Nu gör jag slut med June Osborne. Farväl och tack för allt. Det är inte du, det är jag. Eller nä förresten. Det är du. Och manusförfattarna som gjort dig så needy, frustrerande och hopplöst vilsen i ett par säsonger för mycket.
Vi har haft mycket (o)trevligt genom åren, June och jag. Som många andra fastnade jag direkt för ”The Handmaid’s Tale” när den började sändas på HBO för fem år sen. Historien om Offred, den hunsade tjänarinnan i förtryckarstaten Gilead, gav rysningar av obehag för varje ny detalj som avslöjades om den brutala världen. En serie där våldtäkter och mord är vardagsmat orkar man bara i små doser.
Men nu har producenterna redan dragit ut Margaret Atwoods enda roman i 54 avsnitt. Inte nog med det, samma kväll som jag ser premiären av säsong 5 på Toronto Film Festival blir det officiellt att det kommer en sjätte. En sista säsong, utlovar Hulu, men jag önskar att Offred/June hade fått hitta sin frid och frihet för längesen.
Det första avsnittet på säsong 5 inleds med en lång recap (tack och lov, det var 15 månader sen sist). Men ärligt talat, vem har kunnat glömma Junes och tjänarinnornas grova hämnd på Commander Waterford? Säsongen tar vid direkt i efterdyningarna av mordet. June hade vänligheten att skicka Freds bröllopsring (tillsammans med hela ringfingret) till hustrun Serena, som såklart blir förbannad - och rätt åt henne. Men någonting skaver.
Hämnden är ljuv, sägs det, men med blod på sina händer blir June en helt förstörd människa. Kanske trodde hon att hämnden skulle fylla hålet inom henne och läka alla såren?
Fler långa närbilder på Elisabeth Moss plågade ansikte. Ibland är hon jävligt nöjd med sig själv. Ibland ser vi hur en ny plan håller på att ta form bakom den sluga blicken. Alltför ofta är hon dock tillbaka på ruta ett: antingen arg, nedslagen eller desperat. Ofta allt på en gång. Vi har nu sett varenda min och varenda variation på blickarna i de där obarmhärtiga närbilderna genom åren.
Och även om Elisabeth Moss onekligen är en skicklig skådis och värd alla sina Emmy-nomineringar, så hjälper det föga när hennes rollfigur har gått och blivit så totalt ointressant. Hon - och serien - har alltid bara haft ett enda mål: att återförena familjen och fly från Gilead. Att dra ut på det genom sex säsonger är helt orimligt.
Det pågår fortfarande hemskheter i serien. En del skulle nog kalla den mer aktuell än någonsin i en tid då kvinnors rättigheter hotas och allmänt ”vart är världen på väg”-kaos råder. De skulle inte ha fel. Men vi pratar också om underhållning här, dessutom i en tid där vi skäms bort med så många andra kvalitetsserier. Då krävs det mer för att hålla sig relevant.
Efter en smygtitt på den nyaste säsongen inser jag tydligt nu att ”The Handmaid’s Tale” har passerat sitt bäst-före-datum för längesen. Jag har gett June Osborne några chanser för mycket, men nu stänger jag av.
”The Handmaid’s Tale” drar igång på svenska HBO Max den 15 september. Kommer du titta?
