Vad är det egentligen som gör att Paul Thomas Anderson är så omtyckt?

YouTube-användaren Lanny Boyer har kokat ihop en liten rapp videoanalys kring just detta, och tar upp en hel del intressanta aspekter kring PTA:s filmskapande. Enligt Lanny så är det en kombination av 30-talsemulerande, effektiv användning av färgkombinationer och en djup kärlek för långa tracking shots som gör Andersons stil så förtrollande. Han har också en oändligt vass känsla för vilka skådespelare och vilken musik som kommer ta hans berättelser till nästa nivå. Addera sedan hans i princip obegränsade kunskap om filmhistorien och vi får ett odödligt recept på mästerliga filmer. 

Jag håller med Lanny fullt ut kan tilläggas, för enligt mig finns det ingen - varken nu eller i förfluten tid - som kan slå Anderson när han är som bäst. Alla de spännande aspekter av hans filmskapande som tas upp i videon nedan skriver jag under på, men jag tycker också att man missar den som för mig kanske är allra viktigast, den alltid lika glödande atmosfären. Andersons filmer förmedlar en stark känsla av att saker och ting har uppstått naturligt under inspelningen, och varenda beståndsdel känns så ärlig och äkta. Det känns lite som att gnistan i filmerna kommer ifrån kollisioner, vilket jag älskar. Med andra ord är han en ren naturbegåvning på att hitta någon sorts kontroll och förkrossande skönhet i totalt kaos.