5 skäl att se om "Top Gun" i väntan på uppföljaren

 

Redan förra sommaren var det tänkt att “Top Gun: Maverick” skulle ha premiär. Datumet ändrades till 26 juni i år, för att sedan skjutas upp till 23 december till följd av coronakrisen. Nya budet är att man får hålla sig till tåls ända till 2 juli 2021, dagen före Tom Cruises 59-årsdag.

 

Att innan dess se om första filmen känns snudd på obligatoriskt. För visst har den åldrats med tillräcklig värdighet för att man ska vilja plocka fram Ray Ban-brillorna från 1986 och glömma den krassa verkligheten för en stund?

 

 

 

Dyrkandet av filmhjältar brukar tas till en extra nivå i en amerikansk kontext, särskilt under kalla krigets 1980-tal. Filmens producent Jerry Bruckheimer, då parhäst med Don Simpson, är en mästare i att paketera patriotism till kommersiell popcornunderhållning. Låt oss därför vara ärliga med att “Top Gun” är ren och skär flygvapenporr, från intropeppen till det förlösande bromance-slutet.

 

Biosuccén blev lika självklar som Tom Cruises självbelåtna leende och ansökningarna till den amerikanska militären sköt i höjden. Att Top Gun fungerade som en effektiv reklamfilm är inte så konstigt, då dess framlidne regissör Tony Scott började sin bana inom just reklamfilmsvärlden.

 

 

 

Ingen blockbuster utan ett svulstigt soundtrack, här med ledtema av Harold Faltermeyer. Hur tonsätter man viljan att utsätta sig för livsfara och frivilligt vistas på ett hangarfartyg i Indiska oceanen? Svaret är enkelt och består av två ord: “Danger Zone”.

 

Låten med Kenny Loggins spelas här och var, ibland med sång, ibland instrumentalt; det är i farozonen det händer. Manuset tar även hjälp av Berlin-balladen “Take My Breath Away” och überhurtiga “Playing with the Boys”, återigen med Kenny Loggins.

 

Beach volley-scenen där den sistnämnda dängan hörs, får en extra innebörd i dramakomedin “Sleep with Me” från 1994, där Quentin Tarantino dyker upp och argumenterar för att “Top Gun” egentligen är en stormig kärlekshistoria mellan Iceman och Maverick.

 

 

 

Persongalleriet kryllar av individer med förmodligen lite för stora egon för deras eget bästa. Tom Cruises kaxiga men innerst inne osäkra stridspilot Maverick, sliter ont för att duga för sig själv och andra. Det ska inte ta lång tid innan han får en uppläxning av Stinger (James Tolkan från “Tillbaka till framtiden”), som trots ett drama i luften inte gör avkall på vanan att röka cigarr inuti hangarfartyget – “Son, your ego’s writing cheques your body can’t cash”.

 

När Maverick och Nick “Goose” Bradshaw (Anthony Edwards) får chansen att bevisa sig på elitskolan, är det ett under att lärarna står ut med dem. Störst tålamod har Tom Skerritts befälhavare Mike “Viper” Metcalf. Under karriären har han ofta spelat auktoritära figurer som polischef, borgmästare, doktor eller präst, något han har gjort med lika delar pondus och värme.

 

 

 

Apropå stora gester och laddade energier, varför toksvettas alla hela tiden? Omtittar föder sådana frågor.

 

Man kan även undra om folk tänker på att flygskolan i “Top Gun”, då belägen utanför San Diego, är verklighetsbaserad? Sådan fakta bidrar till den autentiska känslan, men det var nog bra att filmen inte döptes till det formellt korrekta men inte lika catchy “Navy Strike Fighter Tactics Instructor Program”.

 

Förresten, varför pratas det inte mer om hur Meg Ryan stjäl alla scener hon är med i? Det här var några år innan hon slog igenom som romcom-drottning i Hollywood. Ryan ska ha sökt rollen som Charlotte “Charlie” Blackwood (Kelly McGillis), men trots en ganska liten biroll som Carole Bradshaw, skapar hon en härligt avslappnad stämning mitt i all tuppfäktning. Hennes karaktär är även viktig för att belysa Nicks starka familjeband.

 

 

 

Att Tom Cruise prompt ska göra sina egna stunts bådar gott inför nästa års förmodligen mest efterlängtade uppföljare, som enligt Jerry Bruckheimer är ett kärleksbrev till flygkonsten. De hisnande flygningarna i “Top Gun” satte nivån och Maverick är en förebild.

 

Eller är han verkligen det?

 

Med 34 års distans till (o)sund rivalitet och “the need for speed”, är det inte mer än rätt att Iceman får lite upprättelse. Visst har Val Kilmers rollfigur ett irriterande hånflin, men det finns något skevt i att Iceman betraktas som ett as för att han påtalar Mavericks farliga attityd. Maverick är en så pass skicklig pilot att han belönas trots sin vårdslöshet, inte tack vare den. I större delen av filmen är han dessutom ganska odräglig.

 

Låt se om dynamiken mellan de åldrade piloterna har förändrats, då Val Kilmer repriserar sin roll i nya filmen. Vänner eller fiender? Laget före jaget?