The life and death of Gunvald Larsson

I bok nummer 3 om Martin Beck och hans kollegor, ”Mannen på balkongen” (1967) kände Sjöwall/Wahlöö att det ville utöka sitt persongalleri med en ny polis. De tyckte att det saknades en polis som var mer busig än Lennart Kollberg. Kollberg var med i första boken och Becks närmaste kollega och vän. Han var lite mer lössläpp än Martin Beck men de ville ha en ännu tuffare polis, en som bröt mot reglerna, och så föddes Gunvald Larsson.

 

Maj Sjöwall sade att det var uppfriskande med personer som inte alltid betedde sig som en Svensson skulle, civil olydnad var bra tyckte hon, och de vidareutvecklade detta till den polisära olydnad Gunvald Larsson körde med.

 

Författarparet bakom Beck, Maj Sjöwall och Per Wahlöö

 

Inspirationen till Gunvald Larsson fick paret en sen kväll på väg hem från Operabaren. De tog en taxi hem när Wahlöö sa till Sjöwall ”Titta på chauffören, det är ju Gunvald!” De bjöd med honom upp på en kopp kaffe.

Troligen var taxichauffören en stor och välbyggd man. I ”Mannen på balkongen” beskrivs Gunvald Larsson som en blond jätte, byggd som en proffsboxare, 1.92 lång, med klarblå ögon.

 

 

1973 var första gången som Gunvald Larsson tog steget från bok till film. Den amerikanska filmen ”The Laughing Policeman” baserades på boken” Den skrattande polisen” (1968) och handlingen var förlagd till i San Francisco.

 

Att det just blev ”Den skrattande polisen” som filmatiserades berodde troligen på att just den boken blev en stor succé och hyllad av kritikerna i USA. I New York Times gick det att läsa ”För den som har aptit på hur polisen opererar måste denna bok vara den bäste som kommit på åratal”. Gunvald Larsson fick dock byta namn till Leo Larsen och spelades av Bruce Dern.

 

Leo Larsen (Bruce Dern) i "The Laughing Policeman" från 1973.

 

Flera amerikanska polisfilmer och TV-serier utspelade sig i San Francisco under 1970-talet. Den hårdkokte polisen Dirty Harry (Clint Eastwood) var verksam vid San Fransiscopolisens mordrotel och löste, likt vad Gunvald Larsson gjorde, sina problem med att arbeta med okonventionella metoder, som att låta hans Magnum 44 göra jobbet. Så spelplatsen för en Beck-filmatisering var utmärkt. I svenska tidningar undrade man mest hur adaptionen av en svensk miljö skulle bli i USA.

När filmen väl hade sin premiär skrev en svensk recensent kort” Spännande och professionell”. En recensent i New York Times (21/12 1973) skrev att ”The Laughing Policeman” var en fortsatt kärleksaffär mellan filmskapare, våld och det bildsköna San Fransisco. Visst hade manusförfattaren anpassat miljöerna till San Fransisco från Sjöwall/Wahlöös Stockholm men övergången fungerade utmärkt. Bruce Dern som Leo Larsen beskrevs som en cynisk sidekick som ibland ställde till det i utredningen med sin tuffa attityd men genom sin spelstil fick det hela att kännas naturligt.

 

Men frågan är hur pass lik Bruce Derns tolkning av Gunvald Larsson var bokens. Dern hade inte samma längd och storlek som bokens Gunvald Larsson, inte någon bjässe på 193 centimeter utan medellängd. Hans kändes mer som en tidstypisk amerikansk filmpolis under 1970-talet, kostym, slips, mustasch och 70-talsfrisyr med polisonger som man sett i många andra polisfilmer från samma tid.

Snarare fanns det lite av Gunvald Larsson personlighet i flera poliser, Walter Matthau, som spelade Jake Martin (Martin Beck) misshandlade flera personer som han förhörde. En timme in i filmen fick man se Leo Larsen misshandla en man för första gången, på ett förnedrande sätt tryckte han ner en persons huvud i en pissoar. Snabb i replikerna visserligen men både Jake Martin och andra kollegor var minst lika tuffa som honom, om inte tuffare. Filmen var framförallt en hårdkokt deckare anpassad efter en amerikansk publik och Derns tolkning hade endast vissa drag lånande från den svenska Gunvald Larsson.

