Vi är just nu inne i en tid där vi oroar oss mer än någonsin över hur saker och ting kommer se ut, både kort och långt in i framtiden. Kommer saker att ordna sig? Eller kommer precis allting att gå åt helt fel håll? I samband med detta är dystopier mycket intressanta att ta del av, eftersom de på något sätt, även om det endast är baserat på fantasier, försöker reda ut just dessa frågor.
Alla är lyckliga - eller?
”Brave New World”, som har baserats på Aldous Huxleys roman från 1932, inleds med ett par textrader som ger en förklaring av New London - den framtidsstad vi nu ska sättas in i. Här existerar inget privatliv, inga familjer och ingen monogami. Alla är fria och lika inför varandra. Avslutligen visas meningen ”Everyone is happy”. Utifrån tidigare erfarenheter ställer man dock sig själv en omedelbar fråga: Är det verkligen så?
Därefter följer lite av det som kan förväntas av en dystopisk skildring. Vi ser ett samhälle där människorna, klädda i eleganta kläder i färger som smälter in i omgivningen, verkar vara mycket nöjda med att följa det system som har satts upp för dem. En mycket framtida, avancerad teknologi är självklart också närvarande.
Snabbt ska vi dock inse att det finns mycket mer under ytan. Inget sker riktigt på automatik, utan befolkningen konsumerar ständigt en drog som håller dem på plats i systemet, som även genomsyras av propaganda och klassindelningar. På samma gång förekommer dessutom vissa andra våldsamheter och mysterium, som pekar mot att allt kanske inte står rätt till.
Utopisamhället vs. vår nutid
New London är inte heller den enda delen av detta samhälle. Utanför den till synes utopiska staden existerar en nästan helt annat slags värld, kallad The Savage Lands. Det är denna del som allra främst sticker ut, och blir det mest intressanta med “Brave New World”, i samband med hur det ger vår egna, nutida värld en central roll i serien.
Delar av The Savage Lands fungerar nämligen som en slags nöjespark, som New Londonborna kan besöka för att se “det gamla samhället” spelas upp som ren underhållning. De får här ta del av koncept som för dem är helt främmande, genom att till exempel bevittna ett iscensatt bröllop eller besöka det så kallade “House of Monogamy”. Verksamma i nöjesparken är människor av lägre klass, och det görs tydligt att det finns mycket spänningar, både mellan de själva och till människorna utifrån. Det är uppenbart att något hotar att förstöra systemet och ordningen, när som helst.
Vi må känna igen att många dystopier präglas av klassindelningar, men istället för att upplevas som uttjatat framstår detta som en intressant kontrast. Vi erbjuds inte bara en tolkning av ett framtida idealsamhälle, utan ser även ett förhållande mellan framtiden och den tid vi känner igen oss själva mer i. Spänningen ökar när dessa delar blandas mer med varandra, och människor tvingas agera i främmande omgivningar. Mer om hur saker utvecklas ska jag hålla mig från att avslöja, utan det får den nyfikne upptäcka på egen hand.
Så, har vi verkligen en skön ny värld att vänta oss? Om “Brave New World” ger något positivt svar på detta må vara tveksamt. Däremot kan världen som den bygger upp i nuläget fungera både som en underhållande distraktion och en intressant tankeställare.
