Die Hard 2 - Die Harder 1990

I första filmen lyckades polisen John McClane (Willis) - för de som missat - stoppa ett dussintal terrorister med psykotiske Alan Rickman i spetsen från att råna ett japanskt företag i en skyskrapa. Den här gången befinner sig McClane på en flygplats då han hamnar mitt i en ny terroristhärva där några skurkar försöker befria en fängslad knarkkung och McClane måste rädda passagerarna - inklusive sin fru (Bonnie Bedelia) - på ett flertal flygplan som inte kan landa och börjar få ont om bränsle...

"Die Hard 2" blev finske regissören Renny Harlins (som enbart gjort några B-filmer och "Terror på Elm Street 4" innan) stora genombrott i Hollywood och han fick trots allt ur sig några hyggliga rullar under sin storhetstid på 90-talet innan han fastnade i skräpfilmsträsket. Här visar han dock att han kan sin action och till skillnad från originalet så lägger han inte ner mycket tid på att bygga upp stämningen utan hugger till med en pangpang-sekvens tidigt i filmens skede.

Därefter varvar Harlin hyfsat smidigt och lagom ofta högljudd action med dialoger som utvecklar filmens story. Det är spännande, fartfyllt och en klar fördel att man höjt risknivån genom att hota ett helt flygplans passagerares liv på kuppen. Som en uppföljare bör så är den även mer rå, våldsam och brutal - vilket även blir lite till filmens nackdel.

Den dramatiska effekten avtar när oskyldiga ska offras för att de är i vägen eller i vissa fall för att skurken mest ska klargöra sin poäng. Mord- och dödsscener är helt enkelt lite för utstuderade för något som utger sig för att vara underhållningsvåld. Willis - som stundtals glöms bort i all terrorism och flygtornsmanövrar - är dessutom en aning för mycket av en superhjälte denna gång när han överlever praktiskt taget allt ifrån att ständigt peppras av en majoritet av tungt beväpnade bovar till att slåss med legosoldater på flygplansvingar. Ännu värre så är hans one-liners varken lika fyndiga eller roliga som i originalfilmen.

Willis själv är dock i toppform och växlar som alltid fint mellan hårdnackad snut, lättsam lustigkurre och mer dramatiskt betonad hjälte. Han har fint stöd från duktiga birollsinnehavare, särskilt underskattade veteranen William Sadler som den diaboliske huvudskurken (även om originalets Bedelia, William Atherton och Reginald VelJohnson har lite/inget att göra). Tempot är klanderfritt och det bjuds på gott om häftig action och smarta twistar. Men även om det är en duglig actionrulle så går det inte att frångå faktum att det är "Die Hard"-seriens svagaste del.