Die Hard 2 (1990)
Efter en lömsk “stänga av rullbandet-manöver” som totalt överraskar specialstyrkan blir det pang-pang för hela slanten. John McClane äntrar scenen, i vanlig ordning via lufttrumman, lagom till att 90 % av the good guys är döda. När kulorna är slut gäller det att improvisera och death by scaffolding är ett faktum. Skurken ser dock inte så lite slapp ut redan innan byggställningen kapar honom i midjehöjd. Inte ens snabb klippning kan dölja det faktum att han är gjord av teddybjörnsstoppning.
Kuriosa: En av många scener som censurerades när filmen släpptes i Sverige. Mord, inklusive dockmord var en het film-potatis under 80- och 90-talet.
Det kan vara svårt att få rätt känsla för slutscenen om man inte har sett hela filmen; det hela blir lätt lite lösryckt. Synopsis: Man sitter fast i spindelnät. Monster förvandlas omständligt långsamt till spindelmonster (?) och tömmer mannen på kroppsligt innehåll (så kallad luft) inom loppet av två sekunder. Skulle du mot förmodan ha sett hela filmen är det högst troligt att det är något fel på dig.
Lillkillen har uppenbarligen en rätt dålig dag. Inte nog med ett tandläkarbesök som resulterar i kvävning (hej lawsuit #1). När han sedan, glad i hågen efter att ha lurat döden, jagar bort en flock duvor straffar det sig direkt. Osis att kranoperatören lider av svår fågelfobi och/eller får en rejäl stroke just i det ögonblicket. Poff och pojken är plattare än en cheeseburgare från Donken tillagad med extra lite kärlek. Jag gissar på att han redan innan hade svårartad glasallergi då hela hans kropp förvandlas till blåbärspaj i ett nafs. Jag ifrågasätter inte huruvida det är dåligt att få en gigantisk glasskiva i huvudet men kom igen… Det jag dock ifrågasätter är byggbolagets säkerhetsrutiner (hej lawsuit #2).
Av en slump dyker Arnold återigen upp på listan för dagen, till stor glädje för Djurens Vänner. Såvida det inte finns någon framavlad gummihund till följd av ett ondskefullt experiment på Pirellifabriken, behöver ni dock inte oroa er. Tips: De flesta hundraser studsar inte, oavsett hur mycket trubbigt våld man utsätter dem för.
Steven Seagals första, enda och sista film som togs emot någorlunda väl av publik och kritiker är faktiskt en riktig höjdare. Spännande och påkostad med bra tempo och actionscener. Lagom till avslutningsfighten tog tyvärr stålarna slut och Tommy Lee Jones stuntdocka kunde uppenbarligen inte färdigställas. Visst ser han lite stel och degig ut redan före kniven sitter i skallen?
Lite öppet mål med tanke på att Imdb listar 103 goofs för denna 80-talspärla. Commando spelar i en egen liga på många sätt och lär dyka upp på topp 10-listor som “ one-liners för alla situationer”, “filmskurkar som är läskiga av fel skäl” och “bäst användning av trädgårdsredskap”. Nog för att Sully är rätt kort i rocken men att använda sig av en stand in modell buktalardocka är ett lite slappt val. Kanske hade regissören den liggandes sedan en tidigare karriär, vad vet jag. Bonuspoäng för dödsvrålet som utvecklar sig till en liten trudelutt. Oh la la indeed.
Jag har desperat försökt finna information om eventuella dockmakarestrejker som inträffat 1985. So far nothing. Charlie skall i radio vittna om vad “the stuff” är men sabbar det hela genom att förvandlas till rakkräm och sedan självexplodera. Specialeffekten börjar rätt hyggligt (även om allt är relativt) med massiv halssvullnad men tar därefter ut svängarna lite väl mycket. Skådespelarinsatserna är det dock inget fel på; den olycksbådande repliken “Oh I know” satte en ny standard för otäckhet på film.
Filmen har inte bara en av de bästa titlarna genom tiderna utan även en av de bästa “fritt fallande docka som mosas mot bergvägg utan att ändra färdriktning-scenerna”. Allt ackompanjerat av stämningsfull musik och flashbacks från filmen, ifall man skulle ha glömt vad som ledde fram till luftfärden.
Oj, oj, oj… Det är svårt att veta var man skall börja i denna kavalkad av specialeffekter modell deluxe. Eller som den rappa polisen kärnfullt uttrycker det: Oh Jesus, goooood! Lite mindre tid för bön/gevärsladdande och mer tid för handling och det hela kanske hade slutat bättre. Inte nog med att han får huvudet vridet 180 grader, monstret lyckades magiskt förvandla hans hår till en fårfäll i processen. Creepy stuff.
