"Solo: A Star Wars Story" fyller 5 år! Varför kraschade den?

Jag är djupt fascinerad av ”Solo: A Star Wars Story” mest för dess omatchade förmåga att förvandla min hjärna till en sprillans teflonpanna. Inget fastnar. Det är en film som känns helt okej under tittandet, men så snart eftertexterna börjar rulla förvandlas minnet till ånga.

 

En annan sak som upplöstes till ånga var Disneys plan att släppa en Star Wars-film årligen, så pass lite pengar drog ”Solo: A Star Wars Story” in.

 

Hur kunde en film om en känd karaktär, med stor budget, många fans, och flertalet framgångsrika regissörer misslyckas?

 

Ingen – förutom jag – kommer uppmärksamma det här femårsjubileet, men någon måste ge filmen en till titt för att försöka förstå hur det blev så här.

 

 

 

Filmen vi känner som ”Solo: A Star Wars Story” är den andra versionen av en film vi troligtvis aldrig kommer få se. Den första versionen var nästan klar då Disney fattade beslutet att sparka inte bara regissörerna Phil Lord och Christopher Miller utan även filmens klippare.

 

Lord och Miller anställdes för att ge filmen en komisk touch, men de upplevde att de var där för att göra en komedi.

 

Disney tog istället in Ron Howard för att filma om drygt 70 procent(!), och det är resultatet av det vi har framför oss. Kanske bra att se till att visionerna matchar innan en produktion värd flera hundra miljoner drar igång.

 

 

Alla gillar Han Solo, men det är oklart om det var särskilt många som brydde sig om hans bakgrundshistoria. Han är en cool snubbe, det räcker gott så.

”Solo: A Star Wars Movie” har vänligheten att besvara intressanta frågor som hur Han mötte sina vänner, och vad Kesselrutten är, och ett gäng frågor jag är relativt säker på att ingen bryr sig om: Varför heter han Solo i efternamn? Var fick han sin pistol ifrån? Varför är Falken utformad som den är? De där tärningarna som hängde i bakgrunden - de är väldigt viktiga nu.

 

Fokusera på berättelsen, inte accessoarerna.

 

 

 

Det här måste vara ett av Hollywoods mest otacksamma jobb. Harrison Ford är (döda mig inte) i bästa fall en medelmåttig skådis, men han har en otrolig karisma. Det är något något självklart, något medfött – och hur kan man som skådespelare härma det?

 

Det kan man inte. Det här är förmodligen det bästa vi kunnat hoppas på, men Aldens Han framstår som en blek kopia. Mycket av felet ligger i manus, den Han vi möter i ”Stjärnornas krig” är sarkastisk, har höga tankar om sig själv och är helt fokuserad på att rädda sitt egna skinn – men under resans gång börjar han bry sig om andra personer. Han är inte heroisk från början, men lär sig. Han i ”Solo” är idealistisk, när han är girig är det för att hjälpa någon annan… han är, i korta drag, vilken generisk hjälte som helst.

 

 

 

Han och Qi’ra vill fly från deras Oliver Twist-barndom på planeten Corellia, men slits isär, och återses några år senare. Bra story i teorin, det är bara den lilla detaljen att skådespelarna inte har någon kemi. Det är inte lika illa som ”Jag hatar sand”-scenen, men det ger ingenting.

 

Det blir värre av att Qi’ra inte har någon personlighet. Hon gör coola grejer, men hur är hon som person? Det blir svårt att känna sig investerad i henne som karaktär, det mesta hänger på att Han gillar henne. Hennes förflutna verkar intressant men vi får knappt veta något (förmodligen för att man hade hoppats på fler ”Solo”-filmer.)

 

Kanske hade en skådespelerska med lite starkare förmåga att förmedla känslor med enbart ansiktsuttryck kunnat få det att fungera, men Daenerys Targaryen ser mest ut som att hon försöker dölja att hon har migrän.

 

 

 

Visst kan vi enas om att Donald Glover som Lando är det bästa med den här filmen? Perfekt casting, det känns självklart att Glover kommer att växa upp till att bli Billy Dee Williams. Glover snor alla scener han är med i, är flamboyant, uppblåst, korkad och/eller smart, lurig, redo att ligga med de flesta närvarande, jag vet inte allt.

