Förtjänar Steve McQueens "Small Axe" verkligen alla hyllningar?

Regissören och manusförfattaren Steve McQueen är tillbaka efter succéerna med “12 Years a Slave”, “Hunger” och “Shame”. Den här gången är handlingen mer intimt förknippad med den egna uppväxten i Londons västindiska kvarter under 70- och 80-talet, och utformad som en antologi bestående av fem filmer under samlingsnamnet “Small Axe”. 

 

 

Titeln refererar till en Bob Marley-sång med texten “om ni är det stora trädet, är vi den lilla yxan”, här som ett redskap i att bemöta institutionell rasism. Filmerna handlar alltså om de orättvisor de västindiska invandrarna utsattes för i sitt nya hemland, men välkomnar även åskådaren att träda in i deras kultur som visas upp med en stor dos kärlek och nostalgi. 

Tre av filmerna i antologin, “Mangrove”, “Lovers Rock” och “Red, White and Blue” premiärvisades på 58:e upplagan av anrika New York Film Festival där de hyllades unisont. Filmserien har i skrivandes stund fått hela 94% godkännande av Rotten Tomatoes, och på Metacritic kan den stoltsera med ett högst imponerande Metascore på 90. 

Därför var det med enorm förväntan jag bänkade mig framför tv-skärmen med de åtråvärda länkarna jag lyckats få tillgång till av publicisten här i USA (trots att det mesta jag skriver är för en utländsk sajt), för att äntligen se mästerverken. En sådan här kvalitetsstämpel kan ju inte ge annat är högsta poäng, eller…?

 

 

 

Det är sällan mitt omdöme går helt emot emot resten av kritikerkårens, och skiljer det sig är det för högre poäng snarare än lägre (jo då, det var jag som gav “Cats” tre poäng). En kvart-tjugo minuter in i den över två timmar långa “Mangrove” börjar jag dock undra vad det är jag tittar på egentligen.

 

Kvalitén känns lite hemmavideoaktig, filmat i de varma toner man förknippar med 70-talets estetik. Jag knackar på skärmen för att se om det är den som suddar till det och drar ner den visuella upplevelsen, vilket det mycket väl kan vara, men den har ju aldrig hindrat mig från att se storheten i riktigt bra filmer förr. Men “Mangrove” är så endimensionellt simpel att jag kan inte kan klura ut om det är någon form av satir som jag missar?

Filmen bygger på en verklig rättegång från 1970. Notting Hills karibiska restaurang Mangrove är en lycklig plats med glada människor som gärna dansar och sjunger på gatan utanför. Men stället besöks av sura och rasistiska poliser med ett tvåordigt vokabulär bestående av frasen “black bast**ds” som de föraktfullt spottar ur sig mycket och ofta, under razziorna och när de har fikapaus. Precis som med bovarna i den gamla serietidningen Fantomen syns det med en gång vilka som är elaka för de har ärrade ansikten och buttert nedåtpekande mungipor. 

Sam Spruells översittare PC Pulley stövlar runt med poliskollegan och ställer till det för Mangroves gäster och personal tills dessa ilsknar till och bestämmer sig för att protestera. Bland demonstranterna finns ägaren Frank Crichlow (Shaun Parkes) och Brittiska Black Panther-ledaren Altheia Jones (Letitia Wright), samt engelskfödda Barbara Beese (Rochenda Sandall) som är genomgående och rättfärdigt arg filmen igenom med samma kraft som en karibisk Helena Bergström. Inte för att det inte finns anledning till ilskan, som när hon förklarar för sin man att han som invandrare inte kan förstå hur det är att växa upp som inhemsk men bli behandlad annorlunda för hur man ser ut.

 

Insikter som dessa äts dessvärre upp av det statiska utförandet - filmmediets kapacitet att förmedla budskap via trovärdiga känsloupplevelser känns märkligt outnyttjat från början till slut.

 

 

 

Två timmars “Mangrove”-tittande suddar bort all entusiasm för resten av antologin, men jag bestämmer mig för att ge åtminstone en till av filmerna en chans om det nu skulle hjälpa mig att förstå storheten i McQueens verk. “Lovers Rock” släpps som nummer två i filmserien och det tar inte många minuter innan jag sitter helt trollbunden…  

Berättelsen är en fiktiv historia som utspelar sig under enda kväll på en husfest i London år 1980. Titeln syftar på den romantiska reggae-genren "Lovers Rock" som genomsyrar filmen. Den blir till en nostalgisk hyllning av en tid och en plats och en grupp ungdomar som formade sin egna nöjesplats med hjälp av “Lovers Rock” då de inte var välkomna på de engelska nattklubbarna. 

“Lovers Rock” är “Mangroves” raka motsats. Poetisk, sensuell, glädjande. Hypnotiskt dras man in i festligheterna, men trots lyckan i dansen anas de underliggande konflikterna; finns där inte en del machotendenser i 80-talets västindiska kultur, vilka personer ska man se upp för, som de vita männen som stryker omkring utanför huset, de jobbiga familjeproblemen som antyds när bråkstaken-släktingen dyker upp. Inte här, inte nu. Handlingen är måhända enkel, men miljön så oerhört rik.

Främst är filmen ett glädjepiller! Den talar till alla som varit unga och sökt friheten i en lång natts dansande som man aldrig vill ska ta slut. En utekväll man längtat till, glädjen över att få röra sig till musiken, en älskad sång som alla kan sjunga med utantill, de romantiska förväntningarna av att träffa någon eller rosenskimret från att redan vara kär, eller kanske bara en lång bekymmerslös kväll med vännerna under en sommarnatt där allt är möjligt. Att promenera hem i det skimrande morgonljuset med ett leende på läpparna, där vardagen och plikterna väntar, men inte riktigt, riktigt än… 

Amarah-Jae St. Aubyn och Micheal Ward gör fina skådespelarprestationer om ung kärlek och “Lovers Rock” är en oas av subtiliteter. Filmen känns personlig, självupplevd, intim, och det tempolugna “fluga-på-väggen”-berättandet påminner om “Roma”.

 

“Mangroves” taffliga poliser däremot känns mera som Kling och Klang i Pippi Långstrump, och filmen som ett politiskt manifest med uppgift att ge upprättelse och utlopp för rättmätigt raseri, utan subtiliteter. Vilket kanske kan fylla en funktion i sig om man tillhör en grupp som utsatts för systematiskt rasism.

 

 

 

Rasisttemat går som en röd tråd genom filmserien, och i den tredje filmen möter vi Leroy Logan (John Boyega), en ung kriminaltekniker och idealist. Efter att hans pappa slagits blodig av två poliser utan skäl bestämmer han sig för att själv bli polis för att kunna motarbeta kårens rasistiska attityder inifrån. “Red, White and Blue” är liksom “Mangrove” baserad på en verklig händelse, men mer realistiskt berättad. Karaktärerna har flera dimensioner och hamnar för mig någonstans mittemellan de båda första filmerna betygsmässigt.

 

Jag har ännu inte sett de två sista filmerna men längtar redan. “Alex Wheatle” är den verklighetsbaserade berättelsen om författaren från uppväxten utan familj till fängslandet under Brixtonupproret 1981, och “Education” om den 12-åriga Kingsley som har problem i skolan och utsätts för inofficiell segregation - någonting McQueen själv ska ha känt av under skolåren.

 

Men antologin, som tagit många år från idé till fem färdiga filmer, ger upprättelse. Varje vecka portioneras en ny film ut av engelska BBC och Amazon Prime Video i USA. Varje vecka hugger den lilla yxan ner fler fördomar och stängda dörrar. Varje vecka påminns vi om glömda rättsfall och gömda världar - förutom i Sverige som fortfarande väntar på officiellt datum och distributör.