 

 

 

Bo Widerberg gillade amerikanska polisfilmer och med den amerikanska filmen ”French Connection” (1971) i tankarna, som blev stilbildande i polisfilm-genren, ville han göra en likande svensk Beckfilm. Han ringde Maj Sjöwall under arbetet med manuset för att få till historien rätt. Sjöwall har senare sagt att detta var hennes favorit bland alla Beckfilmer då den just låg nära boken som låg till grund för filmen, ”Den vedervärdige mannen från Säffle” (1971), sett till miljö, dialog med mera.

Rollen som Gunvald Larsson spelades av Thomas Hellberg, en av hans tidigare roller. 1968 hade han examinerats från Statens scenskola och han hade bara hunnit med ett par filmroller innan. I "Mannen på taket" fick dock Gunvald Larsson mindre utrymme, istället lades tyngdpunkten på kollegan Lennart Kollberg (Sven Wollter). Wollter hade dessutom större kroppshydda än Hellberg som mest genom att Kollberg visade sitt ogillande mot honom samt vid ett fåtal scener när han uttryckte sig buffligt påvisade någon som helst släktskap med Gunvald Larsson från böckerna. Klädmässigt syntes Gunvald inte vara klädsnobb, mer ungdomligt klädd än övriga gråa, färglösa kostymer a la 1970-tal. Hellberg fick dock, med övriga skådespelare, fin kritik.

 

 

Mellan 1993 och 1994 spelades det in sex nya Beckfilmer. Det var en svensk/tysk samproduktion och rollen som Gunvald Larsson spelades av Rolf Lassgård. Filmerna var baserade på böckerna även om handlingen nu hade förlagts till svenskt 1990-tal. Lassgård slog igenom år 1992 som och passade väl in som Gunvald Larsson med sin fysisk och stora kroppshydda, Lassgård var två meter lång.

 

Han fick fin kritik, Dagens Nyheters Helena Lindblad skrev i en recension om "Mannen på balkongen" att huvudkaraktärerna, Gösta Ekman, Kjell Bergkvist och Rolf Lassgård, hade ett fint samspel. En annan recensent tyckte att Gunvald Larsson (och Beck) dominerade i de nya filmerna medan en annan tyckte att karaktären var sympatisk nedtonad. Slutligen tyckte kritikerna att Lassgård hade störst genomslag i filmerna med sin arrogante Gunvald Larsson med brutal rättframhet.

 

Rolf Lassgård som Gunvald Larsson i "Roseanna" (1993)

 

Filmens Gunvald Larsson låg nära bokens Gunvald Larsson på många sätt. Klädsnobberiet hade sin givna plats, vid flera tillfällen gör sig Beck och Kollberg roliga på Gunvalds kläder. I inledande film, ”Brandbilen som försvann” (1993), hamnar Gunvald Larsson på sjukhus efter ett bombattentat och Beck och Kollberg levererar en sidenpyjamas under munterhet till honom. Larssons och Kollbergs antagonism lyser också igenom i filmerna bland annat då Larsson stör sig på Kollbergs ständiga ätande och smaskande och Kollberg på Larssons översitteri och dryghet.

Som en blinkning mot publiken var Larsson också hård mot de hårda. Han förolämpade de som förtjänade det, bröt armen på en misstänkt i ”Roseanna” (1993) och tryckte hela tiden ner ”Kling och Klang-poliserna” Kristiansson och Kvant som han ansåg vara två inkompetenta skolpoliser. Scenen från ”Polis, polis, potatismos” (1993) när Gunvald Larsson skäller ut Kristiansson och Kvant är en klassiker många filmintresserade minns. Lassgårds spelstil var hela tiden på gränsen, som en kittel redo att koka över. Han tog plats med sin kropp, blinkade ironisk mot kollegor, knackade aldrig på när han äntrade Becks kontor.

 

 

Den skådespelare som kanske har kommit att förknippats mest med Gunvald Larsson var Mikael Persbrandt. Han hade en liten biroll som tuff och arg polis i 1993 års filmatisering av ”Polismördaren” men i och med rollen som Gunvald Larsson slog han igenom för den breda publiken.

