Sam Claflin är aktuell i rollen som Finnick Odair i "The Hunger Games: Catching Fire", som har svensk premiär på onsdag. MovieZine träffade honom i Oslo för att prata om de negativa reaktionerna mot att han fick rollen, och om hur man bäst skrämmer Jennifer Lawrence.
Hur är det?
- Det är ganska bra, jag tror att jag fortfarande går på engelsk tid, eller LA-tid, jag vet inte, min hjärna är lite utmattad från PR-turnén hittills. Men när man har roligt så märker man det knappt. Vi hade premiären i London i måndags, och innan dess var vi i Los Angeles, vi var i Philadelphia, Miami, Houston, Minneapolis, så det har varit mycket. Men det har varit roligt, jag kan inte klaga.
Vad tyckte du om inspelningen av "The Hunger Games: Catching Fire"?
- Det var ganska speciellt tror jag. Jag kan garantera att jag inte är den första som säger det. Jag menar, vi kom alla överens så bra under inspelningen, och de som var med i första filmen kände redan varandra och var ivriga och börja med nästa film. De var väldigt välkomnande till förändringarna, med en ny regissör och nya skådespelare, väldigt många nya medarbetare, men de var riktigt, riktigt välkomnande, och tog oss in i gruppen, och direkt hittade alla nykomlingar sin plats i gruppen. Det var väldigt mycket bus, och väldigt roligt hela tiden. Så det var den mest fantastiska upplevelsen, det kändes aldrig som om vi arbetade särskilt hårt, vilket jag alltid tror är ett gott tecken.
Sam Claflin med Jennifer Lawrence i "The Hunger Games: Catching Fire"
Hur har det varit att vara en del av "Hunger Games"-hysterin?
- Jag känner det fortfarande som att jag står på sidolinjen, jag känner att de som måste hantera hysterin är Jennifer Lawrence, Josh Hutcherson och Liam Hemsworth. De har upplevt det tidigare, men bara efter allt som jag redan hunnit se av hysterin så märks det vilket stöd och vilken passion som fansen visar. Jag menar, det faktum att de campar utomhus i flera dagar bara för att få en glimt av Jennifer Lawrence i regnet, det om något är hängivenhet bortom all reson. Det är överväldigande och jag känner mig oerhört priviligierad över att få vara en del av det. Det var definitivt inte därför jag skrev på för dessa filmer. Jag upplevde det lite för "Pirates of the Caribbean", och sedan igen för "Snow White and the Huntsman", men den här gången har det gått betydligt längre. Och jag vet att jag har en väldig tur som får vara med om det här, för jag vet att det är inte alla skådespelare som har så mycket tur som jag har haft.
Många fans hade starka åsikter om hur din karaktär Finnick Odair borde vara. Var det någonsin ett problem för dig?
- Jag är definitivt själv ett av de fans som absolut inte tyckte att jag var rätt för rollen. Jag var precis lika överraskad som de flesta. När jag fick rollen kom det som en överraskning, och jag kunde inte låta bli att se att det fanns en del negativitet kring det, vilket är fullständigt förståeligt. Jag möter inte alls beskrivningen av Finnick i boken, över huvud taget. Så jag visste att jag hade mycket jobb att göra, jag visste att jag skulle behöva gå till gymmet, att jag måste färga håret, jag behövde en solbränna, jag behövde raka bröstet, det var en total, väldigt fysisk, förvandling. Men jag hade en fantastisk grupp människor som hjälpte mig, men för mig var det väldigt viktigt att bevisa för nejsägarna att de hade fel, och att bevisa för producenterna, regissören och för mig själv att jag var rätt val för rollen. Och jag kan bara hoppas att jag inte blir en besvikelse. Jag tror att folk har sett bilder från filmen och säger "han är fortfarande inte min Finnick Odair", och jag tror att problemet med böcker är att alla kommer att ha målat sin egen bild av hur det ska vara, och det finns inte en chans att någonsin möta alla kraven från alla människor. Allt jag kan göra är det jag gör, och ta fram det som jag har med mig. Men saken är den, att även Jennifer Lawrence fick höra att hon var helt fel som Katniss, men idag tror jag inte att någon kan föreställa sig någon annan i den rollen. Förhoppningsvis kan det hända även mig.
