Stephen King-serien "The Mist" imponerar inte

Så var vi här igen; ännu en film har förvandlats till tv-serie, och resultatet? Inget vidare.

 

Ska man vara petig är det väl egentligen en roman som förvandlats till en tv-serie, då serien baseras på skräckmästaren Stephen Kings berättelse "Dimman" som för första gången fanns representerad i antologiboken "Dark Forces" från 1980. År 2007 gjorde dock Frank Darabont en filmatisering av det hela.

En mystisk och närmast oförklarlig dimma sveper plötsligt in över den lilla staden Bridgton i Maine. En dimma så pass tät och tjock att man knappt kan se genom den och än mindre vistas i dess dunkel. Värre blir det dock då stadens invånare till sin förskräckelse får reda på att det gömmer sig en massa agressiva och blodtörstiga monster i dimman...

 

 

 

Då jag först sätter mig ned för att se denna skapelse kan jag väl inte direkt säga att jag har några höga förväntningar. Detta är också något som visar sig vara helt rätt inställning, ty annars har jag nog upplevt det hela än värre. Det börjar nämligen hyggligt; skådespelarna gör sitt jobb (varken mer eller mindre), effekterna funkar och själva storyn rullar på utan några större irritationsmoment.

 

"Kanske det kan bli bättre än "Under the Dome" trots allt?" tänker jag. Det är inga mästerverksvibbar som serveras där under den första halvan av piloten, men det fungerar som sagt.

 

 

 

Efter ungefär halva piloten rullat börjar dock saker och ting på att bli riktigt dåliga. Fler karaktärer dyker upp och dessa gestaltas av skådespelare som inte besitter någon vidare talang. Det värsta är att det även börjar smitta av sig på huvudcasten, plötsligt havererar skådespeleriet fullständigt och allt börjar likna en riktigt usel b-film, eller till och med c-film.

 

Detsamma gäller alla malplacerade sidospår man envisas med att trycka in. Detta brukar ofta vara ett problem med piloter; man vill liksom visa allt och detta gärna med en och samma gång. Då blir det ofta rörigt, spretigt eller bara too much. "The Mist" är skyldig till samtliga av dessa påståenden.

 

 

 

I boken och i filmen utspelade sig i stort sett hela berättelsen i en affär där ett gäng invånare sökte skydd från dimman och dess monster. Väl där inne blev de sedermera "strandsatta", detta gjorde i sin tur att det skapades ett slags psykologiskt spel mellan karaktärerna. En spänning som utgjorde ett minst lika stort hot som monstren där ute i dimman, till slut började karaktärerna helt sonika gå på vandra.

Detta har man ändrat på i själva serien där man istället valt att stänga in karaktärerna i ett stort köpcentrum samt i en kyrka. Med detta sagt försvinner alltså stora delar av one location-konceptet och klaustrofobin, några aspekter som väl ändå får ses som några slags grundpelare i originalet. Visserligen skapas en del motsättningar i grupperna, dock inte ens i närheten av den skrämmande, psykologiska spänning som skapades i förlagorna.

 

 

 

I tv-serien har man, förutom att ändrat på i stort sett hela grundkoncetpet, även lagt till nya händelseförlopp, sidohistorier och skapat helt nya karaktärer. Apropå just karaktärer tror jag banne mig inte en enda från boken/filmen finns kvar i serien, bara en sådan sak. I serien får vi istället främst följa familjen Copeland, bestående av pappan Kevin (Morgan Spector), mamman Eve (Alyssa Sutherland) och dottern Alex (Gus Birney).

Då dimman sveper in separeras Kevin från resten av familjen, att försöka återfinna dem blir sedan en av alla de nya sidohistorierna. Ett annat sidospår involverar dottern Alex, som strax innan dimman blir våldtagen av sin drömkille Jay (Luke Cosgrove) på en fest. Alex blir sedan dessutom instängd på samma köpcentrum som Jay.

 

Detta kanske på pappret är nog så dramatiska händelser och historier, men de betyder föga något då karaktärerna är så pass ihåliga och stereotypa. Visst kan man ändra på saker och ting, skapa sin egen vision av boken/filmen om ni så vill, men man kan bara inte vända upp och ned på precis allting, en gnutta respekt till förlagan tack.

 

 

 

Då det är dags för det andra avsnittet är jag mest bara irriterad, jag gillar ju filmen "The Mist" skarpt och stör mig säkert lite extra på grund av det; all bortkastad potential. Men som så många gånger tidigare ger jag serien ifråga fler avsnitt. Det kan ju bli bättre, eller? Nä.

 

I bästa fall ligger det andra avsnittet av "The Mist" kvar på samma nivå som piloten. Samma låga nivå. Visst, vissa effekter är ganska snygga, men vad bryr jag mig om snygga effekter då ingenting annat fungerar? Det är helt klart kul med ännu en spelare på planen (Spike TV har inte gjort något egetproducerat på över tio år), synd bara att materialet inte var bättre än så här.

 

 

 

För att summera det hela kan ni kort och gott hålla er borta från tv-serien "The Mist" då den väl dyker upp på en svensk kanal (serien är ännu icke uppköpt här hemma). Läs hellre berättelsen eller se om filmen, som är riktigt bra, åtminstone ifall man diggar hopplösa och mörka alster utan lyckliga slut.

Tv-serien "The Mist" är bara ännu en lättuggad b-serie där man hoppas rida på gamla framgångar. Katastrofalt skådespeleri, urusel klippning, ihåliga samt sterotypa karaktärer och ointressanta händelseförlopp. Vissa effekter må fungera, but that's about it.

 

 

"The Mist" består visserligen av tio avsnitt och jag har endast avverkat två, kan den bli bättre? Absolut, jag skulle dock inte satsa några större summor pengar på detta. Det finns andra serier att lägga sommarledigheten på - här hittar du mina 7 tips på binge-vänliga tv-serier i sommar.