Steven Spielberg 75 år: En enastående filmskapare med barnasinnet kvar

För många av oss är Steven Spielbergs filmmagi så självklar, att det är svårt att tänka sig hur uppväxten hade varit utan den. Det finns få kreatörer som lika ofta har fått oss att skratta, gråta, rysa och drömma oss bort till förunderliga världar och verkligheter.

 

Hjärtvärmande familjefilm varvat med de otäckaste fasor – spretigheten gör att det finns något för alla. Manusbiten överlåts oftast till andra, men superregissören har tveklöst näsa för att vaska fram engagerande historier och plocka fram det bästa ur sina medarbetare. Ett väloljat maskineri av talang och berättarglädje, där man har oerhört kul på jobbet?

 

Bakom de enorma framgångarna lär finnas fler förklaringar än vad som ryms att nämna här, men en sprudlande fantasi räcker långt för att tänja möjlighetens gränser.

 

 

 

Steven Spielberg föddes Cincinnati, Ohio, 18 december 1946. Redan som 10-åring ska han ha lånat sin pappas filmkamera för att lära sig hantverket. På den vägen var det och så småningom gick flyttlasset till Kalifornien och Los Angeles. Vägen till Hollywood var dock inte helt spikrak. Efter att ha fått nobben på en prestigefull filmskola kom han istället in på California State University. Den hoppade han av 1968; teorin fick vänta till förmån för praktik (och sedermera kontrakt) på Universals teveavdelning. Spielberg förvaltade förtroendet och ett tu tre hade han regisserat pilotavsnittet av den idag kultförklarade deckarserien “Columbo”.

1975, efter långfilmsdebuten “The Sugarland Express”, fick Spielberg regissera det som brukar kallas sommarfilmernas arketypiska blockbuster, “Hajen”. Efter den megasuccén blev det än mer påkostat i “Närkontakt av tredje graden”, som inspirerades av Watergateskandalen och UFO-relaterade konspirationsteorier. Den är dessutom ett oväntat mörkt familjedrama, med tanke på ödesvalet pappan, spelad av Richard Dreyfuss, gör i slutet av filmen. Här skulle få vi en försmak av några av Steven Spielbergs signum: sci-fi med storslagna, ofta banbrytande specialeffekter.

 

Medan generationsfränder som Francis Ford Coppola och Brian De Palma fortsatte luta åt mer hårdkokt material, skulle Spielberg främst komma att förknippas med matinéäventyr, åtminstone ett tag framöver.

 

 

 

Att vinna både publikens och kritikernas gunst brukar vara få förunnat. Det var först under 1980-talets andra halva som Spielbergs filmer började äntra det verkliga finrummet. Detta i takt med att han allt oftare gjorde drama och krigsskildringar. “Purpurfärgen”, “Schindler’s List”, “Amistad”, “Rädda menige Ryan” och “München”, är alla exempel på filmer med tydlig historisk förankring, riktade mot vuxenpubliken. Att smakdomarnas erkännande dröjde, berodde möjligen på att skräck (“Hajen”, “Poltergeist”), precis som fantasy, lättsamma äventyr och sci-fi, länge drogs med en “oseriös” stämpel.

 

Finkultur eller ej, var Spielberg med och definierade 1980-talet, men inget segertåg utan duktiga kompanjoner. För George Lucas blev det en fullträff att slå sig ihop med Spielberg och piska igång Indiana Jones-sagan. Den legendariska kompositören John Williams skrev musiken. Det var dock inte första gången han tonsatte åt Spielberg. Från “The Sugarland Express” och framåt, har de samarbetat i hela 28 filmer. Det är lätt att förstå varför Spielberg tilltalas av förmågan att skapa omedelbart igenkännbara ledmotiv. Lika skicklig är Williams på att, som i “E.T.”, frammana svårdefinierade ljudbilder som associerar till utomjordiskt liv.

 

 

Om skådespelarsamarbeten har Spielberg sagt att han vill komma åt “sanningen”, som om han själv inte ens vore i rummet. Det är nog inte alltid så självklart att fånga det avslappnade, mänskliga i stunden, som gör det där lilla extra. Kanske är det därför Tom Hanks känns så given i Spielbergs filmer. Hittills har de jobbat ihop fem gånger och likt regissören själv har Hanks en ödmjuk aura, med god arbetsmoral och prestationer som talar för sig själv. Det vardagsnära utesluter inte det extraordinära. Lite som Tom Cruises rollfigur i “Världarnas Krig”, en vanlig hederlig knegare, som gör allt för att rädda sina barn under extremt pressade förhållanden. Den motvillige hjälten, om man så vill.

 

 

I en intervju med The Guardian från 2016 om “SVJ - Stora vänliga jätten”, som baseras på Roald Dahls barnbok, talar Steven Spielberg om drivkraften att peppa barnpubliken; att det handlar om att få dem att känna att de kan göra vad som helst, att inget är omöjligt. Det är inte för inte som fans och kritiker, ibland skämtsamt, ibland syrligt, talar om typiska “Spielberg-barn”: lika naiv som brådmogna ungar, som storögda sladdar in i hisnande äventyr.

 

”Det handlar om att få barn att känna att de klarar av allt. Att ingenting är omöjligt”.

Även i berättelser där barn inte nödvändigtvis har huvudrollerna, är barn- och familjeperspektivet ofta en viktig del av handlingen. Den nyfikna synen på omgivningen och driften att hitta sin egen väg, är förmodligen inte långt ifrån den scout Spielberg själv var som ung. Vetskapen att han dessutom blev mobbad i skolan för sina lässvårigheter, gör det svårt att inte läsa in stark symbolik i det Spielbergska barnet – viljan att stå upp för andra och att försöka handla rätt i en krass vuxenvärld.

 

 

Man kan undra hur karln hinner med allt. Förutom sitt digra CV som regissör, har Steven Spielberg varit en flitig producent, främst exekutiv sådan. Här rör det sig om allt från 1980-talspärlor som “Tillbaka till framtiden”, “The Goonies” (som han även skrev storyn till) och “Gremlins”, till franchiserna “Men In Black” och “Transformers”. Nog för att han gärna satsar på säkra kort, men Spielbergs inblandning brukar innebära en mycket hög lägstanivå. Vurmen för bred underhållning har gjort honom till en av de mest inflytelserika filmskaparna någonsin.

 

 

De enorma framgångarna till trots, var det först 1994 som Spielberg fick sina första Oscars: bästa film och regi för “Schindler’s List”. Det dröjde till Daniel Day-Lewis storartade porträtt av Abraham Lincoln 2013, innan en skådespelare i en Spielberg-film vann en Oscar för bästa huvudroll. Spielberg har kallat sitt samarbete med Day-Lewis (och även de med Tom Hanks) för livsförändrande. Det krävs en mästare för att känna en annan. Kunskaper att föra vidare till nya generationer.

 

Apropå det och den där skolan som den unge Spielberg hoppade av? 2002 tog han äntligen sin examen och lämnade in “Schindler’s List” som examensarbete. Nästan 20 år senare och högaktuell med nyinspelningen av musikalklassikern “West Side Story”, fortsätter Steven Spielbergs drömfabrik att inspirera och förtrolla oss, gammal som ung.

 

Läs också: Filmfans röstar fram Steven Spielbergs 10 bästa filmer