 

Det är känt att wookier sliter armarna av folk som slår dem i spelet Dejarik, men vi har nu lärt oss att Chewbacca även äter folk och jag vet inte riktigt hur jag känner för det. Hur Han och Chewie träffades, och hur deras relation fortsätter känns däremot rimligt.

 

Woody Harrelson är i rymden. Han funkar bra som en man som ska göra en sista stöt, men det blir aldrig den sista stöten. Han har sett mycket, han kommer ge dig livsråd och hugga dig i ryggen.

 

Val är den coolaste nya Star Wars-karaktären på ett bra tag… och hon är genast borta.

 

Rio, jag misstänker att en stor del av budgeten gick till CGI:n på den här krabaten, men den funkar verkligen bra. Rösten görs av Jon Favreau som skapade bland annat ”The Mandalorian”.

 

Brist på talang bland skådespelarna är verkligen inte problemet här. 

 

 

Ett av filmens teman är, för att citera Qui-Gon Jinn, att det alltid finns en större fisk. Det går inte att rasera ett helt system genom att göra sig kvitt en person, det finns alltid fler. Det är ett utmärkt koncept, men jag önskar att alla mini-bossar varit mer intressanta.

 

 

Jag gillar Paul Bettany, men jag behöver googla namnet på hans generiska onding varje gång (det är Dryden Vos). Det mest spännande är att Bettany sa i en intervju att han började jobba med Ron Howard. Vilket innebär att hans karaktär förmodligen inte fanns i den första versionen av filmen, och det dödar mig att inte veta vem som var antagonisten där. 

 

 

Det finns scener där mörkret är snyggt och används effektfullt, men för det mesta känns det som ett misstag. Varför är det här en sak som hela tiden händer i så här stora produktioner? Redigeringsprogrammet har definitivt ett vrede för att ljusa upp.

 

 

 

När filmen kom ut diskuterades det huruvida den här droiden var menad att vara en Social Justice Warrior eller en parodi av en sådan. Jag lutar åt det senare, hur de andra karaktärerna beter sig säger att det som sker är irriterande, pinsamt och att vi inte ska bry oss.

 

Grejen är att L3 (spelad av Phoebe Waller-Bridge av alla människor!) har rätt. Vi vet mycket väl att droider har känslor och tankar, så det är märkligt att de är en underklass. De förtjänar bättre behandling. Det är märkligt att ta upp en sån sak men sen inte interagera med idéen, särskilt som hon använder uttryck kopplade till slaveri och rasistiskt förtryck. Tror det gjort sig bättre som ett "Visions"-avsnitt.

Det är också väldigt mörkt att hon blir en del av skeppet sen, på ett sätt ingen verkar reflektera över.

 

 

Förhoppningen var att det skulle bli flera Han Solo-filmer. Därför väntar de till slutet innan de släpper den stora bomben att Dryden och Qi’ras chef är ingen mindre än Darth Maul. Qi’ra har chansen att åka med Han, men väljer istället den mörka sidan. Han drar iväg på ett nya äventyr. Jag säger inte att det säkert blivit en till film om de använt Darth Maul i marknadsföringen istället för att spara honom till sista stund, men det hade inte skadat att åtminstone hinta lite i trailern.

 

 

En intressant sak med att se om ”Solo” är att jag inser hur tydligt formeln är för hur Star Wars rör sig framåt: bekanta karaktärer, det oerhört säkra som blir intetsägande, referenser. Inga överraskningar, inget experimenterande vare sig med berättelsen eller estetiken.

 

Filmen hade alla förutsättningar, men så mycket gick fel. Det är överraskande att det gick så dåligt som det gick, men jag kan knappast säga att denna dåligt belysta röra förtjänade bättre.

 

Man ska inte heller förutsätta att första versionen var bättre, men det låter som att den åtminstone var annorlunda. Säga vad man vill om annorlunda, men man brukar i alla fall komma ihåg det.