10 saker du inte visste om ”Hajen”

Det var en strandroman som i händerna på en ung, nykläckt filmskapare blev en av de största filmklassikerna – och mest skrämmande rysarna. Med 40 år på nacken är ”Hajen” fortfarande en älskad favorit, av såväl cineaster, Spielberg-fans och skräcknördar. Här kommer fakta du inte visste att du borde veta.

Peter Benchley skrev ”Hajen” efter att ha läst om sportfiskaren Frank Mundus, som fångade en enorm haj på 1960-talet (karaktären Quint sägs vara baserad på Mundus). Det var producenten David Brown på Universal som först upptäckte romanen i tidningen Cosmopolitans litteratursektion. Tidningens bokredaktör hade skrivit en notis om boken, inklusive kommentaren ”kan bli en bra film”. Brown och parhästen Richard D. Zanuck, som tillsammans producerat bland annat Steven Spielbergs långfilmsdebut ”Sugarland Express”, läste boken över en natt. De köpte filmrättigheterna 1973, innan boken publicerats, för 175 000 dollar.

För registolen var först veteranen John Sturges (som bland annat gjort ett annat vattenbaserat äventyr, ”Den gamle och havet”) påtänkt innan Brown och Zanuck erbjöd jobbet till Dick Richards, som debuterat året innan med västernrullen ”Damm, svett och kulor”. Richards envisades dock med att beskriva hajen som en val och dumpades. Samtidigt var 26-åriga nykomlingen Spielberg eld och lågor över projektet, efter att ha läst boken och upptäckt likheter (som att dessa monster attackerade vanliga män av folket) med sin TV-film ”Duellen”. Spielberg skrev på i juni 1973, precis innan ”Sugarland Express” hade premiär.

Innan produktionen inleddes blev dock Spielberg tveksam till ”Hajen” med rädsla att bli typecastad som regissör. Han ville hellre göra komedin ”Oh, vilket sjöslag!” för 20th Century Fox men Universal höll honom kvar enligt kontrakt. Brown övertalade Spielberg att göra filmen med löftet att han skulle kunna göra vad han ville efteråt – vilket minst sagt infriades.

Inför omskrivningen från bok till filmmanus ville Spielberg behålla grundidén och den tredje akten, hans favoritdel, men ta bort de många sidointrigerna i bokens första två delar. Benchley erbjöds att skriva om manuset och skrev tre versioner innan det skrevs vidare av andra. En stor ändring var att ta bort otrohetsaffären mellan Ellen Brody, sheriffens fru och Matt Hooper, eftersom Spielberg var rädd att det skulle kompromissa kamratskapen på båten. Spielberg kände fortfarande att karaktärerna var osympatiska och erbjöd såväl unga John Byrum (”Närgångna bilder”) som William Link och Richard Levinson (skaparna av TV-serien ”Columbo”) att skriva om manuset men alla tre tackade nej. Tony- och Pulitzerprisbelönade dramatikern Howard Sackler erbjöd sig att skriva om manuset, utan kreditering, och Spielberg & co tackade ja. För att pigga upp den mörka historien anlitade Spielberg vännen och komikern Carl Gottlieb för att lägga in skämt, och gav honom även rollen som tidningsredaktören Meadows.

Spielberg gick med på att anlita etablerade skådespelare men ville samtidigt undvika stora stjärnor då han ansåg att minnena som kommer med dem kan ”korrumpera storyn” och samtidigt att själva hajen var filmens stora stjärna. Stuntkvinnan tillika skådespelerskan Susan Backlinie fick rollen som inledningsoffret Chrissie, eftersom hon kunde simma och gick med på att vara naken. De flesta mindre roller spelades av lokalbor, inklusive Jeffrey Kramer (som senare producerade TV-serierna ”Advokaterna” och ”Ally McBeal”) som vicesheriffen Hendricks. Rollen som sheriff Brody erbjöds Robert Duvall (som uppmuntrat Speilberg att göra filmen) men han var bara var intresserad av Quint och dessutom rädd att filmen skulle göra honom för känd. Charlton Heston var intresserad av Brody men även om Spielberg ville ha honom i rollen så ansåg han Hestons hjältepersona för mäktig – Heston tog inte nobben något vidare och talade illa om Spielberg efteråt samt svor att aldrig arbeta med honom. Roy Scheider blev intresserad av rollen efter att ha hört Spielberg - som var rädd att Scheider skulle spela en tuff snut som i ”French Connection” – prata om filmen på en fest.

