Setareh Yousefi, 34 år, utbildad journalist och kommunikatör. Arbetar till vardags på Statens geotekniska institut som kommunikationsstrateg och frilansar för Folkbladet på regelbunden basis. Har sedan tidigare erfarenhet från Sveriges Radio och BBC World Service.
Varför blev du filmkritiker?
- Jag började skriva/recensera musik, teater och böcker när en journalistkompis tipsade att Folkbladet ville ha frilansare. Men det jag alltid ville skriva om var filmer eftersom jag älskar den konstarten. Film är en passion som jag aldrig tröttnar på. Utan problem skulle jag kunna se film från morgon till sovdags och göra likadant nästa dag. Möjligheten att även recensera film dök upp i slutet av 2007 och jag tog den.
Vad är din viktigaste uppgift som filmkritiker?
- Det är en form av konsumentrådgivning på ett sätt, jag tipsar läsarna om vad som är sevärt och varför. Samtidigt ser jag filmkritiken som en form av kulturyttring och underhållning. Läsningen av texterna ska ge något även separerat från själva filmen. En annan viktig del är att vara en form av dörröppnare men också beskyddare. Öppna dörren till filmupplevelser som "De osynliga", "Två dagar, en natt" samtidigt som jag varnar dig för filmer som vampyrfilmen "Priest". Bio är ganska dyrt så den vägledningen har ett värde.
Vad ska en bra filmrecension innehålla?
- Det skiljer sig från film till film men att svara på frågan varför känns som kärnan. Att kalla filmer bra eller dåliga räcker inte, jag måste motivera så att läsaren förstår varför. Förutom det är det fria händer tycker jag.
Vad är det vanligaste felet en recensent gör?
- Även om det är mindre vanligt bland filmkritiker jämfört med musikrecensenter så förekommer det att skrivandet tar över innehållet. Att det blir mer form än substans. Ett annat misstag är att kritiker ibland skriver för en smal publik. Man antar att läsarna är cineaster och så är inte verkligheten. Att visa fler varför de borde förkovra sig i filmer känns som en viktig del av recenserandet.
Är det en bra tid att vara recensent i?
- När fler och fler redaktioner över hela landet skär ner är det inte de bästa av tider att vara recensent. Det försvårar även när trycktider sker tidigare och tidigare samtidigt som tidningar blir mer låsta i mallar. Du kan inte längre skriva för vad det håller utan har två, tre teckenantals- versioner som du får hålla dig fast vid. Att korta ner en längre text går, att behöva skriva mer än du borde är en ordentlig utmaning.
Hur ser du på filmkritikerns utveckling?
- Utan att ha varit det tidigare gissar jag att filmkritiker har haft mer "makt" tidigare. Nuförtiden kan människor kolla upp en film innan på diverse sajter och det är lättare med tillgång till fler professionella recensioner också. Från att ha varit en ensam röst i en stad kanske får kritiker idag försöka ge mervärde på annat sätt. Praktiskt tror jag det är enklare att vara recensent idag då mycket information finns nära till hands. Jag måste inte skriva ner namn på skådespelare eller liknande i salongen, allt sådant hittar jag online.
Hur ser du på din roll som kritiker med nätets framväxt, där alla är recensenter och IMDBs snittbetyg som riktmärke?
- Överlag anser jag att fler röster är positivt. Jag måste som kritiker vara begriplig, om jag ger ett betyg som går emot IMDB måste läsaren förstå varför och därefter ta ställning. Ett snittbetyg säger en sak, mina beskrivningar som kritiker en annan. En stor skillnad mellan kritiker och allmänheten är att kritikern är en oberoende journalist vilket ger en annan dimension. Journalister har också en annan förmåga att skriva vilket kan göra texten bättre. Det jag nämnde att en recension kan vara mer än enbart konsumentrådgivning.
Hur ser du på skillnaden mellan publikens favoriter och kritikerhyllade filmer?
- Publikfavoriter brukar fokusera på underhållningsvärdet medan kritikerhyllade filmer har större bredd och annan typ av kvalitet. Som recensent kan jag njuta av en film som jag ändå bedömer som bristfällig på diverse olika punkter. En orsak till skillnaderna är att många kritiker ser extremt mycket filmer. Någon som ser flera filmer per vecka får en annan blick än någon som går på bio en gång i veckan. En recensents tålamod prövas hårdare på regelbunden basis. Då räcker inte en o-originell actionkomedi, det krävs mer för att imponera. Vissa filmer hamnar i landet däremellan och jag är själv förtjust i den typen eftersom de bevisar att en film kan vara både tillgänglig och kvalitativ.
Hur väljer du vad som ska recenseras?