Så varför tror du att du fick rollen?
- Ja, det är egentligen inte en fråga för mig, jag har bokstavligt talat ingen aning. Jag antar att det hjälpte att jag kom in till provspelningen med min mormor på ryggen. Nej, jag skojar bara. Men för mig, det som jag mest kan relatera till med karaktären, och som jag tror att många missar när de läser för rollen som Finnick Odair, är att han har en väldigt känslig, osäker och trasig själ. Jag menar, många läser böckerna och tänker bara på hur han ser ut, och det är väldigt sant för världen i stort idag. Det handlar inte om hur snäll du är som person, om du inte ser bra ut är du bara äcklig. Och visst var det viktigt för mig att fånga Finnicks fysiska karaktär, men det var hans personlighet som jag var mest intresserad av. Jag kan inte ändra på mitt ansikte, men jag kan ta med mig det jag tror att Finnick är som person, och jag tycker att hans personlighet är väldigt komplex. Han har levt bakom en fasad så länge, och jag ville porträttera det, och jag hoppas att jag gör rollen rättvisa.
Sam Claflin som Finnick Odair
Följer du diskussionerna online om "The Hunger Games"?
- Jag följer dem inte, men jag kan inte låta bli att lägga märke till dem, om det låter vettigt? Jag menar, fanbasen är så enorm att vart jag än vänder mig känns det som att det finns någonting "Hunger Games"-relaterat.
Har du läst någonting om dig själv?
- Ja, särskilt i början. När rollerna tillkännagavs och det kom fram att Sam Claflin skulle spela Finnick Odair var det lite revoltstämning på vissa håll bland fansen, och jag tror att alla läste böckerna och hade en väldigt annorlunda uppfattning om hur Finnick skulle vara. Men vad som var fantastiskt var att alla inte var överens om vilket skådespelare de ville ha, alla hade olika åsikter om vem det skulle vara. Och så fick jag rollen, och jag tror inte att det fanns någon som röstat för mig. Men, du vet, i början var det mycket negativitet vilket eggade mig att jobba ännu hårdare. Jag ville bevisa att de hade fel, jag ville göra klart att jag var värd att få rollen. Det avskräckte mig inte, det fick mig inte att vilja skada mig själv eller göra någonting dumt. Jag tog det som det var, överallt finns det folk som kommer att hata en, och man måste bara acceptera det. En del av kommentarerna var ganska brutala till att börja med, men det fick mig bara att inse att "The Hunger Games" har en sådan enormt passionerad och stöttande fanbas, och så enormt stor. Jag kan bara hoppas att jag gör rollen rättvisa och att de är tillräckligt nöjda med mig. Men det kan inte jag styra.
Vad är det konstigaste du fått höra om dig själv?
- Jag försöker att inte läsa om mig själv. Jag tycker inte ens om att se mig själv i spegeln, så att jag skulle gå ut på internet och söka på mitt namn eller ta reda på vad folk säger, det skulle bara vara konstigt. Men medan ryktena om rollbesättningen gick tror jag det konstigaste som hände som varit kopplat till mitt namn var på Twitter, där någon hade tweetat till mig att nu när jag fått rollen så skulle de ta livet av sig. Och det tycker jag faktiskt var att överreagera lite. Bara lite grand, sådär. Jag hoppas verkligen att de inte gjort det, och att de fortfarande lever vem det nu är. Och det var inte bara en person, utan liknande saker hände fem, sex gånger, från stenhårda fans, som sa att de skulle hoppa framför tåg eller slänga sig från en byggnad om det är sant att Sam Claflin är Finnick. Ja, många var olyckliga. Tråkigt för dem, men jag är glad, jag fick rollen så jag är okej. Men jag hoppas att de ändrar sig.