Nio dagar innan inspelning hade varken Quint (Lee Marvin tackade nej) eller Hooper (Jon Voight och Jeff Bridges var påtänkta) rollsatts. Producenterna föreslog den tveksamma Robert Shaw, som de jobbat med i ”Blåsningen”, som tackade ja efter uppmuntran av hans fru och sekreterare. Han baserade sin rollprestation på en lokal fiskare, som medverkade i filmen. George Lucas föreslog Richard Dreyfuss (som han jobbade med i ”Sista natten med gänget”) – han tackade först nej men ångrade sig efter sin besvikelse över filmen ”Född smart”. Dreyfuss och Shaw, som led av alkoholism och enligt utsago blev en skitstövel så fort han drack, avskydde dock varandra vilket resulterade i tacksamt spänd stämning i filmen men även under inspelningen.

När naiva producenter inte fick sin vilja igenom med att använda en riktig och tämjd haj tillverkades tre olika hajar, kontrollerade via lufttrycksteknik och som fick smeknamnet Bruce, efter Spielbergs advokat. En helkroppshaj utan mage som bogserades med en lång lina; en som rörde sig mellan kamerorna från vänster till höger, med den vänstra, dolda sidan full av slangar; samt en likadan fast med höger sida öppen. Scenografen Joe Alves (som senare regisserade ”Hajen 3”) designade hajarna som senare tillverkades av 40 tekniker, och krävde 14 operatörer att sköta samtidigt.

Man började filma i maj 1974 på ön Martha's Vineyard i Massachusetts. Inspelningen var dock allt annat än smärtfri. Förutom bråk mellan skådespelare så krånglade teknik och effekter, och budgeten översteg från fyra miljoner dollar till nio. Missnöjda teamarbetare gav filmen smeknamnet ”Flaws”. Spielberg tog själv på sig skulden för många problem, och hans perfektionism och brist på erfarenhet. Han envisades med att filma på riktigt vatten, vilket medförde flera problem inklusive sjösjuka, segelbåtar som åkte in i bild, nerblötta kameror och själva båten som sjönk – med skådespelare ombord. Problemen med hajen gjorde dock att scener fick skrivas om så att hajens närvaro enbart hintades – vilket bidrog till den mer mystiska, Hitchock-iska känsla filmen blev känd för.

John Williams vann sin andra Oscar (efter ”Spelman på taket”) samt en Grammy och Golden Globe för den ikoniska musiken, som rankats som sjätte bästa filmmusiken av amerikanska filminstitutet. När Williams presenterade själva hajtemat för Spielberg genom att endast spela tonerna E och F på ett piano trodde regissören att det var ett skämt och skrattade. Flera olika tolkningar har gjorts av musiken; det har bland annat menats att de två tonerna symboliserar hajens hjärtslag, eller att den liksom Bernard Herrmanns musik (för exempelvis ”Taxi Driver” och ”I sista minuten”) står för mänsklig andning.

Filmen ledde, inte oväntat, till en rad imitationer och kopior. På 70- och 80-talet strömmade filmer om stora, farliga djur in varav parodin ”Piraya” ansågs som den bästa av Spielberg själv. Flera utländska filmer lanserades felaktigt som uppföljare till ”Hajen”, bland annat italienska ”Jättehajen – Vindsurfarnas skräck” som drogs in från biograferna efter att Universal stämt producenterna för att ha plankat Spielbergs film. När man skulle sälja in ”Alien” så beskrev man den som ”Hajen i rymden”, mycket för att man även i den filmen avvaktar med att visa själva monstret.