10 magiska Spielberg-scener vi aldrig glömmer

Han har gett oss levande dinosaurier, vänliga jättar, smärtsamma krigsskildringar, häftiga framtidsvisioner, Lincoln, Tintin, Indiana Jones och såväl snälla som elaka utomjordingar. Steven Spielberg är regissören som alla, oavsett filmintresse, vet vem det är och har minst en favoritfilm av. Under åren har han fått oss att skratta, gråta och skrika under flera decennier och i en rad olika genrer.

 

Nu kommer hans remake av klassiska musikalen ”West Side Story” och vi laddar genom att hylla hans mest magiska filmscener genom karriären.

 

 

 

 

Sean Connery må vara den stora scentjuven i den andra (och möjligen bästa?) uppföljaren till det klassiska äventyret om världens tuffaste arkeolog. Men scenen vi kanske minns bäst är finalen där sökandet efter den heliga graalen tar Indy, skurken Donovan (Julian Glover) och deras följare till ett mystiskt tempel där de erbjuds att dricka från ett urval av guldbägare. Donovan väljer den största, finaste - och går ett fruktansvärt öde till mötes. Det är en variant på upplösningen i originalfilmen men likväl chockerande med härliga effekter.

 

 

 

 

Spielberg har skildrat andra världskriget flertal gånger, kanske bäst mottaget och framgångsrikt i "Schindler’s List". 1980-talsdramat med en ung Christian Bale i huvudrollen är dock en av de mer underskattade och orättvist  bortglömda. Här följer vi en ung pojke från en rik familj i Shanghai som snart finner sig som krigsfånge i ett japanskt läger. I en scen bevittnar han en kamikaze-ritual vid solnedgången och blir så medryckt att han gör honnör till soldaterna med walesiska vaggvisan ”Sur Gân”.

 

 

 

 

Spielbergs första närkontakt med det övernaturliga och utomjordiska demonstrerar också hans förmåga att skildra vår egen nyfikenhet inför det okända. I en tidig scen är eloperatören Roy (Richard Dreyfuss) ute i sin bil för att undersöka ett strömavbrott och vinkar förbi vad han tror är en lastbil. Ljuset kommer dock från vad visar sig vara ett rymdskepp som svävar ovan Roys förbluffade ansiktsuttryck. Reaktionen speglar vår egen och en av de främsta anledningarna till att Spielberg så många gånger förvandlat oss till förtjusta barn.

 

 

 

 

Filmskaparens debut är en tajt, intensiv TV-thriller om en bilist (Dennis Weaver) som under en resa finner sig förföljd och terroriserad av en lastbil med en okänd chaufför. Redan så tidigt i sin karriär bevisar Spielberg hur väl han hanterar spänning när lastbilen likt rovdjuret i "Hajen" nästan upplevs som ett odödligt, övernaturligt fenomen. Inte minst i en närapå tre minuter lång scen med handkamera där vi följer vår hjälte in på ett vägcafés badrum där han för ett kort ögonblick tror att han är säker...

 

 

 

 

Filmmagi av den mer kreativa, tyngre sorten. Spielberg har alltid varit en hejare på öppningsscener som griper tag och krigsdramat som gav regissören hans andra Oscar är inget undantag. När han skildrar amerikanska soldaters landstigning på Omaha Beach 1944 gör han det med brutalt, rå realism - så pass att det traumatiserade faktiska veteraner som såg filmen. Hans beslut att inte laga en storyboard för scenen utan låta händelserna bestämma var kameran skulle stå ger en känsla av att tittaren inte ser utan medverkar i situationen och gör den 20 minuter långa, oförglömliga sekvensen omöjlig att skaka av sig.

 

 

 

 

Filmatiseringen av Alice Walkers Pulitzer-belönade roman är en av Spielbergs starkaste, mest finkänsliga dramer. Den tragiska berättelsen följer Cecile (Whoopi Goldberg i sin första huvudroll samt genombrott) som i ung ålder separeras från sin älskade syster Nettie (Akosua Busia) och blir gravid med egen far. Det är en långt, hårt liv med misshandel, rasism och lite hopp och kärlek som följer. Dramat byggs upp till det förlösande slutet där Cecile och Nettie äntligen får återförenas. Vackert, magiskt och omöjligt att hålla igen tårkanalerna.

 

 

 

 

När den ultimata dinosauriefilmen kom hade vi inte sett något liknande på biograferna. Hur Spielberg och hans team skulle återskapa de utrotade urtidsdjuren var ett frågetecken som besvarades med buller och bång. Redan i brachiosaurusens introduktion häpnade såväl de mänskliga rollfigurerna som biopubliken. Men det var när vi för första gången möter den mäktiga T-Rex som Spielberg påminner om hur han mästerligt kan kittla vår barnasinnen - och skrämma skiten ur oss samtidigt.

 

 

 

Det var en ren slump att vi inte får se det fruktade titeldjuret i Spielbergs rysarklassiker förrän i tredje akten men en lycklig sådan. På grund av krånglande effekter representeras hajen fram till dess av en olycksbådande fena och John Williams kusligt perfekta musik. När den blodtörstiga besten först visar sig - när vår hjälte sheriff Brody (Roy Scheider) motvilligt öser blod från en båt - är chocken lika stark hos oss som hos Brody. Hans berömda, improviserade replik ”You’re gonna need a bigger boat” efteråt är förlösande men effekten håller i sig likväl.

 

 

 

Hur introducerar man en arkeolog som actionhjälte i en 1930-talsinspirerad äventyrsfilm? Genom vild, kittlande inledning med en oavbruten följd av stunts, effekter och omöjliga situationer. Första gången vi möter Harrison Fords titelkaraktär är det i Perus djungel där lyckas han ta sig in i ett tempel, stjäla en gyllene artefakt och undkomma såväl dödliga fällor som en ilsken lokal folkstam. Spielbergs känsla för tajt spänning och komisk tajming skapar en inledningssekvens som 40 år senare inte mist något av sitt underhållningsvärde.

 

 

 

 

En av filmskaparens mest älskade filmer och en barndomsfavorit för många är klassikern om den charmiga titelutomjordingen som blir en älskad familjemedlem hemma hos unga Elliot (Henry Thomas). Filmens kanske häftigaste scen är en jakt där det ser ut som om Elliot och hans vänner är på väg att fångas av polisen men ser sina cyklar burna upp i luften av E.T.:s magiska krafter så pass att de passerar månen! Aldrig har den barnsliga viljan att flyga eller sväva känts så levande. Bilden är så ikonisk att Spielberg använde den som logga för sitt produktionsbolag Amblin.