Regissören Francis Lawrence på inspelningen av
"The Hunger Games: Catching Fire"
Hur mycket tror du att du har kunnat påverka karaktären, som ju bygger på en bok?
- Jag tycker inte att det behövdes så mycket extra. Källmaterialet vi arbetade med här är så fantastiskt, och jag var ett fan redan innan jag blev inblandad, och en fan av första filmen, och Suzanne Collins är så oerhört bra på att skapa dessa enormt komplexa karaktärer, så för mig fanns det inte så mycket att lägga till. Jag satt ned med Francis Lawrence, regissören, innan vi började filma, och vi diskuterade vad vi ville lyfta fram och vad vi inte ville ha med, och han gav oss definitivt frihet att leka lite med karaktärerna under inspelningen. Och vad gäller mitt utseende så var det aldrig någon som tvingade mig att träna, eller att gå på diet. Det var snarare någonting som de rådde, liksom pekade mig mot, men det var upp till mig om jag skulle göra det, det var mitt egna hårda arbete som gjorde det. Och det var för att jag ville att Finnick skulle bli så bra som möjligt som jag gjorde det. Fast när det gällde frisyr och hårfärg och allting sådant, det låg helt bortom min kontroll, jag tänker inte ta något av äran för det.
Du gjorde din första film för bara några år sedan, och nu är du här. Hur har du lyckats med det?
- Tur! Ja, jag vet inte. Jag vet att jag har spenderat en hel livstid med att arbeta hårt. Jag har haft jobb på heltid sedan jag var 13, så jag känner att jag har jobbat hårt, och jag vet att det är många skådespelare som jobbar ännu hårdare. Men jag tror att jag är en schyst kille? Jag vet faktiskt inte, jag fick ett jobb, sedan rullade det bara på, och jobben blev större och större. Och jag tänker inte klaga. Jag kommer till exempel ihåg provspelningen för "Pirates", jag kommer ihåg hur jag gick därifrån och tänkte "vet du vad, de kommer aldrig att ge mig den här rollen, de kommer givetvis att välja någon som redan är ett namn. Varför skulle de ge den till en helt ny kille, jag som aldrig gjort någon film tidigare?" Men, ja, de tog en chans, och från det så kom "Snow White and the Huntsman", och inte långt efter det kom den här filmen. Och sedan dess har jag kunnat jobba med filmer som uppfyller mig mer kreativt, mindre projekt där karaktärerna är ännu mer intrikata och intima. Och må det fortsätta länge än. Jag hoppas att det aldrig slutar.
Dina föräldrar är inte i nöjesbranschen. När visste du att du ville bli skådespelare?
- Nej, mina föräldrar kunde inte vara längre ifrån nöjesbranschen. De kom till Londonpremiären häromdagen, och de frågade hela tiden om de var i vägen. Och jag fick säga att "nej, vi ska vara här!". Men de vet inte riktigt hur de ska hantera det. Det gör ingen av oss, varken familjen eller mina vänner. Allting är bara väldigt överraskande. Men min farfar var i flottan när han var yngre, och han brukade delta i amatörteatrar, och han är en väldigt extrovert person, väldigt teatralisk men utan att vara en professionell skådespelare. Och så kom det till en punkt då jag insåg att jag tyckte väldigt mycket om drama i skolan. Fotboll var mitt liv, det var vad jag ville hålla på med, men vid sidan om så tyckte jag om lite drama, vad som helst som betydde att jag inte behövde läsa eller skriva. Och så blev jag mer och mer involverad, doppade mina tår djupare så att säga, och började delta i talangjakter, sedan i skolmusikaler, och efter det började jag gå utanför skolan och delta i teater. Sedan bestämde jag mig för att jag ville gå på teaterskola, och så bröt jag fotleden och då var min fotbollsdröm förstörd. Då tänkte jag, att "vet du vad, jag kanske ska följa den här vägen istället." Och ja, det har varit tufft, men roligt.
