Istället för drakdans blev det ett dialogtungt avsnitt. Många kallar därför säsongsfinalen för en besvikelse, en flopp, menar att bristen på krig, död och eld är ett misslyckande. Många skulle hellre sett Vhagar löpa amok, Daemon förhastat marschera mot huvudstaden, Vermithor göra stridsdebut. Även fast det vore helgalet och meningslöst.
George R.R. Martins fantasivärld har aldrig varit en Marvel-produktion, så varför förväntar sig folk att den ska bli det nu? Att vara arg för att sista avsnittet inte bjöd på krig är som att önska tillbaka producentduon David Benioff och D.B. Weiss, som körde ”Game of Thrones” ner i leran – det kanske största övergreppet i tv-historien.
Här kommer fyra anledningar till att det sista avsnittet var ett av de bästa på länge.
1. Drama > drakeld
Det som karaktäriserade ”Game of Thrones” bästa säsonger (det vill säga säsong 1-5) var intriger, politik, karaktärsbygge, svek och allianser. Med andra ord välskriven dramatik. Den första säsongen av ”House of the Dragon” genomsyrades av samma komponenter; i en rad välskrivna upptrappningar lades grunden för familjefejden mellan The Greens och The Blacks.
”House of the Dragon” säsong två har däremot, på ett mycket obehagligt sätt, drivit mot det som kännetecknade de senare ”Game of Thrones”-säsongerna: onaturligt tempo, utfyllnadsavsnitt, tomma dialoger, dumma och ologiska karaktärsval och krig som inte betyder någonting.
Men det senaste ”House of the Dragon”-avsnittet räddade oss från den fasansfulla kursen –genom att undvika det krig som många nu är förbannade över.
Hade vi fått ett krig i det avslutande avsnittet hade vi blivit pumpade i stunden. Därefter hade samma vidriga känsla som infann sig efter krigen i ”Game of Thrones” säsong åtta satt sig i magen, den där ”vad-fan-var-poängen-med-det-här”-känslan? Vi hade upplevt att det gick för fort, att karaktärer som Aemond och Rhaenyra bara användes som verktyg för att driva handlingen framåt.
Jag håller med om att säsong två varit passiv, smygande och stundvis intetsägande. Men att tro att ett sådant manusproblem går att lösa med drakar och slakt är som att sätta plåster på ett brutet ben. Manusproblem måste lösas med bättre manus, inte med datoreffekter och ytliga spektakel.
Den som väntar på en upplösning i regi av George R.R. Martin, väntar aldrig för länge. Eller väntar snarare hellre för länge. Det har historien bevisat. Drakelden kommer – först när alla andra bitar fallit på plats.
2. Daemons Harrenhal-tripp var värd väntan
Att följa Daemons psykos på Harrenhal har varit genuint urtråkigt, som att se gräs växa. Jag har stört mig så att jag får huvudvärk på att den dristiga Daemon jag fick lära känna i säsong ett suttit gömd i ett fuktigt slott. Och den där magiska häxan Alys River vill jag typ aldrig se igen, när hon sveper runt och droppar profetiska ledtrådar mitt i natten vill jag nästan stänga av.
Hade Daemon i sista avsnittet hoppat på Caraxes och ridit mot Kings Landing med sin nya armé och stångat rakt in i fienden hade ovanstående känslor blivit mina slutliga, och en av de mest imponerande karaktärerna, Daemon, the Rogue Prince, hade förstörts bortom räddning.
Men i stället blev det värt väntan. Allting var uttänkt. Daemons vistelse på Harrenhal var inget meningslöst sidospår, det var en twist: Daemon såg sagan om is och eld, och det förändrade honom.
Daemon har alltid karvat sin egen väg, totalt obrydd inför omvärlden, drivits av egoistiska impulser och åtrått järntronen. Men när han sätter handen mot hjärtträdet och den vita stammen börjar blöda, så sker en oerhört snygg flört mot Westeros övergripande historia och mytologi.
När Daemon ser den första långa natten, isblåa ögon i mörkret, den utlovade prinsessan, Daenerys Stormborn med tre nykläckta drakar och den treögda korpen, inser han att hans personliga ambitioner bleknar i ljuset av något större. Resultatet: volatila Daemon väljer äntligen sida.
Det som sedan följer är avsnittets mest episka scen: när Daemon knäböjer inför sin drottning, fru och brorsdotter (?!), för att sedan motivera sina trupper med orden: ”For every one of us who falls – a hundred of them! There will be no mercy!”
