Det sjunde inseglet 1957

Scenen där Max von Sydows riddare Antonius spelar schack med döden har blivit så parodierad med åren att det är lätt att glömma vilken fantastisk scen det egentligen är. Vi människor har varit fascinerade av döden sedan urminnes tider, antagligen för att ingen någonsin kan berätta vad som händer efteråt, och Bergman utnyttjade detta till fullo när han 1957 gav världen ett av sina mästerverk.

För hur mycket tydligare kan det egentligen bli när en man som återvänder till ett pestdrabbat Sverige efter en resa till det heliga landet, tvingas fly undan sin egen död genom att vinna ett parti schack mot liemannen.  En flykt som inte bara kantas av nattsvart svärta utan även hopp och humor.

-Du fick svart, säger Antonius ironiskt till Döden när spelarna ska välja färg.

-Det blir ju bäst så, svarar Döden ironiskt.

Hysteriskt roligt.

När Antonius tillsammans med sin vapendragare Jöns (Gunnar Björnstrand) ska hitta hem till sin fru igen möter de också en massa människor utmed vägen. Mest talande är gycklaren Jof (Nils Poppe), hans fru Mia (Bibi Andersson) och deras son Mikael. Utan att knäcka alltför många hjärnceller är det tydligt att dessa är en solklar parallell till kristendomen och där kommer vi också in på det andra stora temat i "Det sjunde inseglet", nämligen religion. Trots skabröst klädda damer och sextokiga män är detta en historia som är djupt rotad i kristendomen. Symboliken är tydlig i Antonius egna betraktelser, men också i de scener man minns mest. Som den oerhört gripande bränningen av en ung häxa, när Gunnel Lindbloms stumma flicka till slut pratar eller det ödesmättade slutet som spelas upp till en recitation av Uppenbarelseboken.

53 år senare kanske detta låter som både högtravande och pretentiöst och visst finns det aspekter i "Det sjunde inseglet" som gör att det känns helt logiskt att det är en av de mest parodierade filmerna någonsin. Men samtidigt är det också för lätt att kalla den för konstsvammel. Det Bergman lyckas absolut bäst med är att förmedla den mänsklighet som är värd att leva för. Kärlek till en partner, kärlek till ett barn och lyckan att sitta med en skål mjölk med jordgubbar en sommardag med sina vänner. Det gör också att konstrasten med ond bråd död som hela tiden är närvarande i filmen, blir ett kraftfullt budskap som känns minst lika aktuellt nu som då.

Skådespelarna gör också solida insatser. Framför allt en ung Max von Sydow (bara runt 27 år när filmen spelades in) visar varför han är en av filmvärldens mest auktoritära aktörer. Bergman-veteraner som Bibi Andersson och Gunnar Björnstrand är solida medan ett lite mer oväntat namn som Nils Poppe fungerar överraskande bra i de här sammanhangen. Och en stor eloge till Gunnar Fischers helt suveräna foto. Svartvitt har aldrig varit så färgstarkt som här.

Att ens börja analysera "Det sjunde inseglet" efter första kontakten känns dödsdömt på förhand. I stället krävs det att man återvänder till filmen ett flertal gånger för att ens nudda vid det som Bergman vill säga om mänskligheten. Samtidigt fungerar det också utmärkt att se filmen som en medeltida saga där det goda till slut segrar över det onda, om än med besk eftersmak.

Inramningen gör också att filmen känns mindre daterad än andra av Bergmans 50-tals filmer som till exempel "Smultronstället". Att det går att njuta av "Det sjunde inseglet" på alla dessa sätt befäster dess storhet och bekräftar varför alla filmnördar inte skulle ha tackat nej till ett parti schack med mannen med makt själv. Ingmar Bergman, alltså.