Svenska manusförfattaren intervjuar sin idol åt MovieZine

Det finns tillfällen då livet plötsligt sprakar till. En störning i ens världsbild som gör att saker ses i ett nytt ljus. Som har ett före och ett efter. För mig är sådana tillfällen till exempel när jag hörde bob hund första gången, när jag läste Neil Gaimans "Sandman" eller när jag förstod att jag kunde lägga den rostade löken under varmkorven - i brödet - så den inte föll av. Och när jag såg Steven Conrads tv-serie "Patriot". 

 

Jag har jobbat som manusförfattare i över tjugo år och bland annat skrivit serier som "Ingen Utan Skuld" på Viaplay, 2020 års julkalender "Mirakel" i SVT och nu på juldagen hade "Beck - Ett nytt liv" som jag skrivit premiär på C More. Jag vet hur svårt det är att kommunicera en tydlig, unik vision genom hela processen när en film eller tv-serie ska göras. Det blir lätt en viskningslek där det inte alltid går att känna igen ursprungstanken när slutresultatet kommer tillbaka. Risken är stor att processen filar bort det originella, det som sticker ut, när alla inblandade har lämnat sina åsikter och påverkat materialet. Men i "Patriot" hade manusförfattaren och regissören Steven Conrad lyckats skapa något riktigt originellt!

 

 

Serien om den djupt deprimerade amerikanske underrättelseagenten/gatumusikanten John Tavner, som bara ska leverera en väska med kontanter till en kontakt i Luxemburg, släppte sin första säsong på Amazon Prime Video 2017. Jag knockades av hur fullpackad av utmanande kreativitet den var med massor av spännande idéer i både berättande och form, men ändå möjlig att uppskatta för en medelbegåvad tittare som undertecknad (till skillnad från senaste säsongen av "Twin Peaks"). I stort sett varje scen innehöll saker jag inte hade sett förut eller en oväntad variant på någon av genrens klichéer. Scenerna var ofta avancerat koreograferade tablåer, som om de hade regisserats av en ung, pårökt Roy Andersson, men utan att någonsin bli för arty eller förlora sitt underhållningsvärde. 

 

Steven Conrad fortsatte hålla mig framåtlutad i tv-soffan även under säsong två av "Patriot" (2018) och i hans nästa serie "Perpetual Grace, Ltd" (2019, finns på Viaplay). Han blev en inspirerande påminnelse om att det sannolikt finns ett ännu mer spännande sätt att skriva en scen på, även om jag inte kan göra några som helst anspråk på att nå upp till hans standard. Än.

 

Så när MovieZine hörde av sig och frågade om jag ville göra en intervju med Conrad om min favoritserie "Patriot", var svaret givetvis ett snabbt och omedelbart ja. Vem vet, kanske kunde en smula av hans begåvning överföras till mig över internet? Kanske skulle vi bli BFFs? Med lätt darrande hand trycker jag för att öppna zoom-länken och inser att den jäveln inte bara är ett geni - han är snygg också!

 

 

 

 

- Film som konstform i USA har förminskats till väldigt få alternativ och genrer - och ännu mindre resurser till att göra oberoende filmer. Du måste infoga dig och bli en röst i en kör snarare än att sjunga själv. Det blev för begränsat för mig, inte ambitiöst nog, så jag var ganska frustrerad i 35-årsåldern. Som tur var ökade tv-sidan sina ambitioner i samma takt som filmen förlorade sina och erbjöd större och större möjligheter att berätta originella och utmanande historier i serieform. Så det var naturligt för mig att gå åt det hållet. Amazon var en ny kanal som lockade mig med sina visioner, där de uttalat ville göra film - fast i serieform på tv.

 

 

- Vad roligt att prata med en manusförfattar-kollega! Det här får jag aldrig chans att prata om i andra intervjuer. När det gäller mina medförfattare så hittade jag faktiskt ett sätt att definiera vad det var vi försökte åstadkomma. Vi pratade om en typ av bok vi kom ihåg från barndomen - en så kalla "pop-up-bok", där hela världar kunde resa sig från sidan när man vände blad. Inte på varje sida, för då skulle det förlora sin charm, men här och där så man hela tiden ville bläddra vidare.