Det är världsklass.
3. Rhaenyra agerar som hon måste – sluta hata
Många tittare, precis som de cyniska rådgivarna kring Rhaenyras bord, ställer sig frågan: varför slår du inte bara till och avslutar kriget när du har övertaget?
Låt mig argumentera lite för Rhaenyra här. Hennes agerande är faktiskt logiskt.
Drakarna i Westeros är som dagens atombomber; det finns inget sätt att rikta attacken mot önskvärda fiender, inget sätt att undvika oskyldigas död. Dracarys betyder eld, och eld betyder förkolning för alla som står i vägen.
Tänk efter, om till och med hårdhudade Criston Cole hamnar i långvarig chock efter det han bevittnade vid Rook’s Rest, vore det verkligen klokt av ”The Queen That Ever Was” (snygg titel) att förvandla småfolket till aska? Är det inte dem hon ska styra och beskydda den dag hon blir drottning?
Jag förstår varför Rhaenyra och Alicent mäklar fredsplaner i månljuset, varför Mysaria tänker strategi bortom stridsfältet, varför Rhaenyra blev knäckt när Daemons hämndkupp gick åt pipan, varför hon gång på gång letar alternativ.
Viserys sa alltid att kronan krossar den som bär den. Om Rhaenyra, som trots allt är dotter till sin far – Viserys den fridsamme – ska kunna ena riket inför den långa natten och stå emot kronans tyngd, kan hon inte vara lika känslostyrd som Aemond.
En bra karaktär är inte den som gör som publiken vill, utan den som gör som den borde.
På tal om Aemond…
4. Aemond – med flera – fick äntligen flera nyanser
Aemond kan lätt upplevas som en ganska platt karaktär, jag har själv känt det. Med ögonlapp och exemplarisk hållning rider han runt på den största draken i riket och anser sig oövervinnlig. Fram tills nu.
Kronans kassa sinar, folket börjar vända sig mot hovet och Rhaenyras gäng har lyckats tämja tre vilda drakar, och står nu med hela sju drakar mot The Greens tre. Dessutom tvärvägrar Helaena att delta i strid. Aemond befinner sig mellan hammaren och städet, han vet inte vad han ska ta sig till.
Den mobbade pojken som fick en gris när andra red drakar, den vuxna mannen som ligger i knät på bordellen och bekänner sig i fosterställning, den safirögde skurken som bränner oskyldiga i affektion, står mot slutet av avsnittet med gråten i halsen och talar med sin syster.
Allt detta är så mycket bättre än den endimensionella karaktären som många verkar vilja att han ska vara. Ärligt, hade ni hellre sett att han bara red på sitt gamla gigantiska monster och vrålade Dracarys, eller att hans mänskliga sidor får utrymme?
Samma utmålande behandling får flera karaktärer i det avslutande avsnittet.
Aegon slutar käka smärtstillande och inser för första gången sin nya sits, och efter att ha manats på av Larys Strong, flyr han huvudstaden. Hur mycket vi än avskydde den bortskämde kungen vill vi nästan se honom styra i stället för brodern Aemond. Alicent inser till slut sitt undanträngda rättfärdigande – hon förstår att hon hjälpte till att skapa kriget, att hon hade fel hela tiden.
Corlys Velaryon och hans oäkta son Alyn of Hull ger sig, efter en emotionell diskussion, tillsammans ut till havs. Här är jag hoppfull. Många underhållande duos i ”Game of Thrones” bygger på en liknande dynamik, d.v.s. att de två parterna har en något fientlig relation inledningsvis: Brienne-Jamie, Tyrion-Bronn, The Hound-Arya, Jon-Ygritte. Får vi en liknande relation här?
Det här var människornas avsnitt, inte drakarnas. Och det är avgörande för seriens livslängd.
Slutsats: Vi måste bry oss om karaktärerna
Med det sista avsnittet gjorde man många karaktärer mer komplexa och kompletta. Man knöt ihop många trådar och satte upp brädet för det som komma skall, inte bara strategiskt, utan också känslomässigt.
Vi måste bry oss om och delvis förstå de karaktärer som ska möta döden i krig. Är det inte det som gör att historiskt prisade krigsepisoder som ”Battle of the Bastards” är så bra?
Det finns absolut saker som kunde gjorts bättre i säsong två. Men säsongsfinalen var det bästa och viktigaste på länge. Nu kan jag faktiskt hoppas på och se fram mot säsong tre.
