Vad kan dagens skräckfilmer lära sig av 1922 års "Nosferatu"?

Idag har vi otaliga filmserier inom skräckfilmsgenren - bara i år får vi uppföljare till både ”Scream”, ”Exorcisten”, ”Evil Dead” och ”Insidious” samt en rad nya titlar. Men för över 100 år sedan var film ett relativt färskt medium och skräck desto mer. Endast ett fåtal rysare hade nått vita duken varav ”Dr. Caligari” (1921) var den mest kända.

 

Men det var tyska filmskaparen F.W. Murnaus ”Nosferatu” som på allvar satte skräckfilmen på populärkulturens karta när den kom ut 1922. Den första vampyrfilmen i långfilmsformat var en inofficiell filmatisering av Bram Stokers klassiker ”Dracula”. Men ändrade namn (Dracula blev greve Orlok) och detaljer i berättelsen hindrade inte Stokers änka från att stämma. Studion beordrades att bränna alla kopior men lyckligtvis sparades några vilket resulterade i den milstolpe vi har idag.

 

 

 

Men vad är det som gör ”Nosferatu” till den odödliga klassiker den är? Vad kan en 101 år gammal film erbjuda idag? Det kanske inte lockar att se om en film från 1922 men faktum är att den svartvita stumfilmen erbjuder kuslig atmosfär, mardrömsliknande scenarior och inte minst en skrämmande skurk som modern film ofta bara kan drömma om.

 

Bland det första som utmärker sig är det poetiska språket. Det är visserligen en stumfilm där inte bara dialogen men även mycket av handlingen stavas ut i textformat. Men det är med drömsk, Edgar Allan Poe-liknande poesi som filmen tillsammans med de levande bilderna berättas. En påminnelse om hur väl valda ord kan ge en film både klass och passande stämning.

 

 

 

I likhet med moderna klassiker som ”Hajen” och ”Alien” så väntar man också med visa filmens monster. Men till skillnad från vad vi är vana vid idag så görs det inte med stort ståhej utan en skrämmande iskall stillhet och tystnad. Greve Orlok (den oefterhärmlige Max Schreck) står plötsligt på en gård och stirrar på vår utsatta hjälte Hutter (Gustav von Wangenheim). Det är så mycket mer effektivt än någon högljudd skrämseleffekt.

 

Det samma gäller de flesta skräcksekvenser med Orlok, vare sig han dyker upp i dörröppningen till Hutters sovrum mitt i natten eller lurar utanför Hutters fru Ellens (Greta Schröder) fönster. Det är mardrömsliknande men samtidigt situationer man kan relatera till i verkligheten. Vem skulle inte pissa på sig av rädsla om en hotfull främling lurade utanför din dörr eller fönster?

 

 

 

Det hjälper också att Orlok ser ut som han gör. Han är ljusår från någon sexig casanova-vampyr men samtidigt inget förruttnat monster. Med sin bleka skalle, spetsiga öron och stirriga ögon liknar han någon som straffats av Gud med ett ordentligt osympatiskt utseende. Någon man inte vill möta i en mörk gränd och som man ber har en from personlighet att kompensera den motbjudande uppenbarelsen med. När han då är rakt igenom ondskefull blir det ännu mer skrämmande.

 

För här finns inte många av de moderna vampyrernas samvete, lust eller till och med vrede. Bara en omänsklig blodtörst och en hänsynslös framfärd där ingen skonas. Här kan nutida skräckfilmer plocka upp ett och annat när de i försök att förklara eller analysera sina monster slår knut på sig själva. Riktig skräck är ren ondska som inte kan - eller behöver - förklaras.

 

 

Det är ett imponerande hantverk som med små men effektiva medel bygger upp sin krypande stämning. Där man troligen i brist på budget och resurser visar mindre skapar man samtidigt en förebådande känsla av ond, bråd död med bybors varningar, sluga ledtrådar och finurliga detaljer (som dödsskalleklockan eller den köttätande växten).

 

Men vad som funkar nästan bäst är hur Orlok aldrig blir någon aggressiv mordmaskin hur liknar mer ett klåfingrigt spöke som ofta skildras i kusliga skuggor. Han rör sig nästan långsammare än ”Halloween”-filmernas Michael Myers men vi vet samtidigt att hans utvalda offer är dömda.

 

Filmen får nu snart sin andra remake, efter 1979 års version av Werner Herzog med Klaus Kinski i huvudrollen. Denna gång sitter Robert Eggers ("The Witch", "The Lighthouse") och vår egen Bill Skarsgård spelar den lömske blodsugaren. Vi kan bara hoppas att Eggers - och andra aktiva skräckfilmsregissörer för den delen också - kan finna inspiration och kanske ta till sig några gamla men effektiva knep från vampyrfilmernas vampyrfilm.