Streamingtjänsterna borde investera i kortfilm

Denna tisdag, den 21 december, är inte vilken dag som helst. Det är dagen då vi stannar upp, reflekterar en stund, blickar upp mot himlen och ber en tacksamhetens bön – för det är kortfilmens dag! Eller inte. Den bittra sanningen är att kortfilmens dag inte alls är särskilt uppmärksammad, och det är inte kortfilmen som konstform heller. Detta är en skam. Jag är övertygad om att det finns en plats för kortfilmen; en lukrativ och gynnsam plats, där både producenter och publik kan skatta sig lyckliga. Nyckeln till denna plats finns dock i streamingtjänsternas förvar och kallas för investering; och det är dags att använda den.

Kortfilmen fyller i dagens filmindustri en osynlig men oerhört viktig funktion. Kortfilmsmaskinen, beståendes av filmskapare från världens alla länder, spottar ständigt ut nya talanger, koncept och idéer till långfilmens land. Och lyckas de ta sig in dit så får vi som publik uppleva dem. Tim Burton, Martin Scorsese och Wes Anderson har alla vandrat denna väg. Filmer som ”Saw”, ”Whiplash” och ”Lights Out” har också vuxit härifrån. Distansen mellan de två världarna, kortfilmen och långfilmens värld, borde dock minskas. Vi har kortfilmen att tacka för mycket och borde inte behandla konstformen som en kvalificeringsprocess till ”den riktiga filmen”. I stället är det en publik-förtjänt konstform som förtjänar plats.

Allra främst så skulle ett ökat intresse för kortfilm leda till att vi som publik får fler och bättre historier att njuta av. Det ter sig ganska självförklarande; eftersom kortfilmer de facto är kortare, är de också billigare att producera, vilket innebär fler filmer, vilket innebär fler bra filmer. Fler kortfilmer skulle också innebära en större riskbenägenhet från producenter och finansiärer; det ligger betydligt mindre risk i att testa ett nytt koncept, ett vågat manus eller satsa på en ny spännande regissör om det är en kortfilm. Resultatet vore en större och mer vågad variation för oss filmälskare att sätta tänderna i.

 

 

Det finns också någonting mycket unikt med kortfilmsformatet som jag fascineras över; det effektiva och framåtsträvande berättandet. Det är inte sällsynt att en kortfilm gör samma jobb på 10 minuter som en långfilm gör på 30. Det är för att kortfilmens natur betyder att varje minut, varje sekund, räknas. Filmskaparna måste kapitalisera på varje möjlighet som ges för att föra berättelsen framåt. En bra kortfilm skippar därför onödig exposition eller väver in den i handlingen på ett genomtänkt sätt, och vi som publik kastas direkt in i berättelsen och skonas från plågsam voice over och överflödiga flashbacks.

 

Bara föreställ er vad vi skulle kunna förvänta oss om långfilmens filmmästare gav sig in i denna spännande och kreativa arena; vad hade Denis Villeneuve skapat på 15 minuter? Hur hade Christopher Nolan sprängt våra hjärnor på en halvtimma? Hade James Wan kunnat ge oss mardrömmar på 20 minuter? Den frestande tanken hade kunnat bli verklighet om inte kortfilm ansågs vara ett steg bakåt i karriären för en etablerad filmskapare, och investeringar från streamingtjänsterna vore ett effektivt sätt att motverka denna problematik.

 

 

En annan fördel med kortfilmer är att de är just korta. Det är inte alltid vi är sugna på att investera två timmar i en film och då är kortfilmen ett utmärkt alternativ. Ponera det idylliska scenariot där Netflix, HBO, Amazon, med flera, har en separat flik för kortfilmer där du som tittare, på lunchrasten eller på tåget, kan slå på en kortfilm och drömma dig bort en stund. En sådan eventualitet skulle inte bara förse oss med hög kvalitét i liten förpackning, de skulle också tända en motivationens gnista för aspirerande filmskapare. Nålsögat skulle bli aningen större.

Det finns emellertid en rädsla och en olust vad gäller karaktärerna i kortfilmer. Många menar på att en kortfilm är för kort för att skapa trovärdiga karaktärer för oss som publik att knyta an till. Men jag vill påstå att detta är oriktigt. Karaktärerna når oss genom deras handlingar, inte genom speltid – jag spenderar hellre tio minuter med en bra karaktär än två timmar med en medioker. Speltiden är irrelevant. Berättelsen, kort som lång, är avgörande.

Avslutningsvis ska nämnas att det givetvis finns en plats för långfilmen – den största platsen – och det med rätta. Men kortfilmen borde betraktas som kompletterande underhållning, inte som ett lekmannamedium. Det sätt vi behandlar kortfilmen på i dag är ovärdigt och en förändring är nödvändig. Det är dags för kortfilmen att kliva ut ur skuggan och ta sin rättmätige plats vid filmens festbord. Men först måste streamingtjänsterna låsa upp dörren.

Glad kortfilmens dag!