- Vi är två recensenter på Folkbladet och vi väljer ofta själva men i samråd med redaktören som gör bedömningar utifrån utrymme och andra faktorer. Personligen gillar jag att recensera filmer oavsett om jag är så intresserad av filmen eller inte. Jag väljer inte enbart filmer jag tror jag skulle gilla.
Märker du några påtryckningar från produktionsbolag?
- Inga, jag har aldrig på något sätt blivit kontaktad av bolag. Däremot ser jag på mitt Twitter-konto, som är filmkritikern Setareh, att film- och produktionsbolag bevakar sina filmer. Däremot har de mer makt över biograferna och det är inte alltid publiken vinner på det.
Borde inte en ur målgruppen recensera?
- En duktig recensent har kunskap om olika genrer och ska kunna bedöma filmer oavsett hur mycket del av en målgrupp hen är. Jag ser mycket film som del av min kompetensförsörjning. Då kan jag också bedöma hur välgjord en film är utifrån sin genre, ur ett historiskt perspektiv och i jämförelse med annat. Så nej, jag tror inte på genreinriktning hos filmkritiker utan mer på bredd hos recensenter.
Vilken är din favortifilm och varför?
- Frågan får jag regelbundet men svaret är extremt svårt att komma fram till. Jag kan verkligen inte välja en film. Den film jag har sett flest gånger är "Borta med vinden" och jag tycker den är helt fantastisk gjord med ett tempo utan dess like... dessutom gjord på 30-talet. Däremot har den sina problem, delvis på grund av boken.
Annars gillar jag verkligen "12 Angry Men" som bara blir bättre varje gång jag ser den. Varenda gång blir jag mer tagen av den. En pärla som många har missat är "De osynliga" av Erik Poppe som jag såg på bio tre gånger och inte tyckte var tråkigt någon gång. "Om en pojke" är en skicklig filmatisering, en genrelös tragikomisk historia som jag brukar tipsa andra om. Sedan är jag förtjust i "To Kill A Mockingbird", versionen med Gregory Peck som är minst lika bra som boken. Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst.
Vilken är din favoritplats i salongen?
- Det skiljer sig från salong till salong. Överlag gillar jag näst högst upp ungefär, i mitten. Men i vissa salonger med dålig lutning sitter jag gärna längre fram. I salonger med långt avstånd till duken kan man sitta var som helst och det blir bra.
Har du satt ett betyg som du ångrar?
- Det händer då och då. Ett exempel är "Bridesmaids" som jag gav en fyra vid tillfället. Jag tror jag var tagen i stunden av hur fokuserad en komedi var på kvinnor och blev glad att någon vågade. Månaden efter kände jag att den var en trea. Betygsättandet är bland det svåraste i en recension och då händer det att det blir fel medan jag aldrig ångrar vad jag generellt tyckte och uttryckte.
Hur ser du på att fler och fler mindre tidningar använder sig av TT:s recensioner?
- Jag förstår tanken med att vilja spara pengar eftersom tidningar har ansträngd ekonomi. Samtidigt hamnar man i en ond cirkel. Ju mindre personlig och lokala tidningar blir desto mindre anledning för människor att prenumerera på lokal- och regionaltidningar. Jag tror att det på sikt är en förlust för tidningar när man ersätter material och tar från TT. Jag tror att mångfald behövs. Oavsett hur bra skribenterna på TT kan de inte uppfylla alla behov och ge alla perspektiv. Jag får också höra från biobesökare att de verkligen uppskattar lokala recensenter, tidningens egna så att säga.
Hur kommer det sig att Folkbladet fortfarande använder sig av egna kritiker?
- Jag tycker det är upp till Folkbladets kulturredaktör Sara Segraeus att svara på det, så här säger hon: ”En sund kulturkritik mår bra av många olika röster och åsikter. Vi på Folkbladet vill främja mångfalden och har därför egna recensenter, även om vi ibland också tar in filmrecensioner från nyhetsbyrån TT. Men vi ser ett värde i filmrecensenterna är lokala profiler och namn som läsaren bygger upp ett förhållande till genom åren. Tyvärr har filmbranschen gjort det svårare för oss att bedriva egen filmkritik med formella krav kring passepartout-kort och vissa biografer godkänner inte längre tidningens egna intyg om att recensenten arbetar på tidningens uppdrag, vilket är problematiskt för oss. De flesta pressvisningsdagar hålls på dagtid i Stockholm, och då är det svårt för recensenter med filmkritik som bisyssla att vara där. Vi är stolta över att idag ha egna recensenter, i en tid när allt fler tidningar, många betydligt större än Folkbladet, förlitar sig på nyhetsbyråer, och hoppas på en annan inställning från branschen så att vi kan bedriva egen filmkritik även i framtiden.”
