Tarantino dök upp i Cannes för att visa en av sina favoritfilmer

Under nästan 30 år har mästerregissören Quentin Tarantino hunnit skapa en stark relation till filmfestivalen i Cannes. Allt började 1994, när hans film ”Pulp Fiction” fick världspremiär vid den 47:e upplagan och sedan belönades med Guldpalmen.
 
Han har varit nominerad till priset tre gånger, varit juryordförande för festivalen år 2004 och varit delaktig i många olika tillställningar. Så man kan absolut säga att Cannes och Tarantino går hand i hand.
 
I år var han på plats på den soldränkta croisetten för att presentera en hemlig film, och för att därefter hålla ett litet samtal i sidosektionen Directors Fortnight.

 

 

 

Den hemliga filmen visade sig vara en av Tarantinos personliga favoriter, nämligen John Flynns ”Rolling Thunder”, skriven av Paul Schrader. I huvudrollerna ser vi William Devane, Linda Haynes och en väldigt ung Tommy Lee Jones. Givetvis visades filmen i 35 mm, vilket är ett filmformat som ligger regissören varmt om hjärtat. Han passade även på att ge en uppmaning till publiken innan filmens start:
 
- Luta er tillbaka, känn er som hemma och om ni vill vara lite ”ofranska” under några minuter, går det bra. Om pulsen stiger, låt den stiga, om ni vill ropa, så ropar ni. Och om ni vill skrika under en actionscen, ja då skriker ni. Låt oss få in lite amerikansk ”Grindhouse”-stämning till biografen här i Cannes!
 
Publiken tog Tarantino på orden och bjöd på ett flertal höga skratt, spontana applåder och jubel. Vid ett tillfälle hörde jag Tarantino själv brista ut i ett: ”Fuck yeah!”, vilket den fullsatta salongen svarade på med ännu mer jubel.

 

 

 

Efter filmens visning, ägde ett samtal rum. Det handlade mycket om film från 70-talet, en period som Tarantino älskar och har skrivit mycket om i sin bok ”Cinema Speculation”. När han växte upp så såg han Martin Scorseses, George Lucas, Francis Ford Coppolas, Steven Spielbergs och Brian De Palmas filmer precis som många andra.
 
- De var vår tids regissörer, och väldigt spännande filmskapare. Även om de började bli äldre på 80-talet, så hade de fortfarande sin ungdomliga energi över sig. Jag personligen lockades mest av Brian de Palma. Alla gillar Spielberg och Scorsese, så jag valde att inte haka på de mest populära. Jag gick aldrig efter den populäraste tjejen på gymnasiet, så jag kände att det ändå inte är min grej.

 

Han fortsatte berätta om vad det var han fastnade för i de Palmas filmer. Främst var det satiren som tilltalade honom, men även sättet som han jobbade med fotot. Det handlade inte om att filma två personer som sitter och pratar runt ett bord, som i många av Tarantinos egna filmer, utan de Palma ville använda kameran till att skapa något nytt.

 

Han ville förflytta sin publik och se till att publiken reagerade på bilderna, som han skapade.  

 

 

 

Tarantino är en filmskapare som förknippas med våld, och många av hans filmer slutar i ett blodbad. Så givetvis var det bara en tidsfråga innan samtalet skulle glida in på det ämnet.
 
- Jag tycker att våld är både filmiskt, men också väldigt roligt. Jag älskar mina egna filmer och uppskattar även andra våldsamma filmer. Men när det kommer till våld på film, så är det precis som med musikaler, vissa gillar det, andra inte.
 
När det kommer till dödandet i filmer, finns det en gräns som Tarantino aldrig överskrider, och det är att döda djur, inte ens insekter.
 
- Jag betalar inte för att se riktig död på film, om det inte mot förmodan är någon bisarr och konstig dokumentär. Anledningen till att jag kan stå ut med allt våld, är att vi bara skämtar om det, vi är som barn som leker. Det är bara låtsasblod och ingen gör sig illa. Jag skulle kunna döda en miljon råttor, men jag vill inte nödvändigtvis döda en i min film. Ja inte ens en fluga.

 

 

 

När Tarantino skriver sina manus, är det inte alltid att han har hela historien klar för sig i sitt huvud, utan den växer fram med tiden. Så var fallet med till exempel ”Inglourious Basterds” där han väljer att döda Hitler i slutet.
 
- Jag vägrade låta Hitler smita ut från biografen via någon av exit-utgångarna. Så vad jag gjorde, precis som Kurosawa gjorde med ”The Hidden Fortress”, som bad manusförfattarna hjälpa honom ur situationen. Men jag hade bara mig själv som manusförfattar, men valde ändå att göra det. Så jag frågade mig själv, hur ska jag avsluta det här?

 

Vad Tarantino sen gjorde var att han lyssnade på musik och samtidigt funderade över flera olika idéer. Men det var ingen som kändes tillräckligt tillfredsställande, tills en tanke slog honom.

 

- Jag bara dödar honom. Sen tänkte jag ”kan jag verkligen göra det?”. Såklart jag kan, eftersom det är min film. Så jag skrev ”Just fucking kill him” på ett papper och la det på nattduksbordet. Sen tänkte jag om jag vaknar imorgon och ser pappret och fortfarande tycker det är en bra idé så kör jag på det och så blev det!

 

 

Det blev även en oväntad vändning i historien, men däremot ett väntat blodbad i slutet av ”Once Upon A Time In Hollywood”. Han förklarar: 
 
- Anledningen till att jag skrev den här historien var för att rädda Sharon och döda dom här jävlarna. Att få dom att gå till fel hus och då menar jag verkligen, med betoning på FEL hus, skrattar han.
 
Alla i publiken var såklart väldigt nyfikna på hans kommande film ”The Movie Critic”, som blir den tionde i ordningen, och vad den kommer att handla om.
 
- Det är en lång historia som jag tyvärr inte kan berätta något om nu. Jag känner mig väldigt frestad att börja läsa några av karaktärernas monologer, men det tänker jag inte göra. Ni får helt enkelt vänta och se, fortsättning följer!