12 edsvurna män 1957

När det gäller film finns det helt andra förväntningar gällande tempo, innehåll och utförande, något som kan bli kvävande för den bäste av filmskapare om dessa former ska kombineras. Sidney Lumet - med sitt mästerliga kammarspel "12 edsvurna män" - lyckades dock med konststycket att i princip filmatisera en teaterpjäs rakt av utan att förlora ett dugg av spänningen, tempot eller kraften i grundmaterialet.

Filmen utspelar sig - bortsett från en kort öppning och en kort avslutning - i ett och samma rum under 90 minuters tid. I det här överläggningsrummet befinner sig tolv jurymedlemmar som har en ung mans liv i sina händer. Mannen är 18 år gammal, mexikansk och anklagad för att ha knivmördat sin pappa. De avslutande argumenten i rättegången har presenterats och nu är det upp till de tolv personerna i juryn att väga bevisningen för och emot den åtalade och bestämma om han ska dömas för dådet eller inte. Om han döms blir ett dödsstraff den omgående följden.

Elva av de tolv jurymedlemmarna tycker att allt förkrossande pekar på 18-åringens skuld, men en av dem - jurymedlem nummer 8 (Henry Fonda) - tycker att det finns rimligt tvivel på flera ställen i bevisningen. Då alla måste vara överens för att lägga fram juryns dom blir det långvariga diskussioner och genomgångar av hela fallet istället för den snabba överläggningen som de flesta i juryn hoppades på. Sakta men säkert börjar Fonda övertyga de andra medlemmarna och även oss i publiken om de väldiga frågetecken som finns i åtalet, kanske är den unga mannen helt oskyldig?

Det här är exakt så bra som det låter och Reginald Roses pjäsmanus som ligger till grund för filmen är fenomenalt. Han har byggt upp ett övertygande fall som kan ses från två helt olika perspektiv, från ena vinkeln är det solklart att den åtalade är skyldig, medan man börjar betvivla allt man tidigare trott genom att se det hela via den vinkel som Fonda lägger fram. Detta händer inte bara en gång under filmens speltid, utan om och om igen med konstant spänning. Dialogen är helt obefläckad rakt igenom, något som kan tillskrivas både Rose och den magiska skara skådespelare som Lumet fått tag i.

Henry Fonda gör här - tillsammans med "Once Upon a Time in the West" - sin kanske bästa roll någonsin som en helt normal människa med en stark känsla för rättvisa och moral. Redan i de inledande scenerna är Fonda med och sätter tonen, då de andra jurymedlemmarna gediget sätter sig runt bordet och vill påbörja omröstningen står han och stillsamt tittar ut genom fönstret, nergrävd under tvivel och frågeställningar som bara han till en början lägger vikt vid.

Även Jack Warden som en kaxig baseboll-entusiast och Lee J. Cobb som den mest aggressiva och övertygade (om mannens skuld) av alla i juryn imponerar stort med sitt skådespel. Faktum är att man inte kan peka ut någon av de tolv skådespelarna som en svagare länk än resten, hur många filmer kan man säga det om? Alla i casten får utrymme att glänsa och alla får olika personligheter att leka med, något som uppskattas mycket.

Storheten i "12 edsvurna män" ligger också lite i att den fungerar som ett fascinerande och väldigt träffande porträtt av det amerikanska rättsystemet och demokrati i största allmänhet. Filmen visar hur vi människor omöjligt kan se saker och ting neutralt, även om det krävs av oss i vissa sammanhang. Fördomar går in i alla val vi gör, även när vi bestämmer om en misstänkt brottsling är skyldig eller inte. Den åtalade är 18 år, har mexikansk bakgrund, kommer från slummen, har haft en taskig uppväxt och har starkt motiv. Allt detta gör honom till ett lätt byte för det "demokratiska" rättssystemet. Vi får också se hur den stora oron i överläggningsrummet inte handlar om vare sig en ung man hamnar i elektriska stolen eller inte, utan om man verkligen kommer hinna iväg till den där efterlängtade baseboll-matchen som det planerats för.

Om man adderar allt det här får man ett oklanderligt mästerverk som kan ses gång på gång utan minsta förlust i värde. Mängder med rafflande och detaljerat rättegångssnack blandas ibland med mer personliga ögonblick som gör att vi kommer juryn lite närmare, en skarp kombination. "12 edsvurna män" är Sidney Lumets bästa film, den är lika aktuell idag som den var år 1957 och inte en enda bildruta kan jag klaga på. Till er som inte har sett den ställer jag frågan; vad väntar ni på?