Sömniga mysteriet i ”Castle Rock” är sommarens besvikelse

Man ska inte döma en bok efter omslaget. Inte heller efter de tre första kapitlen. På samma sätt är det alldeles för tidigt att ge en tv-serie en rättvis bedömning efter tre avsnitt. Så ni har kanske märkt att vi på MovieZine aldrig betygsätter förrän efter en hel säsong.

Därmed sagt känner jag varken spänningen eller suget efter mer, när jag fått smygtitta på ”Castle Rock”. Sommarens tv-event signerat Stephen King och J.J. Abrams lovade gott på förhand, men lyckas varken leverera kalla kårar eller någon vidare gripande story. Inte tillräckligt för att överge hängmattan och grillkvällen för en kväll i tv-soffan, iallafall.

 

 

 

Har man läst några King-berättelser, eller sett filmatiseringarna - de har trots allt varit en viktig del av populärkulturen i över 40 år - hittar man lätt gemensamma nämnare. De flesta utspelar sig i en sömnig småstad, en sån där alla känner alla, där varje hus bär på sina hemligheter, och där man är lite extra misstänksam mot nya besökare. En stad där ondskan kan ta sig an oväntade former, och lurar ständigt bakom hörnet.

TV-serien ”Castle Rock” utgår från den fiktiva staden med samma namn, som figurerar i flera av Kings romaner. Här har bland annat hunden Cujo gått lös, och en mystisk butik öppnades i ”Köplust”. De historier som inte tar plats i Castle Rock utspelar sig antagligen i närheten, eller refererar till den. King har skapat sitt egna lilla skräckuniversum mitt i Maine, skräckmästarens hemvist.

Serien bygger dock inte på någon av Stephen Kings romaner, utan är en nykläckt historia. Manusförfattarna har dock fått fria händer att använda personer och platser som inbitna fans lätt känner igen. Den mest uppenbara referensen är fängelset Shawshank (som ligger, hör och häpna, på Redemption Road), varifrån Andy Dufresne lyckades rymma i ”Nyckeln till frihet”. Flera King-veteraner syns i rollistan.

 

 

 

Handlingen drar igång när fängelsedirektören (Terry O'Quinn) tar livet av sig på ett sällsynt brutalt sätt. Hans efterträdare börjar luska i varför en av fängelsets avdelningar hållts stängd i flera år. Där hittar man, till allas förvåning, en blek grabb (Bill Skarsgård) som skrämmer de flesta utan att säga ett ord.

Andra huvudpersoner är advokaten Henry Deaver (André Holland från ”Moonlight”) och mäklaren Molly Strand (Melanie Lynskey), barndomsgrannar som återförenas efter många år. Deaver, som specialiserar sig på dödsdömda fångar, kallas in för att försöka bringa klarhet i vem den mystiske fången är. Strand plågas av röster i sitt huvud (har hon möjligen ”the shining”?) och förföljs också av otäcka minnen från sitt förflutna.

Det är främst Bill Skarsgårds karaktär som fångar mitt intresse - så långt från Pennywise i ”Det” man kan komma. Mysteriet kring den namnlöse fängelsegästen, som verkar ha dykt upp från ingenstans och sägs vara Djävulen själv, står i centrum för serien. Även om man försöker övertyga tittarna att vi även ska bry oss om de övriga karaktärerna, så känner jag än så länge ingenting för dem.

”Castle Rock” går dessvärre i ett för långsamt tempo, och efter tre avsnitt har jag inte hunnit få en uppfattning om vart det hela är på väg. Den är oförutsägbar, absolut, men alldeles för seg.

 

 

 

Pusselbitarna kan förhoppningsvis falla på plats under seriens kommande avsnitt. Men den här menlösa inledningen gör inte mycket för att hålla kvar mig som tittare. Jag kommer antagligen kolla vidare för Skarsgårds skull, och för att försöka snappa upp fler King-referenser på vägen. Men man blir också påmind om att Stephen King har lika många klassiker som bortglömda floppar på sin långa meritlista, och det speglas också i de filmer och serier som bygger på hans verk.

Kings böcker är inte alltid en nagelbitarfest från sida ett. Ibland tar han tid på sig för att bygga upp en psykologisk thriller som långsamt slår klorna i sina läsare. Ibland slutar berättelsen inte i en explosiv final på Overlook Hotel eller en blodig skolbal, utan kan handla mer om att utforska människans onda eller goda natur.

En serie som ”Castle Rock” borde ju vara rena julafton (eller Halloween) för oss som älskar rysare. Men hoppas du på skräck, blod, spänning och terror så är ”Castle Rock” helt fel titel för dig. Det är snarare ett karaktärsdrivet drama, som något av Kings mer sömniga historier, och man kan bara hålla ut och hoppas att belöningen kommer längre fram.