Spookies (1986)
Final Destination 2 (2003)
Lillkillen har uppenbarligen en rätt dålig dag. Inte nog med ett tandläkarbesök som resulterar i kvävning (hej lawsuit #1). När han sedan, glad i hågen efter att ha lurat döden, jagar bort en flock duvor straffar det sig direkt. Osis att kranoperatören lider av svår fågelfobi och/eller får en rejäl stroke just i det ögonblicket. Poff och pojken är plattare än en cheeseburgare från Donken tillagad med extra lite kärlek. Jag gissar på att han redan innan hade svårartad glasallergi då hela hans kropp förvandlas till blåbärspaj i ett nafs. Jag ifrågasätter inte huruvida det är dåligt att få en gigantisk glasskiva i huvudet men kom igen… Det jag dock ifrågasätter är byggbolagets säkerhetsrutiner (hej lawsuit #2).
True Lies (1994)
Av en slump dyker Arnold återigen upp på listan för dagen, till stor glädje för Djurens Vänner. Såvida det inte finns någon framavlad gummihund till följd av ett ondskefullt experiment på Pirellifabriken, behöver ni dock inte oroa er. Tips: De flesta hundraser studsar inte, oavsett hur mycket trubbigt våld man utsätter dem för.
Under belägring (1992)
Steven Seagals första, enda och sista film som togs emot någorlunda väl av publik och kritiker är faktiskt en riktig höjdare. Spännande och påkostad med bra tempo och actionscener. Lagom till avslutningsfighten tog tyvärr stålarna slut och Tommy Lee Jones stuntdocka kunde uppenbarligen inte färdigställas. Visst ser han lite stel och degig ut redan före kniven sitter i skallen?
Commando (1985)
Lite öppet mål med tanke på att Imdb listar 103 goofs för denna 80-talspärla. Commando spelar i en egen liga på många sätt och lär dyka upp på topp 10-listor som “ one-liners för alla situationer”, “filmskurkar som är läskiga av fel skäl” och “bäst användning av trädgårdsredskap”. Nog för att Sully är rätt kort i rocken men att använda sig av en stand in modell buktalardocka är ett lite slappt val. Kanske hade regissören den liggandes sedan en tidigare karriär, vad vet jag. Bonuspoäng för dödsvrålet som utvecklar sig till en liten trudelutt. Oh la la indeed.
Mördande dessert (1985)
Jag har desperat försökt finna information om eventuella dockmakarestrejker som inträffat 1985. So far nothing. Charlie skall i radio vittna om vad “the stuff” är men sabbar det hela genom att förvandlas till rakkräm och sedan självexplodera. Specialeffekten börjar rätt hyggligt (även om allt är relativt) med massiv halssvullnad men tar därefter ut svängarna lite väl mycket. Skådespelarinsatserna är det dock inget fel på; den olycksbådande repliken “Oh I know” satte en ny standard för otäckhet på film.
Don't torture a Duckling (1972)
Filmen har inte bara en av de bästa titlarna genom tiderna utan även en av de bästa “fritt fallande docka som mosas mot bergvägg utan att ändra färdriktning-scenerna”. Allt ackompanjerat av stämningsfull musik och flashbacks från filmen, ifall man skulle ha glömt vad som ledde fram till luftfärden.
Basket Case 3 (1991)
Oj, oj, oj… Det är svårt att veta var man skall börja i denna kavalkad av specialeffekter modell deluxe. Eller som den rappa polisen kärnfullt uttrycker det: Oh Jesus, goooood! Lite mindre tid för bön/gevärsladdande och mer tid för handling och det hela kanske hade slutat bättre. Inte nog med att han får huvudet vridet 180 grader, monstret lyckades magiskt förvandla hans hår till en fårfäll i processen. Creepy stuff.
Kuriosa: Tidig roll för Sarah Jessica Parker (lillmonstret som krossas av kvinnan som blir skjuten).
En härlig familjefilm från sent 80-tal som genom Paul Rudds ambassadörskap till slut har fått den uppmärksamhet den förtjänar. E.T må ha varit först men Mac and Me var i alla fall…Tja. Vi lämnar den tråden. Rullstolsscenen är hur som helst legendarisk och med all rätt. Frågorna är många: Varför hade han parkerat sig i en så gott som vertikal backe från början? Hur nådde rullstolen sin maxhastighet på 200 km/h redan efter två sekunder? Vilket företag har tillverkat bromsspaken? Paralyserad av skräck (eller av det faktum att han består av stoppning) sitter pojken frusen i samma pose under hela luftfärden. Som tur är dyker Mac upp och… Vi lämnar den tråden också.
Mac and Me (1988)
En härlig familjefilm från sent 80-tal som genom Paul Rudds ambassadörskap till slut har fått den uppmärksamhet den förtjänar. E.T må ha varit först men Mac and Me var i alla fall…Tja. Vi lämnar den tråden. Rullstolsscenen är hur som helst legendarisk och med all rätt. Frågorna är många: Varför hade han parkerat sig i en så gott som vertikal backe från början? Hur nådde rullstolen sin maxhastighet på 200 km/h redan efter två sekunder? Vilket företag har tillverkat bromsspaken? Paralyserad av skräck (eller av det faktum att han består av stoppning) sitter pojken frusen i samma pose under hela luftfärden. Som tur är dyker Mac upp och… Vi lämnar den tråden också.
Kuriosa: (Big) Mac and Me har med stor sannolikhet den mest aggressiv och provocerande produktplaceringen i någon film genom tiderna.
Läs också:
