Sex fenomenala ögonblick som lyfte "Justice League"

Det var inte direkt en skräll att Zack Snyders "Justice League" blev en väldigt polariserande och omdiskuterad film när den landade på bio världen över i veckan. Även om jag själv är ett stort fan av av både "Man of Steel" och "Batman v Superman: Dawn of Justice" så har "Wonder Woman" varit den enda riktigt omfamnade filmen från DC Comics och Warner Brothers hittills, trots att de nu har levererat totalt fem titlar i sitt nya filmuniversum. Pengamässigt har filmerna gjort sitt jobb, men kritikerna är sällan med på tåget. På det spåret tycks det fortsätta med "Justice League".

 

Jag är själv mer positiv än MovieZines recensent Daniel S. Ogalde som satte 2/5 och kallade den för "en orgie av ljuvligt svullna bröstmuskler, knapert torra one-liners och slow motion-kisande slagsmålsscener", men jag blev onekligen väldigt besviken. Tyvärr känns det som att mycket av problemen har med klippningen att göra, att den haltande bioversionen är en tre timmar lång film som är desperat fången i en kvävande tvåtimmarsförpackning. Allt hastas igenom och håller ett hejdlöst tempo, det finns inget andrum och därför inte heller någon vidare vikt.

 

Men de negativa rösterna kring den här filmen är redan många och jag har ingen lust att fylla på med ytterligare en, så jag tänkte helt enkelt försöka bidra med en mer positiv infallsvinkel. Jag har därför valt att fokusera på några bitar i filmen som faktiskt fungerar riktigt bra och som lyfte helheten högt över ett totalt haveri bortom räddning. Nedan har jag listat sex sådana ögonblick, ett från varje medlem i titelgänget.

 

SPOILERVARNING för er som ännu inte har sett "Justice League". 

 

 

 

För mig som sedan barnsben har älskat Batman av hela mitt hjärta och tycker att Ben Affleck har levererat den mest trogna och övertygande versionen av nattens hämnare är han givetvis den absolut största behållningen. Det finns därför också en hel del sekvenser att välja bland, och jag skulle lika gärna kunna ha valt när Gordon (J.K. Simmons) ser honom uppe på vattenkastaren eller när han inspirerar The Flash  att försöka rädda åtminstone en person.

 

Istället väljer jag det allra första vi ser med karaktären, när han uppe på ett hustak använder Holt McCallanys (kul att han dök upp!) karaktär som lockbete för att fånga in en parademon. Hela sekvensen bara skriker Batman och skildrar hur han verkligen regerar över sin hemmaarena. Tim Burton är den regissör som har lyckats fånga känslan av Gotham bäst med sina två filmer, men i scener som dessa är Snyder inte långt ifrån. Atmosfären är verkligen att dö för och tanken på en separat film signerad Matt Reeves, förhoppningsvis med Affleck kvar i manteln, där det nya Gotham får utforskas mer gör att det vattnas i munnen på mig.  

 

 

 

Den roliga biten där han iskallt kommer flygande med ett helt lägenhetshus i finalen och visar The Flash vem som bestämmer är svårslagen, men i slutändan är det den mest emotionella biten med karaktären som slog mig hårdast. Jag syftar givetvis på scenen på åkern i Smallville, där han efter tumultet med de andra hjältarna får en kärleksfull stund med Lois (Amy Adams) för att sedan återförenas med Martha (Diane Lane) i ett fullkomligt förkrossande ögonblick. Henry Cavill säljer verkligen scenen på alla sätt och bara tanken på en mamma som möter sin plötsligt återuppstådda son fick mig att fälla en och annan tår. 

 

 

 

Tråkigt nog tyckte jag att Wonder Woman (Gal Gadot) var en ganska blek aspekt med filmen och att hon inte får särskilt mycket intressant att göra, men stundtals skiner hon. Ett av de starkaste dragen hos karaktären är att hon verkligen utstrålar värme, omtanke och medmänsklighet, något som Snyder och manusförfattarna släpper fram i den fina scenen där hon för första gången möter Cyborg. Även om hon ser en vinning i att rekrytera honom så är det tydligt att hon verkligen bryr sig om hans plågor och mycket utsatta situation, att hon vill ta hand om honom och välkomna honom in i sin cirkel. Väldigt fint. 

 

 

 

Med den storslagna Atlantis-scenen, sjömansräddningen och den episka parademon-surfen fanns det en del att välja på även bland Aquamans (Jason Momoa) bitar, men mitt val faller på en mer intim stund. När gänget är samlat på Batmans enorma flygfarkost Flying Fox på väg mot slutstriden börjar han nämligen helt plötsligt öppna upp sig mer än vanligt. Han berättar obehindrat om sin ensamhet, att han är djupt tacksam över att ha blivit accepterad som en i gänget och att han är smått förälskad i Wonder Woman. Vi i publiken är lika förvånade som resten av filmens hjältar, men allt faller på plats när det avslöjas att han har råkat sätta sig på Dianas "lasso of truth". En både humoristisk och snyggt karaktärsbyggande sekvens. 

 

 

 

Även när det gäller Cyborg (Ray Fisher) var det ett lugnt karaktärsögonblick som jag tyckte var mest minnesvärt, scenen där pappa Silas Stone (Joe Morton) kommer hem till sin lägenhet och argumenterar med sin son. Splittringen de två karaktärerna emellan är hjärtskärande och man sympatiserar till fullo med båda parternas ståndpunkter. Frågeställningen kring hur mycket av Victor Stone, om ens något, som lever kvar i Cyborg är central i serierna och även om det inte utforskas på djupet gillar jag hur det åtminstone lyfts fram och betonas här. Om det färdiginspelade material som utspelar sig innan "olyckan" hade hamnat i bioversionen hade det kunnat bli ännu starkare tror jag. 

 

 

 

Trots att många av humorbitarna med The Flash föll platt enligt mig är det här just ett sådant ögonblick, men ett som fungerade. Här är ordet "ögonblick" nyckeln också, av flera anledningar. Dels händer det mitt i en annars helt bedrövlig scen (när Superman efter uppvaknandet går loss vid monumentet) som jag inte på något sätt vill hylla och dessutom handlar det också rent bokstavligen om just ett ögonblick; när The Flash ska försöka överlista Superman och attackera honom bakifrån. I slow motion ser vi hur Supermans ögon och sedan huvud vrider sig åt The Flashs håll och han inser till sin förskräckelse att han har mött sin match hastighetsmässigt. Han har alltså inte det övertag han trodde och Ezra Millers ansiktsuttryck när den insikten slår honom är något för historieböckerna.