Likt ringen låg gömd på botten av den grumliga Anduin-floden i två millenier, förblev Tolkiens trilogi orörd i 47 år. Men sen, en dag, slås en nyfiken liten nyzeeländsk farbror vid namn Peter Jackson av den storslagna, till synes galna tanken ”att det här kan minsann göras film av”.
Resten är historia. En legendarisk bokserie finner en banbrytande regissör. Resultatet blir en ovedersäglig guldtrilogi vars följare behandlar den som religion. Men det som följer är desto tragiskare; en projektilbana av Tolkien-adaptioner med gradvist kvalitetstapp. Och nu väntar snart en frontalkrock i och med Warner Bros uttalade planer på att göra nya ”Sagan om ringen”-filmer.
(En liten fotnot: den tecknade ”Sagan om ringen”-filmen från 1976 av Ralph Bakshi var först ut med att filmatisera Tolkiens berättelse.)
Tolkiens filmatiserade arv: från guld till dynga
Några år efter ”Sagan om ringen” återvänder Peter Jackson till Midgård för att ge sig an ”The Hobbit”, som till skillnad från ”Sagan om ringen” är en relativt tanig saga på ringa 400 sidor. Det slimma materialet tillsammans med beslutet att göra trilogi av det hela kom att innebära kreativa utsvävningar och ökad improvisation.
”The Hobbit” har sina stunder. Men mer än något annat bevisade man att Middle Earth med lätthet tappar sin magi när man avviker från källmaterialet och försöker koppla samman punkterna på ren intuition.
Många år senare blir världens rikaste man Jeff Bezos sugen på att bli ännu rikare, varpå Amazon roffar åt sig Tv-rättigheterna till Tolkiens arv och ”Maktens ringar” får skrida till verket. Här någonstans börjar det gå åt helvete på riktigt.
Publikens mottagande av Amazons påkostade ”Maktens ringar” är lika kluvet som Gollums personligheter. Den ena sidan hojtar ”My precious”, den andra väser ”Stinking Hobbits”. Det verkar dock finnas någon typ av flytande konsensus som säger att serien trots allt är ett misslyckande. Jag skriver definitivt under på den slutsatsen. Återigen sken man bländade ljus på det faktum att det inte går att helt ad hoc fylla Tolkiens blanka rader.
För några veckor sen kom dock dödsdomen då Warner Bros klev ut i media och presenterade sina planer på att producera nya ”Sagan om ringen”-filmer. Vi kan med det sagt konstatera att den stora urvattningen av ”Sagan om ringen” har börjat. Jag ska förklara varför detta är en dålig – ursäkta mig – värdelös idé.
Varför Warner Bros nya filmer är värre än ”Maktens ringar”
Som bekant för Tolkien-nörden består Middle Earths historia i fyra tidsåldrar; den första, den andra, den tredje och den fjärde, varpå den tredje är den tveklöst mest dokumenterade och älskade. Det är denna ålder som huserar våra favoritkaraktärer. Det är här ”Sagan om ringen” och ”The Hobbit” utspelar sig. Och det är här Warner Bros bullrar in för att jaga dollars.
Den tredje tidsåldern består av händelseutvecklingar och narrativ som är väl detaljerade, ypperligt planerade och framför allt – i stor mån avslutade. Det finns liksom inget utrymme att sitta och hitta på saker om Aragorn. Hans ark är redan fullbordat. Samma gäller för många andra karaktärer.
”Maktens ringar ” utspelar sig under den andra tidsåldern; en tid som omsusas av större mystik på grund av begränsat källmaterial. Om Amazon klantar till det under denna tid (något man aktivt jobbar med) så är det lätt att inte ta det på för stort allvar. Det känns inte som att man inkräktar på kärnan i Tolkiens värld. Det känns på sin höjd som ett misslyckat lekmannaförsök. Det kan jag, trots att det suger, ta med en klackspark.
Men Warner Bros ska alltså klampa in i Tolkiens heligaste hall, brodera ut redan avslutade berättelser med påhitt och göra direkta anspråk på ”Sagan om ringens” historia. Det är ett problem, ett vanärande av det alster Tolkien smidde under spetsen på sin penna under 12 års tid.