Sam Claflin som prinsen i "Snow White and the Huntsman"
Du har varit i flera storfilmer, men bara i biroller. När får vi se dig i en huvudroll?
- Kanske aldrig, många skådespelare försörjer sig på att spela biroller. Jag vet inte, i en storfilm eller bara en huvudroll i en mindre film? För det har varit en del projekt den senaste tiden, det senaste hade mig i en betydligt mer framträdande roll. Men så har de en betydligt mindre budget, och ger mig som sagt mer kreativt uppfyllande. Det var en romantisk komedi - jag älskar romantiska komedier, jag är en sådan där känslosam kille - och det är med mig och Lily Collins, och handlar om vår kärlekshistoria, och den för mig definitivt närmare en huvudroll. Och så avslutade jag just en film i England som heter "Posh", med en dansk regissör, Lone Scherfig, där jag har en av huvudrollerna, det var väldigt trevligt. Men det är också trevligt att vara med i de här storbudgetfilmerna när jag inte har huvudrollen, eftersom jag inte behöver bära trycket på mina axlar. Jag tror att Jennifer Lawrence har mycket att leva upp till, hon lägger ribban för sig själv så högt och måste leva upp till det i flera år nu, medan jag kan bygga upp min karriär mer gradvis.
Hur var det att jobba med Jennifer, Josh och de andra stjärnorna i filmen?
- Jag skulle vilja säga att vi alla hatade varandra och allt sådant som skulle vara smaskigt att skriva om, men sanningen är att vi alla helt enkelt kom bra överens.
Har du några roliga historier från inspelningen?
- Ja, du vet skådespelaren Jeffrey Wright, som spelat Beetee? Jen hade precis vunnit sin Oscar, och vi var tillbaka på Hawaii för omtagningar, och Jeffrey tyckte att det vore en god idé att ge henne en liten present. Så han gav henne en ask från Tiffany's, du vet smycken och sådant, och hon var helt "Åh herre gud, du köpte något från Tiffany's åt mig, det är ju helt otroligt!" Vi hade trott att hon skulle öppna asken där ute i djungeln, men istället bestämmer hon sig för att gå hela vägen tillbaka till lägret, och går in i sin trailer och stänger dörren. Så jag, Josh och Jeffrey stod utanför och väntade, och väntade, och helt plötsligt hör vi ett fruktansvärt skri. Så vi öppnade dörren, och inne i hennes trailer var omkring 200 syrsor, som han hade trycks ned i asken, så när hon öppnade den... Och hon avskyr insekter. Det var så många gånger under inspelningen som någon helt plötsligt stannade upp och ropade "en spindel!", och hon skrek. Så, om du någonsin vill skrämma livet ur Jennifer Lawrence, säg åt henne att det är en tusenfoting eller en spindel där. Vi skämtade konstant med varandra och orsakade mycket bus. Francis Lawrence gav oss friheten att göra det, han höll sig cool, blev aldrig stressad eller arg på oss. Allt som oftast deltog han till och med i buset. Så, ja, vi hade riktigt, riktigt bra dynamik under inspelningen, vi var välsignade tror jag.
Finbesök i Oslo: Elizabeth Banks, Sam Claflin och Jena Malone
Hur var inspelningen jämfört med "Pirates of the Caribbean" och "Snow White and the Huntsman"?
