På alla hjärtans dag gick jag på bio med min flickvän. Jag är i regel tveksam till romantiska filmer, kanske för att jag förknippar romantik med de romcom-filmer som kontinuerligt pressas ur Hollywod, eller kanske för att jag är allmänt skeptisk kring den typ av perfekta förhållanden som i överlag illustreras i romantiska filmer. Romantiska filmer, eller egentligen alla feel-good filmer, har fått en inbyggd spärr i mitt medvetande som måste överkommas för att jag ska tycka filmen är bra. Dessa filmer måste erbjuda något extra; perfekt skådespeleri, nyskapande regi, eller oväntade tvister i berättandet.
De krav jag ställer på dessa filmer är nästan omöjliga att uppnå och efter att ha sett "La La Land", en film som faktiskt lyckas uppnå mina orimliga förväntningar, har jag börjat fundera på vad det kan beror på.
Jag verkar inte vara ensam om mina tankar. Granskar man kritikerrosade filmer världen över så tycks en majoritet centrera kring svåra förhållanden, djupa konflikter och allmänt depressiva tankegångar. (Jag har i och för sig ingen statistik kring detta). 2017 års Oscars-nomineringar tydliggör detta. Bland de nio nominerade för Bästa film hittar vi filmer som handlar om krig, människor i samhällets utkant, diskriminering osv. Visserligen kan filmerna ha lyckliga slut, men handlingen fokuserar på en tydlig konflikt.
Vad beror då denna motstridighet till lyckliga och sorglösa handlingar på? Är det så att vi människor dras till misär likt insekter till en starkt lysande lampa? Detta skulle i och för sig kunna förklara varför nyheterna ständigt fylls av mord, terror och krig, där klickfrekvensen är som högst. Jag tror dock att förklaringen ligger djupare än så och har med samhället och vårat levnadssätt att göra.
Forskning har visat att skräckfilmer och thrillers kan ha en positiv effekt på människans psyke. De ger oss en chans att utsättas för skrämmande scenarion i en kontrollerad miljö, där vi vet att vi inte kan skadas på riktigt. Detta kan få oss att hantera verklig stress och påfrestning bättre, eftersom vi tränar på det. Det har till och med bevisats att skräckfilmer kan öka kaloriförbränningen.
Att exponeras för svåra förhållanden som ger upphov till starka känslor kan alltså ge oss mängder av positiva effekter. I västvärlden upplever få av oss livshotande situationer (vilket jag är evigt tacksam för).
Är det så att vi helt enkelt saknar adrenalinpåslaget från riktiga konflikter och därför måste stimuleras genom film? Kan det helt enkelt vara för tråkigt att se på film om bubblande kärlek och mysiga vänskaper?
I den digitala eran har sättet vi ser på varandra och våra närståendes liv förändrats. I och med sociala mediers uppsving fylls vår vardag av förskönade bilder av fantastiska resor, glamorösa fester och givande jobb. Vi har öppnat dörren till den vardagliga reality showen med våra vänner som deltagare. På grund av detta ser vi allt fler offentliga kärleksdeklarationer och vänskapsband, vi omges av fler lyckliga historier.
Kan denna utveckling ha fått oss att ledsna på oproblematiska lyckoförklaringar? Vi kanske behöver ännu mer spänning och action nu när alla tycks leva perfekta liv?
Explosionen av sociala medieanvändare och sättet vi använder dessa medier på, kan även ha bidragit till att vi som inte är ständigt lyckliga känner oss ensamma. Om ingen annan bråkar med sin partner eller känner sig deprimerad ibland, är vi konstiga. Vi kanske behöver filmer som synliggör och problematiserar vardagen. Vi kanske helt enkelt inte vill känna oss annorlunda.
Jag kanske bara överdriver. Romcoms och feelgood-filmer har ju trots allt överlevt i decennier, Ashton Kutcher och Kate Hudson kommer knappast bli arbetslösa inom en snar framtid. Men kanske är det fler där ute som tröttnat på de fulländade Instagram-liven och perfekta förhållanden som vi möts av i sociala medier och filmer, som behöver se nyanserade personporträtt för att gå igång på en film. Eller så är jag helt enkelt en cynisk skitstövel som inte kan uppskatta ett gott slut.