Som grädde på moset kommer Warner Bros och Amazon dessutom hamna i en konkurrenssituation där en dragkamp mellan filmer från tredje åldern och seriesäsonger från den andra kommer äga rum. Den som producerar snabbast tjänar mest pengar. Ett riktigt katastrofrecept.
”Sagan om ringen” är inte ”Star Wars”
Många pekar på ”Star Wars” och menar att Disney lyckats producera en del bra material i sitt expansionsprojekt och att detsamma skulle kunna gälla ”Sagan om ringen”. Att göra den jämförelsen är ett logiskt felslut. Det är omöjligt att använda ”Star Wars” för att rättfärdiga Warner Bros-projektet. Det finns vissa konceptuella skillnader mellan ”Sagan om ringen” och ”Star Wars” som gör de två ojämförelsebara.
”Sagan om ringen” är inte oändligt
”Star Wars” utspelar sig i ett gränslöst universum, hem till otaliga galaxer, solsystem och planeter. Här finns ingen början, mitt och slut. ”Star Wars” erbjuder en liberal spelplan för filmskapare där man motsägelsefritt och utan problem kan dra till med nya planeter, ekosystem, folkslag och narrativ. Som författare och regissör måste du klanta till det något kolossalt för att din berättelse inte ska passa in.
”Sagan om ringen”, å andra sidan, likt den moderna människans egen historia, består i strikt avgränsade händelser med tydlig början, mitt och slut. Middle Earth genomsyras av en ringar-på-vattnet-effekt där en karaktärs aktion eller ett krigs utfall eller ett folks underlag leder till nästa stora epok. Det är frågan om ett omsorgsfullt, noggrant och genomtänkt världsbygge. Som författare och regissör räcker det med ett litet misstag för att din berättelse ska hamna snett.
”Sagan om ringen” är en enhetlig vision
”Star Wars” började med George Lucas vision men har i decennier tagits i olika riktningar utifrån olika människors kreativa input. Star Wars idag är inte vad George Lucas föreställde sig på 70-talet. Men det är helt okej för ”Star Wars” väldiga natur tillåter detta och fansen accepterar det. ”Star Wars”-universumet är imponerande, häftigt, och gränslöst, men också oenhetligt och relativt okomplicerat.
”Sagan om ringen”, å andra sidan, är förmodligen det mest komplicerade universumet genom alla tider. Mycket på grund av att det emanerar från en mans samlade idéer. Tolkien var arkitekten bakom en väldig byggnad som aldrig hann bli helt klar. Bakom sig lämnade han ledtrådar, små anteckningar och byggstenar, vissa mer kryptiska än andra. Men bitarna passar bara på en plats. Ledtrådarna har bara en lösning. Tolkien var den enda med svaret.
Slutsats: Fristående berättelser inom Middle Earth har ett kreativt spelutrymme på några ynka procent. Det gäller att träffa en dörrglipa. ”Star Wars” har ett kreativt spelutrymme som är mycket större. Här står dörren vidöppen.
Vi vandrar i jättars fotspår
Ovanstående exposé ämnar understryka att vissa originalverk tappar sin tyngd när giriga producenter tömmer dem på innehåll, när man frångår ursprungstanken och bygger eget på måfå. Om vi ändå ska ta oss an den väldiga utmaningen att vidareutveckla och tolka Tolkiens arv så måste utgångspunkten vara välvillig och inte blott ekonomisk. Det behövs människor som genuint älskar det Tolkien byggde.
När vi vandrar i jättars fotspår måste vi gå där de har gått. Inte bredvid. Vi ska studera deras avtryck med nyfikenhet och vördnad. Inte med girighet. När vi når deras sista spår måste vi stanna och fråga oss själva: vart tänkte de gå här näst? Inte: vart ska vi gå för att tjäna så mycket pengar som möjligt?
Jag vill ha fel, men jag tror inte på det här. Skicka produktionsplanerna tillsammans med Gollum och ringen ner i Mordors eldar.
