3 scener från "Avengers: Infinity War" som gör den till en av Marvels bästa

Som man tydligt kan se i min ranking över alla filmer i Marvel Cinematic Universe så tycker jag att gänget bakom kulisserna har höjt ribban för hela sagan nu under de senaste åren. Filmer som "Spider-Man: Homecoming" och "Black Panther" har visat att Marvel är villiga att hitta nya spännande vägar framåt och ta risker, något som blir allt mer sällsynt i Hollywood för varje dag som går. 

 

Även när det gäller kärnteamet som tidigare har utforskats i filmer som "The Avengers", "Avengers: Age of Ultron" och "Captain America: Civil War" har det senaste tillskottet, "Avengers: Infinity War", visat sig vara det allra starkaste och mest vågade. Som jag nämnde i senaste avsnittet av Filmmixern tycker jag att den fungerar fantastiskt bra på precis alla plan, vilket är lite av ett mirakel när den rent logistiskt borde ha fallerat redan på planeringsstadiet.

 

Helheten är med andra ord imponerande stabil, men det finns onekligen några specifika scener som lyfter hela filmen lite extra. Efter två biobesök och snart två veckor av reflekterande har jag nedan listat mina tre absoluta favoriter.

 

  

 

 

Det enskilt starkaste kortet i "Infinity War" blev inte helt oväntat Marvel-universumets big bad Thanos. Kevin Feige och hans Marvel-minioner har lyckats få till en handfull minnesvärda antagonister (Loki i "The Avengers" och Killmonger i "Black Panther" för att ta två exempel) längs vägen, men det är först nu de har nått en nivå som kan mäta sig med de bästa i hela genren. Allt från Josh Brolins spektakulära, sympatiska och finstämda prestation till det oväntat stora utrymme han får i speltiden bidrar till att lyfta honom högre än allt annat vi har sett i de tidigare 18 filmerna.

 

Det allra bästa med honom är hur emotionell han tillåts vara. I ett antal scener byggs hans komplexa relation med Gamora upp, för att sedan få ett sjuhelsikes klimax när de båda beger sig till Vormir för att lägga vantarna på "soul stone". Scenen börjar felfritt med platsens fantastiska design och det överraskande Red Skull-inhoppet, men det är när både Thanos och Gamora inser att det finns en verklig kärlek i deras relation som den trycker till rejält. När Thanos släpar henne fram till stupet och målmedvetet kastar henne mot döden brister det totalt för mig, varje gång. Jag gillar Gamora som karaktär, men för att detta ska få behålla sin effekt hoppas jag att hon får förbli död i kommande filmer. 

 

 

 

Om man flyttar fokus till hjältesidan är det för mig Thor (Chris Hemsworth) som gör starkast intryck. Kort sagt är "Infinity War" den bästa Thor-filmen hittills och tvättar bort all bismak från den mycket överskattade "Thor: Ragnarök". Briljansen i att lägga karaktären i famnen på Guardians of the Galaxy-gänget kunde jag inte förutspå från början, men deras ljuvliga dynamik ledde till många skratt och härliga stunder. 

 

Även om Thanos är den bästa karaktären i filmen så är det Thor som får berättelsens lätt bästa ögonblick. När han med purfärska stormbreaker i handen, Rocket Raccoon på axeln och Groot vid sin sida anländer i Wakanda när striden börjar bli allt mer desperat kände jag de allra bästa av rysningar krypa längs ryggraden. "The Avengers"-musiken kickar igång och i ansiktsuttrycken på många av de på gränsen till utmattade karaktärerna ser vi hoppets värme sprida sig igen. Maken till badass entré får man leta med ljus och lykta efter och den känslan, hans fullkomligt episka närvaro och pondus, håller i sig hela vägen till slutet. 

 

Jag gillade även den föregående scenen på Nidavellir där stormbreaker skulle tillverkas (Groots uppoffring av en arm för att göra yxans skaft tyckte jag var en helt underbar idé) men Peter Dinklages smärtsamt teatrala och allmänt förbluffande prestation drar tyvärr ner helhetsintrycket en del där. 

 

 

 

Vi kan nog alla vara överens om att slutklämmen kom som en rejäl chock. Filmer i superhjältegenren där skurken vinner (kanske kortsiktigt i det här fallet, men ändå) växer inte direkt på träd och jag beundrar verkligen Marvel för att de vågade ta den här riktningen, särskilt eftersom de gör det på så förkrossande vis. En efter en förvandlas karaktärer som många i biopubliken älskar till aska och även om vi vet att flera av dem har bekräftade uppföljare på gång så träffar det hårt. Karaktärer som Rocket och Cap får efter ett liv av smärta och lidande se sina närmaste vänner tyna bort, Okoye säger farväl till sin kung och Scarlet Witch följer efter strax efter att ha sett hennes livs kärlek dö två gånger om.

 

Det var dock när det blev Tom Hollands Spider-Mans tur som mitt hjärta krossades i tusen bitar. Hans påtagliga dödsångest och desperata vädjan till Tony Stark om att han inte är redo var som en kniv i själen på mig och jag häpnar fortfarande över det djupa mörkret i den sekvensen. Det faktum att han bara är en pojkspoling från Queens som har tagit vatten över huvudet slår till med full kraft och Starks fadersliknande sorg späder på det ännu mer. Den emotionellt tyngsta scenen vi har fått hittills i Marvel Cinematic Universe, utan tvekan.