- Det fanns en enorm skillnad för mig, och missförstå mig inte, jag har inte haft några dåliga erfarenheter, men jag tror att det handlar om att mitt självförtroende har växt så mycket nu. Jag menar, särskilt på "Pirates" var jag jättenervös, som en hare i strålkastarljuset, det var ju min första film någonsin. Och så spelar man med Johnny Depp, Penélope Cruz och Geoffrey Rush, och jag visste helt enkelt inte hur jag skulle bete mig, jag visste inte hur jag skulle göra min röst hörd, och jag visste inte hur jag skulle tala med någon. Jag höll mig mest för mig själv, gömde mig undan allt. Och lika med "Snow White" tror jag, då hade jag Kristen Stewart, Chris Hemsworth och Charlize Theron, och så alla dvärgar, för många stora namn för att räkna upp. Och igen kände jag det som att, även fastän min roll var ganska stor så kände jag att jag inte kunde tala ut om jag ville bli hörd, jag kände mig lite vilsen och ovärdig. Med "Hunger Games" däremot kändes det som en så intim liten grupp människor. När jag säger att det kändes som en familj så menar jag det verkligen, bokstavligt. Vem man än var, oavsett om man mockade hästbajs under scenerna med häst och vagn eller om man var Jennifer Lawrence, så var alla lika värda, och det fanns så mycket kärlek och så många roliga stunder. Det var helt enkelt en väldigt intim upplevelse.
- Det kändes aldrig som en storbudgetsfranchisefilm, det kändes som om vi spelade in en independentfilm på Hawaii, och hade roligt med det liksom. Och jag tror att det var därför att mitt självförtroende hade växt så mycket som jag kunde slappna av mer. Och Francis tillät mig att göra det. För båda de tidigare filmerna hade jag blivit lovad tid med regissören för att tala om min roll, men det blev aldrig så. Francis däremot såg det som väldigt viktigt att vi satt ned och pratade innan inspelningen började. Vi pratade igenom karaktären, och vi pratade igenom storyn och min karaktärs resa, och han ville se till så att jag var okej med att vara där. Och jag minns att jag tog upp det här med den första negativa responsen, och han svarade "kolla, jag har inga som helst tvivel på att vi har valt rätt person". Och han fanns där för att lugna mig och jag kände att jag hade en vän som såg efter mig varje steg på vägen, jag hade en axel att gråta ut på om jag skulle behöva det. Och det var någonting som jag aldrig hade upplevt tidigare.
Du nämnde hur det var att jobba med stora stjärnor - Julianne Moore ska ju vara med i "Mockingjay", vad anser du om det?
- Jag tänker inte ljuga, och jag tror att min fru skulle hålla med, men jag är störtförälskad i Julianne Moore, det har jag alltid haft. Jag tycker att hon är den mest talanfulla kvinnan, hon är så fantastisk. Hennes karriär sträcker sig över så många år, och hon är bara en så fantastisk skådespelare att titta på. Jag vet inte hur mycket jag kommer att ha med henne, jag tror inte att det är så jättemycket, men jag ser fram emot att bara få träffa henne och lära känna henne. Från vad jag har hört så är hon ett nöje att jobba med, och det är något jag ser fram emot. Hon har en fantastisk roll att spela, och jag har en känsla av att hon kommer göra den perfekt.
Du gifte dig under sommaren, hur är livet som nygift?
- Ja, jag är i Norge, och hon är i London, så det är fantastiskt! Nej, men vi har faktiskt inte haft chansen att bara sitta ned och smälta vad som har hänt. Jag var mitt uppe i att spela in en annan film, hon spelar för tillfället in en TV-serie, så jag har för mig att jag slutade filma på en fredag, jag gifte mig på lördagen, och var tillbaka på jobbet på måndagen. Så, ja, det fanns ingen tid för oss att sätta oss ned och känna att "wow, vi är gifta!". Men hon är den mest stöttande och otroliga fru som en man kan be om. Och vi är båda så stolta över varandra och allting som händer, och det faktum att vi kan fortsätta vara kära. Vi har väldigt stor tur.
"The Hunger Games: Catching Fire" har biopremiär onsdagen 20 november.
