Den bästa specialeffekten i ”Ant-Man” är inte en spektakulär fight, inte heller någon häftig uppvisning i superkrafter. En scen som verkligen fick mig att le brett - tack vare en fantastisk effekt som jag inte har sett förut, åtminstone inte så här väl genomförd - var scenen i början, med en Hank Pym anno 1989. Det var som om Gordon Gekko klev in på S.H.I.E.L.D.s högkvarter, direkt från ”Wall Street”.
Vulture har pratat med effektstudion Lola VFX för att ta reda på den osminkade sanningen om den evigt unge Michael Douglas.
- Marvel bad oss om råd från början, om vad de kunde göra för att underlätta för oss. Det uppskattade vi. Vi gav våra tips och de såg till att vi fick allt vi behövde, berättar Trent Claus för sajten.
Michael Douglas i första scenen i "Ant-Man" (2015).
Michael Douglas fick inte använda något smink då det skulle påverka hur ljuset faller på hans ansikte. Däremot användes en yngre stand-in, men enbart för att visa hur ung hud ser ut i samma scen. Naturligtvis var gamla Michael Douglas-rullar till stor hjälp, där Claus och Lola VFX kunde se hur musklerna i hans ansikte rör sig när han talar.
- Det hjälpte oss att ha gamla referenser, men det gjorde också vårt jobb svårare. Publiken vet ju hur han såg ut i den åldern. Det fanns inte mycket till spelrum.
Lola VFX har tidigare arbetat med att göra Ian McKellen och Patrick Stewart yngre för scener i ”X-Men: The Last Stand”. De ansvarade också för Brad Pitts baklängesåldrande i filmen ”Benjamin Buttons otroliga liv”. I ”Ant-Man” är deras teknik nu bättre än någonsin.
Tack och lov. För regissören Peyton Reed hade en plan B i bakfickan, ifall det inte skulle gå vägen: en skådespelare som liknande 80-talets Douglas:
- Jag var otroligt nervös. Det är ju första scenen i filmen, berättar han för Vanity Fair.
Michael Douglas som girige Gordon i "Wall Street" (1987).
Numera är det mer en regel än undantag att filmstjärnorna görs lite yngre och vackrare med hjälp av enkel digital magi. Dagens HD-kameror är inte förlåtande mot dessa fåfänga ansikten. Men möjligheten att trovärdigt kapa 25 år av en skådespelares ålder skulle kunna revolutionera Hollywood, på gott och ont. Tänk den dagen vi kan få uppföljare på 80-talsrullar där skådespelarna knappt ser ut att ha åldrats? Nog för att Hollywood är åldersfixerat så det räcker, men jag får erkänna - det är en fascinerande tanke.
