Jag var 14 år, fem månader och 15 dagar. En lätt ångestfylld nedräkning till vuxenlivet pågick och min längtan bort var starkare än någonsin. TV var tillsammans med vännerna och rasterna i skolan – livet.
För att försöka förklara hur viktigt TV var och hur mycket en serie som ”Twin Peaks” betydde och kom att påverka oss, måste jag börja med att beskriva vår verklighet då. Berätta hur våra mediala vanor eller kanske snarare bristen av desamma såg ut.
1990 är en kortare livstid sen, men det känns som igår. Det är en tid då datorer inte finns i hemmen, då brev är handskrivna och pennor fortfarande vässas. Det är en tid innan internet, on-demand och DVD-boxar. Videospelare är förvisso en del av de flesta vardagsrum och avsnitt av favoritserien kan lätt spelas in. Som tur är går också oftast en repris av det mesta, ifall mamma råkar spela in fel kanal av två möjliga. Några jag känner har flera VHS-spelare hemma och ägnar sig åt det (och detta pratar vi bara viskande om) illegala ”videokopierandet”. Det vill säga, de hyr en film och sätter sedan på den, för att med den andra apparaten spela in det som visas på TV:n. Tekniken är krånglig och kvalitén i slutändan rent usel, men det spelar mindre roll då vi är det yngre gardet av blandbandsgenerationen som i tid och otid spelar in snuttar (så mycket vi hinner få med) av favvolåtarna på radion och alltså inte är särskilt kräsna.
Mobiler, messande och Facebook finns såklart inte 1990, utan man skriver som sagt för hand i vännernas ”Mina vänner”-bok, men framförallt ringer man och träffas sedan IRL. Även om den bokstavskombinationen inte brukas då alternativ helt enkelt saknas. Man ringer alltså hem till folk och hoppas de är där, är de inte det uppstår ingen panik utan vi accepterar helt enkelt faktum att hen inte är tillgänglig och ringer igen lite senare för att bestämma tid för en träff. En tid man, hör och häpna, också håller.
1990 ringer man enbart med fast telefoni. Fast som i fast-i-väggen-med-sladd. ”Nu kan du lägga på!” är en fras som antyder att det finns flera telefoner fast i olika väggar i ett hem, men också att integritet är ett svårt ord som sällan nyfikna småsyskon kan stava till. ”LÄGG PÅ SA JAG!!!”
1990 är ordet spoiler knappt påfunnet, åtminstone används det inte i samma utsträckning som idag. När det kommer till just TV-serier händer det extremt sällan att någon har information om hur det går sen, då det för att få den informationen krävs att vederbörande eller någon vederbörande känner skulle ha gjort en tripp till USA där de flesta serier är något före. 1990 reser inte vanligt folk. Framförallt ingen jag känner och åtminstone inte så långt.
1990 såg vi istället väldigt mycket på TV, på fasta tider och utan pauser. Oftast ihop med andra, familj och vänner och efteråt pratade vi om det vi precis har sett. TV hade en social funktion och var ett sätt att umgås. Man träffades och delade en stunds flykt undan verkligheten. Alla hade såklart en egen personlig upplevelse av flykten in i burken, men att efteråt dela med sig av den och ta del av andras gjorde det hela till så mycket mer verkligt. Det fanns en känsla av att det man såg skedde LIVE, just där och då. Min längtan bort stillades och jag började leva där och nu.
När ”Twin Peaks” började sändas vintern 1990 tog den på ett positivt sätt över våra liv under året som kom. Vi pratade om det på väg till skolan, på rasterna, på väg hem. Ringde varandra igen på kvällen och pratade ännu mer. Vi engagerade oss i dramatiken, andades mystiken och njöt av den förvirrade känslan som smittade av sig och fick oss att glömma egna eventuella bekymmer. Fenomenet kan närmast kanske jämföras med hur det är att se fotbolls-VM eller Melodifestivalen som under begränsade tider med jämna mellanrum drabbar sin publik och lockar fram ett liknande engagemang.
Serien kom att inte bara förändra TV-dramatiken med sitt banbrytande och genreöverskridande berättande, den förändrade också mitt sätt att se på TV. Från att enbart vara ett visuellt underhållningsmedium blev den både en tröst och en källa till vardaglig kontemplation.
”Twin Peaks” inspirerar och influerar på många plan än idag och trots att det alltså snart gått 25 år sedan Pete Martell ringde från sin fasta telefon till sheriff Harry S. Truman och med darrande röst utbrast: ”She is dead, wrapped in plastic” känns den fortfarande väldigt mycket just nu.
Laura Palmer blev i och med Petes fynd seklets mest omtalade lik, men samtidigt också en symbol för en trevande tonårstid och en kanske något tvivelaktig förebild för en generation unga tjejer som räknade varv runt solen, månader och dagar i sin längtan efter att en dag bli vuxna.
I veckan släpptes den kompletta Bluray-boxen med hela mysteriet samlat, samt en hel del aldrig tidigare visat material. Har du ännu inte sett serien så har du nu en ypperlig chans att ta igen det du missat. Gör det!