 

- Jag bad mina medförfattare att föreställa sig att det där var vad vi skulle göra: Skapa något som reser sig över det förväntade och skapar nya, oväntade dimensioner vid oväntade tillfällen, men ändå såpass återkommande att det blir något en tittare förväntar sig och längtar efter. Så vi kunde hela tiden återknyta till den bilden om en scen inte vecklade ut sig som den skulle eller om det gick för lång tid mellan tillfällena.

 

 

 

 

- Det finns absolut en gravitationskraft som hela tiden drar åt att välja den enkla lösningen, att bara ta sig igenom dagen, phoning it in, snarare än att göra det där lilla extra. Men jag visste att en serie som "Patriot" enbart skulle fungera om den blev väldigt, väldigt bra, haha. Om den missade med en enda millimeter så tror jag inte den skulle vara särskilt underhållande alls, eller ens hålla ihop överhuvudtaget.

 

- Så jag behövde få ihop en liten grupp människor som alla trodde på samma sak och var beredda att jobba väldigt hårt och samtidigt hoppas på att vår beställare inte la sig i allt för mycket, haha. Jag kan berätta det nu, för jag jobbar inte med Amazon Prime Video längre, men jag hade ett knep för att få igenom de komplicerade och dyra tagningar som kunde göra beställarna osäkra: Jag ljög och sa att jag snodde av Hitchcock. ”Precis den här kamerarörelsen kommer från hans klassiska film bla bla bla” och då var det aldrig någon som invände. Jag tror inte de gick hem och kollade hans filmer heller.

 

 

- Aliette är så trevlig! Jag önskar jag kunde jobba mer med henne, men hon fick fullt upp med så mycket andra jobb efter Patriot så vi har inte hittat en lucka att kunna ses eller jobba ihop. Men snart, hoppas jag.

 

 

Lite dålig kvalitet på klippet, men lika imponerande ändå... 

 

 

- Den scenen är ett bra exempel på de kreativa val som vi gör som kanske inte alltid är de enklaste. Vi skrev in alla rundor ”Sten, Sax, Påse” i manus och gjorde också redan där klart att scenen var tvungen att filmas i en enda tagning annars skulle hela idén med den falla. Så Aliette och Michael fick manuset en månad innan och övade, för de visste att allt annat skulle missa målet, och jag visste att de skulle klara det för de har talangen, de har ambitionen och de tar så mycket ansvar för slutresultatet. Ingen som jobbade med "Patriot" ville göra ”vanlig tv”. Pilotavsnittet producerades 2015 och jag hade övertalat folk som vanligtvis bara jobbade med film att komma och göra tv i en tid då många filmmänniskor fortfarande såg tv som barnbordet på en middag. Så är det inte längre.

 

 

- Ehhh, jaee, alltså… Jag regisserar ju själv nuförtiden. För när jag bara skrev manus till långfilm blev det inte alltid jättebra slutresultat om jag ska vara ärlig. Och det finns några få skådespelare som jag pratar om att göra något ihop med. Just de här individerna gör inte tv, de är i långfilmsvärlden, så för att få möjligheten att jobba med vissa skådespelare som jag anser vara de allra bästa så skulle jag kunna tänka mig att göra det. Men om det inte berodde på den grejen, nej - då skulle jag inte göra det.

 

Vår avtalade zoom-tid går mot sitt slut och även om det har varit trevligt så känns det inte riktigt som att BFF-kontraktet mellan oss är etthundra procent säkrat än. Jag går på offensiven och bjuder in honom till Stockholm för att träffa Aliette Opheim igen (svepskäl), och kanske också att jag kan få visa honom stan, någon bra restaurang och vi skulle ju kunna ta några öl ihop också, skratta åt samma saker och avsluta varandras meningar och skiljas åt med en förvissning om att vi kommer ringa varandra redan nästa dag och ses igen (verkligt skäl, om än inte exakt formulerat riktigt så uppenbart)? Steven Conrad säger att han tycker det låter som en underbar idé, och att han ser fram emot det. See you guys soon! Och ingen amerikan i hela film- och tv-branschen har någonsin sagt så utan att mena det.

 

Peter Arrhenius
Manusförfattare och tv-nörd