Det finns ingen komediaktör av Wilders kaliber idag och med honom dör en komisk filmera. Vila i frid.
Patrik Linderholm: Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det var som gjorde Gene Wilder en så lysande komiker. För mig är det nog hans ömsinthet. Hans sätt att vara så behagligt tillbakalutad - men aldrig för självsäker. Jag minns när jag såg honom för första gången i Mel Brooks "Det våras för sheriffen" - en film och roll som för alltid kommer ligga varmt om hjärtat. Hans prestation som den fördruckne cowboyen Jim som trots sin suputna framtoning ändå sköt hundra gånger snabbare än resten av revolvermännen gav en humoristisk charm som är svår att hitta idag.
I alla diskussioner om hans bästa roller tycker jag inte heller att man ska glömma hans insats i Woody Allens "Allt du skulle vilja veta om sex, men varit för skraj att fråga om". Det är få som kan få tidelag med ett får att ändå framstå så pass romantiskt som Gene Wilder gjorde.
Andreas Ziegler: ”Hör upp, blindstyre!” från 1989 - det blir tokigt värre när Wilder spelar en döv kille som måste samarbeta med en blind kille, spelad av Richard Pryor (1940-2005), efter att de ”bevittnat” ett mord. Favoritscen: När Wilder hotar att ”skjuta” en kvinna med sitt stånd (mycket mer rumsrent än det låter).
Gustaf Molin: För den yngre publiken är nog Gene Wilder mest känd från "Willy Wonka och chokladfabriken” eller rättare sagt från foto-memen på honom som ständigt dyker upp i konversationer på Facebook.
Nu är undertecknad inget stort fan av den (eller andra) filmatiseringar av Roald Dahls bok med samma namn. Det jag däremot är ett fan av är Wilders fina insatser i Mel Brooks mästerverk ”Det våras för sheriffen” (1974) och framförallt dennes ”Det våras för Hitler” (1968). Få filmer från de fornstora dagarna känns mer aktuella i dagsläget än just den sistnämnda och jag utnämner ”Det våras för Hitler” till en av de tio roligaste filmerna som någonsin visats på en stor bioduk.
I den filmen får vi möta den buffliga och misslyckade teaterproducenten Max, som spelas av Zero Mostel (förbisedd komisk gigant) som med hjälp av Gene Wilders revisor Leo Bloom planerar att sätta upp en stor föreställning i hopp om att den ska floppa så de kan fly med pengarna. Allt går naturligtvis fel och det pricksäkra manuset såg till att ge Gene Wilder den plattform han behövde för att bli den där älskade skådespelaren och komikern som tråkigt nog nu har lämnat oss. Hans tajming var unik och när den användes rätt (som i nämnda film) så var det omöjligt att ogilla honom.
Vilken var din favoritfilm med Gene Wilder? Kommentera nedan.