1997 hade ”Beck - Lockpojken” premiär och nu fick publiken möta en helt ny typ av Gunvald Larsson. Kopplingen till böckerna fanns kvar, Gunvald Larsson var fortfarande hård och tuff på många sätt, hans klädsnobberi nämndes under filmernas gång och problematiken med den icke existerande kontakten med hans familj fanns kvar. Men som filmvetaren Michael Tapper menar, Gunvald Larssons dåliga egenskaper kom nu att vändas till någonting bra. Samhället kring sekelskiftet 2000 var färgat av det politiskt korrekta medvetandet och Gunvald Larsson kom i de nya filmerna att fungera som driv och publiken såg hans sätt och stil som humor.

 

Karaktären blev så pass populär att vissa filmkritiker kom att fråga sig om Beckfilmerna borde byta namn till Gunvald. Filmbolaget slog mynt av populariteten och tryckte upp t-shirts med en bild på Gunvald Larsson och texten ”Swedish badass”.

 

 

Förändringen kring Gunvald Larsson från böckerna och 1990-talets filmatiseringar var enorm. Borta var många karaktärer, Kollberg, Rönn, Melander med flera fanns nu inte kvar. Påläggskalven Benny Skacke (Figge Norling) gästspelade endast i ett par filmer innan han skrevs ut ur handlingen. I och med att Kollberg, som hade rollen som Becks närmaste kollega och vän, inte fanns med hamnade Beck och Gunvald Larsson närmre varandra, en slags vänskap som inte syntes i tidigare filmatiseringar. Visserligen skällde Beck ut Gunvald Larsson när han gick sina egna vägar men samtidigt försvarade han också honom och en vänskap växte fram mellan de.

Då filmerna spelades in i omgångar fanns det möjlighet för karaktärerna att utvecklas, och under säsong två med filmen ”Hämndens pris” (2001) förändrades Gunvald Larsson till att bli ”mjukare”. När en polis brutalt mördas, han var nära vän till Gunvald Larsson, får man se en ledsen Gunvald som i slutet av filmen när han tas som gisslan av mördaren Dag Sjöberg (Shanti Rooney) känner empati när mördaren skjuts ihjäl av polis.

Men även om Gunvald förändras till en mjuk/hård polis skulle publiken ha sitt och karaktären fortsatte med sina drypande kommentarer och buffliga, våldsamma stil. Först 2009 såg man en större förändring i Gunvald Larssons personlighet, hans ickepolitiska kommentarer upphörde nästan helt.

Redan 2004 nämnde Mikael Persbrandt att han vill sluta med rollen, men i sin självbiografi nämnde han att han hade problem under inspelningen av filmerna år 2014. Inom produktionen kom man överens att Gunvald skulle skrivas ut ur serien. Persbrandt mindes det som att han fick sparken.

 

 

2016 möter vi Gunvald Larsson för sista gången, han mördas i filmen ”Beck - Gunvald”. Maj Sjöwall tyckte själv att produktionsbolaget skulle ta livet av Gunvald Larsson. Filmbolaget hade ringt henne och frågat hur de skulle göra. Det var bättre att fortsätta och hitta en annan partner åt Beck att bolla med tyckte hon. Sjöwall förstod att det efter 31 filmer var det svårt att utveckla karaktären mer. I böckerna dog dock aldrig Gunvald Larsson utan levde där vidare påpekade hon dock.

 

 

Gunvald Larsson kom att ersättas av den norske polisen Steinar Hovland. Rollen spelades av Kristoffer Hivju, känd för att ha spelat Tormund Giantsbane i TV-serien ”Game of Thrones”. Steinar Hovland kom att bli Gunvald Larssons totala motats, mer lik karaktären Lennart Kollberg. Han kom att stå för en mjukare polis, närmre till dialog än våld, en ömsint familjefar och bra kollega.

Men historien om Gunvald Larsson tar inte slut, hans typ av” filmsnut” gav upphov till liknande filmpoliser. Exempelvis Gunvalds ”kusin” på västkusten, Johan Falk (Jakob Eklund), syntes för första gången 1999 i ”Noll tolerans”. Likt Gunvald Larsson var Falk en tuff, hård polis som gick sina egna vägar för att lösa brotten. Flera av våra stora deckarförfattare läste själva och inspirerades troligtvis av Sjöwall/Wahlöö och i deras egna romaner, som många gånger också blev till filmer, fanns den tuffa, fysiska och hårda polisen, exempelvis Leif GW Perssons polis Bo Jarnebring.

Andreas Heilborn
Forskar om maskulinitet i polisfilmer.